Raoul Wallenbergs gärning är enastående, närmast ofattbar. Han fattade ett personligt, moraliskt beslut att stå upp mot nazisternas mördarmaskineri i Budapest 1944 och lyckades rädda tiotusentals judar undan gaskamrarna. På DN Debatt menar Folkpartiets Carl B Hamilton att Sverige sviker Wallenbergs anda när riksdagen slirar om EU-byråkratins finanspakt.

Den parallellen påminner mig om hur Pierre Schori en gång jämförde Raoul Wallenbergs hjältemod med dagisfröknar som kämpade mot överinskrivningar av barn på förskolan. Georg Klein, själv ungersk jude som undkom Förintelsen med en hårsmån, har med en lika provokativ som tänkvärd formulering sagt att vi svenskar är ett ”fredsskadat” folk.

När framträdande politiker inte förmår se bråddjupet mellan det civilisatoriskt existentiella och problem av i sammanhanget tämligen perifer natur, är jag benägen att ge Georg Klein rätt. Hamiltons huvudlösa relativisering av Raoul Wallenberg och Förintelsen kan nog bara ske i ett idylliskt litet land utan egna kollektiva erfarenheter av den moderna historiens krig, ockupation och massmord.