Senaste tiden har det larmats och oroats över att riskkapitalister gjort sig hackor på privat drift av skola, vård och omsorg. Med viss rätt. Men betänk då att dessa summor är droppar i jämförelse med den veritabla pengaflod från oss skattebetalare som rinner genom blåa och röda politikers händer. Ungefär ett tusen femhundra miljarder kronor. Varje år.

Och hur bra är kollen på detta kapital? Revision och utvärdering av offentligt finansierade verksamheter tillhör knappat den politiska sfärens starkaste sida. Granska exempelvis vilka som styr i din kommun. I min egen skulle jag inte ens anförtro vissa personer nyckeln till frimärkskassan i tennisklubben.

För övrigt har jag lite svårt att förstå oppositionens oreflekterade klagovisor över regeringens i grunden ganska måttliga skattesänkningar. Som om höga skatter skulle vara något självändamål, eller per automatik ge uttryck för graden av samhällssolidaritet. Personligen är jag mycket mer intresserad av hur – och till vad – de befintliga skatteresurserna används.

Dessutom är pengarna inte politikernas, vilket man ibland kan förledas att tro utifrån den värsta vänsterretoriken. Pengarna är våra, som vi medborgare avstår till det offentliga för att uppnå gemensamma nyttigheter.

Då har vi också skäl att ställa krav på seriöst och ingående ansvar över pengahanteringen. Socialminister Gustav Möller (S), en av de främsta arkitekterna bakom den moderna välfärdsstaten, hade ju rätt: Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

Varken Möller, eller folkhemsbyggets legendariska rikshushållare Ernst Wigforss och Gunnar Sträng, var främmande för att höja skatter i syfte att bekosta angelägna reformer. Men de rödkonservativa nostalgiker som idag drömmer sig tillbaka till denna tid som höjdpunkten av solidaritet i svensk historia, bör fundera över följande.

1969 kan sägas vara en symbolisk slutpunkt för den svenska modellens glansepok. Tage Erlander avgick, gruvstrejken på LKAB fick marken att skaka, och det radikala svallet från 68-vågen bidrog till att bryta sönder samförståndet mellan höger och vänster, arbete och kapital. Då var skatternas andel av BNP 39,8 procent.

1932, när Per Albin Hansson blev statsminister och inledde det stora svenska reformverket, var skattetrycket 11,8 procent av BNP. Höjningarna skedde alltså utfrån en tämligen låg nivå och överskred aldrig genomsnittet av andra OECD-länders skattetryck.

Det var först när folkhemmet krackelerade på 70-talet som politikerna lät skatterna dra iväg till dittills oanade höjder. Närmast panikartat, verkar det som. Palme och Fälldin var lika goda kålsupare därvidlag. Exempelvis var skattetrycket 52,9 procent under det andra året av borgerlig regering 1977. Som högst var det 1989 med 56,5 procent – innan 30 år av misskött ekonomi drog ner hela landet i en djupgående strukturkris.

Valåret 2010 var skattetrycket 45,8 procent. Fortfarande bland de högsta i världen och trots fyra år av blått högerregerande. Okej, om denna nivå skulle vara liktydig med hårdför eländespolitik – vad gjorde sig då inte folkhemsbyggarna skyldiga till?

Ska man ta kritiken från Juholt & Co på allvar framstår Per Albin, Erlander, Möller, Wigforss och Sträng som rena neoliberaler i ljuset av Reinfeldts och Borgs fögeri. Frågan är om inte Mona Sahlin borde klassas som en svensk Thatcher, eftersom hon ville avskaffa värnskatten (till skillnad från Moderaterna).

Kan vi nu få en lite vuxnare debatt kring det här ämnet, tack?