Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

En kontaktledningsstolpe vid Borgmästarekajen. Det är i stort sett vad som återstår av Karlskronas spårvagnslinje, nedlagd redan 1949. Idag står stolpen som ett nostalgiskt minnesmärke över en svunnen epok. Ett anklagande minnesmärke, rent av.

”Jag beklagar att vi inte behöll spårvagnarna i Karlskrona”, sa tekniska nämndens ordförande Tommy Olsson (KD) när den nyrenoverade kontaktledningsstolpen sattes på plats häromveckan.

Det beklagandet är han nog inte ensam om. Och inte bara av sentimentala skäl. Även strikt rationellt framstår nedläggningen som ett av de minst genomtänkta besluten kommunen fattat.

I nästan fyrtio år rullande våra spårvagnar mellan ändhållplatserna Bergåsa och Amiralitetsgatan 17 på Trossö. Invigningen skedde strax före jul 1910. Men den satt långt inne. Politikerna i stadsfullmäktige höll sig in i det sista kallsinniga till att bygga modern kollektivtrafik.

Anledningen var undfallenhet mot kapitalstarka fastighetsägare i centrum. Dessa var rädda för att spårvagnar skulle locka deras lönsamma hyresgäster att flytta till billigare boende utanför stadskärnan. Det var först genom en folklig namninsamling och krav på att starta en privat spårvagnslinje, som Karlskronas styrande tvingades ge upp motståndet.

Resultatet? Spårvagnarna blev snart ett kärt inslag i stadsbilden och bidrog till att kommunen kunde expandera och moderniseras. 1946 hade Karlskrona flest antal passagerare per vagnkilometer (6,2) bland Sveriges då elva städer med spårvagnstrafik (jämför exempelvis med Stockholm där motsvarande siffra var 5,2 eller med Göteborgs 4,6).

Ändå blev Karlskrona snabbast med att skrota sina spårvagnar bara tre år senare. Vagnparken var sliten, rälsen illa underhållen och bussar tycktes som ett smidigare alternativ.

Numera har dock spårvagnar fått en renässans över hela världen, inklusive Sverige. Man har sent om sider insett att bussar i stadstrafik står sig slätt mot spårvagnar. De senare har högre kapacitet, är effektivare, säkrare, miljövänligare och långsiktigt lönsammare samhällsekonomiskt. Spårvagnar gör städer attraktivare.

Till skillnad mot busslinjer, vilka när som helst kan dras om och försvinna, representerar spårvagnar kontinuitet och trygghet. Hållplatserna blir som fasta bastioner i en föränderlig värld, och fungerar därmed strukturerande genom att dra till sig butiker, bostäder, service, arbetsplatser och annan verksamhet. Värdet på omkringliggande fastigheter stiger också.

Förvisso var det dumt att fimpa Karlskronas spårvagnar. Men det är kanske inte omöjligt med en comeback?