Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Redan börjar myterna spridas. Håkan Juholt fick aldrig en ärlig chans. Det var mediadrevet som avsatte honom. Journalisterna blåste upp varje misstag han gjorde till orimliga proportioner.

Så har det låtit från många socialdemokrater, ivrigast från Göran Greider. Men att lasta medierna, är ungefär lika sakligt korrekt som påståendet att Tyskland förlorade första världskriget genom en dolkstöt i ryggen.

Om sanningen får dock inte råda någon tvekan. Juholt var en vandrande tragedi som partiledare. Med rader av självmål sköt han sig och det egna partiet i sank. Listan av grodor, orimligheter och motsägelser tog aldrig slut. Vad skulle journalisterna gjort? Låtit bli att rapportera om att Reinfeldts utmanare till landets tyngsta officiella ämbete var en notoriskt ostrukturerad, slarvig och illa påläst lättviktare?

Det är farligt om myter tillåts överskugga fakta. Att dolkstötslegenden i Tyskland fick fäste, bäddade bara för en värre katastrof längre fram. Om det odlas konspirationsmyter inom S att ”högerpressen” på ett orättvist sätt fällde Juholt, får man kallt räkna med att partiet får ännu jobbigare att komma upp ur diket.

Första steget till en comeback måste vara att se verkligheten som den är. Och att utvärdera varför det blev så. Efter tio månader med Juholt blev Socialdemokraternas varumärke som seriös politisk kraft allvarligt skadat. Det parti som fortfarande är Sveriges största i riksdagen höll på att göra sig irrelevant.

Ändå har jag svårt att klandra den stackars Juholt. Han gjorde nog så gott han kunde för att spela en roll som låg långt bortom den egna förmågan. Skulden för haveriet måste till icke ringa del bäras av den hemlighetsfullt verkande valberedning, som bakom stängda dörrar övertalade Juholt att ikläda sig en på tok för stor kostym.

I mars förra året deklarerade valberedningens ordförande Berit Andnor: ”Valberedningen anser att det enbart är Håkan Juholts person som är intressant. Inga andra personer”. Hur tänkte man då? Vilket ansvar anser man sig ha efter debaclet?

Idag ligger tillvaron mänskligt att döma i ruiner för denne utvalde person, en i grunden hygglig och välmenande småstadspolitiker från Oskarshamn. Partiet han försökte leda skakas av den värsta krisen i mannaminne. Reinfeldt tycker sig sannolikt sitta väldigt säkert i Rosenbad. Även Berit Andnor sitter bekvämt på sitt landshövdingeresidens i Karlskrona.

Men frågan är knappast orimlig att ställa. Vad säger Andnor nu: till väljarkåren, till S-medlemmarna och framför allt, till Håkan Juholt själv?