Raoul Wallenbergs gärning är enastående, närmast ofattbar. Han fattade ett personligt, moraliskt beslut att stå upp mot nazisternas mördarmaskineri i Budapest 1944 och lyckades rädda tiotusentals judar undan gaskamrarna. På DN Debatt menar Folkpartiets Carl B Hamilton att Sverige sviker Wallenbergs anda när riksdagen slirar om EU-byråkratins finanspakt.
Den parallellen påminner mig om hur Pierre Schori en gång jämförde Raoul Wallenbergs hjältemod med dagisfröknar som kämpade mot överinskrivningar av barn på förskolan. Georg Klein, själv ungersk jude som undkom Förintelsen med en hårsmån, har med en lika provokativ som tänkvärd formulering sagt att vi svenskar är ett ”fredsskadat” folk.
När framträdande politiker inte förmår se bråddjupet mellan det civilisatoriskt existentiella och problem av i sammanhanget tämligen perifer natur, är jag benägen att ge Georg Klein rätt. Hamiltons huvudlösa relativisering av Raoul Wallenberg och Förintelsen kan nog bara ske i ett idylliskt litet land utan egna kollektiva erfarenheter av den moderna historiens krig, ockupation och massmord.
Christian Dahlgrens Blogg 
Mmmm.. ”Fredsskadat”. Smakar bra! Tack.
Jag tar inte ställning till vare sig vad Hamilton eller Schori tyckt eller inte tyckt om Wallenbergs insats. Men du är inne på något mycket viktigt – den så kallade ”fredsskadade” mentaliteten. För det första kan man helt enkelt inte föreställa sig vad det innebär att vara med om ett sådant avgrundsdjupt trauma som ett gigantiskt krig innebär om man inte har en emotionell koppling till det. Eller vad Förintelsens avgrund utan slut inneburit för dem som överlevde. Och deras efterlevande.
Kanske är det något djupt mänskligt att tro – undermedvetet – att alla människor EGENTLIGEN har samma synsätt som en själv, framsprunget ur den miljö där man vuxit upp och formats kulturellt. En sådan uppfattning kan motverkas av bildning. Men där är jag rädd att ”fredsskadade” länder i kraft av det egna landets verkliga eller inbillade förträfflighet på de flesta områden (och inte som historiens skickelse och slump) nog inte anser sig behöva bildning. Vilken politisk drivande ideologi som i anslutning till en sådan inställning grundligt mosat bildningsbegreppet sönder och samman, behöver jag väl inte upplysa dig som borgerlig debattör närmare om.
Ve den opinionsbildare som dristar sig till att anmärka på kvaliteten i det intellektuella, offentliga samtalet som ett resultat av bildningssynen. Då följer vederbörlig nedsänkning i gödselhög, dopp i tjära och nyplockade hönsfjädrar, och – vad annars – någon flåbuse till skribent som blinkande åt en medial mobb mosar sönder dissidenten.
Känns mönstret igen från olika kulturdebatter?
Händelseutvecklingen i Europa och det fredsskadade och naiva prisma som man i vårt land i för hög grad ser den, visar på bildningsförfallets kon(s)ekvenser. I övrigt är landets rättmätiga plats, som alltid, i den västliga sfären.