När Expressen var Sverigedemokraternas megafon

”När jag besökt olika redaktioner utomlands har jag alltid gillat de stora faksimilerna på väggarna, oavsett om jag sett dessa hos exempelvis El Pais i Barcelona eller The Sun i London, och under 2011 började också Expressen sätta upp klassiska förstasidor och löpsedlar”, skriver idag kvällstidningens chefredaktör Thomas Mattsson på sin blogg. Den givna frågan är förstås: har Mattsson även hängt upp den kanske mest kända av dem alla i kollektionen?

Expressens beryktade löpsedel från 1993. Reaktionen blev en stormvåg av kritik. Dåvarande chefredaktören Erik Månsson tvingades avgå, läsarna tappade förtroendet och upplagan rasade.

Skrivdon för Gatsby

Vill man skriva en roman i stil med The Great Gatsby eller Tender is the Night  (och handen på hjärtat: vem vill inte det?) så behövs naturligtvis ordentlig utrustning. Förutom inspiration, talang, uthållighet, en bra story och mästerskap i världsklass då. Men bortsett från såna detaljer, vad kan vara lämpligare att återskapa The Roaring Twenties med än denna speciallyxiga Montblanc som bär F Scott Fitzgeralds signatur? Borde räcka långt, tycker jag. Förhoppningsvis är pennan vattentät också. Ty som F Scott sa: ”All good writing is swimming under water and holding your breath”. Bara att slå till och kasta sig i sjön, alltså.

Genom 2012 i Becketts anda

Gav aldrig något nyårslöfte. Eftersom jag inte kunde komma på något att angeläget att lova. Men efter att ha läst Carl Rudbecks sköna understreckare i dagens SvD om Samuel Beckett, överväger jag att göra den gamle favoritirländarens motto till mitt för 2012. Bara för att det är så elegant tyket i sin offensiva pessimistiska absurdism:

”Jag kan aldrig mer gå med på något annat än handlingen utan hopp, lugn i sin förtappelse”.

(Detta skrev Beckett i ett brev 1949 och det gick ju utmärkt med den hopplösa förtappelsen. Prick tjugo år senare fick han nobelpriset i litteratur.)

Tillbaka i Stockholm

Riddarfjärden ligger i mörker, stadens ljus flämtar i regnet mot tågets fönsterrutor. Så var man här igen. Jag tar min svarta väska. Den är stor, tung och rullar på små hjul. Kliver av, det är nästan midnatt, vi resenärer skingras över Centralens ödsliga golvytor.

Jag drar min last genom T-banespärren, hinner precis med röda linjen mot förorterna. Tystnaden bryts abrupt vid Mariaplan. Två högljudda, stirriga killar i tjugoårsåldern slår sig ner på sätet brevid mig. Den ena rotar lika fumligt som ivrigt i sin jackficka. Håller fram en liten plastpåse med vitt pulver framför kompisen. Rycker sedan ned en reklamskylt i papp som hänger i vagnen, river av en bit, viker ihop den och häller pulvret i skåran. ”Så här gör vi i Stockholm, vet du!”, gormar han flinande. Och snortar helt ogenerat i sig kokainet genom näsborrarna.

Killarna försvinner vid Liljeholmen. Jag kastar en blick på den trasiga pappskylten. Som gör reklam för en ny biofilm. Med titeln Shame. Bara någon minut återstår av årets första dag. En intensiv, kvävande längtan efter ön och havet trycker i bröstet.

På perrongen igen

Åker buss, åker tåg.
Konstanten i livet. Man åker.
Iväg, tillbaka, bort, hit, dit.
Nån annanstans.
Med ständigt byte på en blåsig perrong i Emmaboda.
Tankens flykt. Undrar hur det vore att helt enkelt stanna här?
Man knäpper rocken, drar upp kragen.
Och fortsätter.