Dagens stora nyhet: Ingmar Bergman var inte, som tidigare hävdats, en bortbyting. Glöm tidigare DNA-tester som idikerade något fuffens med den store regissörens identitet.
Världens alla cineaster torde nu kunna dra en suck av lättnad. Ingmar Bergmans filmer var verkligen gjorda av Ingmar Bergman och ingen annan.
Henri Matisse, Ma chambre au Beau-Rivage, 1918.
”Då var det ’happy hippie-time’ i München, ja. När jag studerade där var det flower power, det var ju den tiden. Och jag… tyckte det var förfärligt.”
Silvia Bernadotte, med den sagoliknande titeln ”drottning”, berättar i SvD att hon inte tyckte att 60-talet var nått kul. Fast det blev säkert skojigare sen, när hon gifte sig med partykungen Carl Gustaf och fick hänga med hans trevliga kompisar. Som sultanen av spöstraffsdiktaturen Brunei och halshuggartyrannen av Saudiarabien.
Sune Jonsson, ur serien Prag, 1968.
…fackförbundet formerly known as SKFT, som bytt namn till Vision. Ändringen föddes ur den djupsinniga tanken att ”alla behöver en vision”.
Konkret innebär det enligt ordföranden Annika Strandhäll att hon ämnar ta fajten för ”gladare måndagar” (Dagens Samhälle nr 35/2011).
Sannolikt väntar väl nu en facklig turné på arbetsplatserna med Kay Pollak under det visionära kamptemat ”Sudda, sudda bort din sura min”.
Okej. Om Håkan Juholt rider ut det här, får ordning på torpet och vinner väljarnas förtroende som statsminister 2014, då blir han den störste comeback-kiden sedan Lazarus var i farten.
Och han hade ändå hjälp av Jesus.
Min recension av Per Ahlmarks memoarer Gör inga dumheter medan jag är död! (Atlantis förlag). Publicerad i Borås Tidning den 10/10:
Slit aldrig masken
av maktens många män
och några kvinnor
ty nyfikna väntar i massor
har lystet väntat
att få skåda allt där bakom:
hemligheter
skelett
insikter
passioner
konspirationer
Deras besvikelse skulle bli svår att hantera
Raderna återfinns i Per Ahlmarks diktsamling Överleva. Den utkom 1982, fyra år efter att han överraskande lämnat ordförandeskapet i Folkpartiet och sin statsrådspost i Fälldinregeringen. Orden röjer nog en tragisk sanning.
När politikens makthavare försöker lätta på masken i sina biografier, brukar det ju sällan bli några rafflande aktstycken. Ofta träigt skriva, fyllda med självrättfärdigande och småskurna matchreferat av gamla strider, kombinerat med en illa dold längtan efter strålkastarljuset på den scen som inte längre är deras. Snarare än att delges djupare insikter och passioner, lämnas läsaren med det ömkliga intrycket av själlös torftighet. Är det priset som maktens män och kvinnor får betala?
Om ”nyfikna väntar i massor” på Per Ahlmarks memoarer är ovisst. Men risken av besvikelse vid läsningen torde vara liten. Jag vet ingen tidigare svensk toppolitiker som varit så öppenhjärtig, reflekterande och reservationslös. Därtill på en prosa som för det mesta flyter med skön elegans. Ahlmark har förvisso inte tvekat att slita masken av det egna jaget förr. Som i sina dikter, eller i publicerade brevväxlingar med Georg Klein och Lars Gustafsson. Här möter vi honom emellertid i samlad helfigur, ett sällsamt vittnesbörd av personlig och politisk natur.
Per Ahlmark föddes i Stockholm 1939, växte upp i en professorsfamilj med högersympatier. Hemmet verkar bjudit på en egendomlig blandning av kyla och värme. Klassamhället var ännu lika påtagligt som kvävande, och skapade ett intensivt hävdelsebehov – mot föräldrar, skola, den konservativa miljön.
Manin att visa sig ”duglig, klipsk eller stark” satte tidigt sitt märke på Ahlmark och drev honom genom hela karriären. Vilken gick förbluffande fort. Han blev rekordung FPU-ordförande 1960 och den klarast lysande liberala stjärnan i sin generation. Ideologin kom att legitimera hävdelsen, menar han.
Avskyn mot förtryck i alla dess former öppnade vägen till liberalismen. Men det var i dess kulturradikala, socialt medvetna variant, som både hade udden mot höger och vänster. Folkpartiet leddes då av Bertil Ohlin, och på Dagens Nyheter regerade den principfaste statsvetaren och Israelvännen Herbert Tingsten. Två socialliberala giganter, vilka bägge blev Per Ahlmarks mentorer.
Viktigast var dock Tingsten, som även fick rollen av fadersgestalt. Det är också i kommentaren till Tingstens självutlämnande memoarverk vi finner en karaktäristik som passar Ahlmark lika väl: ”Det går alltså att förena stridbarhet med bräcklighet och ångest. Också en människa som lever i kamp för stora idéer… kan längta efter frid och försoning i sina försök att fly från dödsskuggan”.
Ahlmarks envisa, närmast ångestridna, strävan rönte betydande framgångar. Partiledarskapet övertog han 1975, året därpå bröts Socialdemokraternas över fyra decennier långa maktinnehav. En historisk valseger för borgerligheten. Men perioden som minister tog hastigt slut. För första gången redovisar Ahlmark den fullständiga bakgrunden till avhoppet: en älskad kvinnas självmord och en diagnostiserad depression.
Energin hade runnit ur honom. Möjligen var det den egna känsligheten som blev Ahlmarks Achilleshäl och smala lycka. Han tvingades lämna makten, men undgick samtidigt att själv deformeras av den. Istället vann han ett nytt liv som poet, författare och publicist i Tingstens anda. Få har med sådan outtröttlighet fäst uppmärksamheten på diktaturernas elände och antisemitismens faror. Samt mött sådana hätska motreaktioner.
Sverige vore tveklöst fattigare och gråare utan orädda, idéburna människor av Ahlmarks kaliber. Vilket hans bok onekligen visar. Här finns rikligt med intriger, ideologiska resonemang, både ömsinta och förintande personporträtt, berättelser om kärlekar och sjukdomar, intryck av film, litteratur och musik (Bob Dylan är en av idolerna!). Kalla det gärna en passionshistoria.
Tomas Tranströmer, Nobelpristagare i litteratur. Det händer, det är sant. Klockan har nyss slagit 13. Jag står i ett regnigt Stockholm, på väg till ett möte, lyssnar på Peter Englunds tillkännagivande via mobiltelefonens radio. Ett berusande besked. Idag väger verkligen ett kilo 700 gram, inte mer.
Njut en av Tranströmers finaste dikter, Romanska bågar – kan humanismens credo uttryckas vackrare, mera drabbande?
Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudandepiazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
(ur För levande och döda, 1989)
I sammanhanget måste jag rekommendera den djupt kända krönika som vännen Åsa Christoffersson, Correns utmärkta kulturredaktör, nyligen skrev om just denna dikt. Läs här!
Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:
Det stormar kring utbildningsväsendet i Karlskrona. Igen. Barn- och ungdomsförvaltningen har beslutat att stänga en liten trivsam skola i Skrävle. De drabbade på landsbygden är upprörda.
Åter anses centralorten gynnas på bekostnad av kommunens övriga delar. Barnen far illa när de måste flytta till större och otryggare enheter, sägs det. Och är småskolorna hotade, hotas även glesbygden att ytterligare utarmas. Vad hände med den stolta parollen ”hela Sverige ska leva”?
Förvaltningschefen Maria Persson står dock rak i blåsten: ”Jag har ju inte landsbygden för ögonen när jag försöker få ihop verksamheten gällande skola och förskola i kommunen. Jag måste i första hand se till hur vi ska klara kvaliteten där för de pengar som vi får tilldelade”.
En del menar att denna uppfattning är cynisk. Jag anser den klok. Då kommunens resurser sannerligen inte är obegränsade, måste våra beslutsfattare våga sätta ned foten och prioritera. I detta fall bör väl elevernas bästa vara vägledande. Och vad gäller då? Låt mig hänvisa till det legendariska skolrådet Mats Hultin Craelius (1922-2008).
Han arbetade från mitten av 60- till början av 80-talet som ansedd expert på utbildningsfrågor vid Världsbanken i Washington. Som sin stora uppgift hade han att hjälpa u-länder i Latinamerika, Afrika och Sydostasien att bygga upp fungerande skolor.
För att detta skulle gå vägen, var förstås Världsbanken samtidigt tvungen att ha ett omfattande utvärderingssystem för att mäta effektiviteten och kvaliteten i de olika ländernas utbildningsprogram.
Slutsatsen som Mats Hultin Craelius kunde dra var entydig. Varken lokaler, klassernas storlek, skolornas placering, et cetera, spelade någon egentlig roll. Den viktigaste, allt överskuggande faktorn handlade om en sak: kvaliteten på lärarkåren. De länder som satsade på sina lärare gav barnen störst chanser att trivas och lyckas i skolan. Vilket man kanske borde tänka på även för Karlskronas del.
Sedan kan vi naturligtvis inta den ideologiska hållningen att landsbygdens småskolor är värda att behålla av andra skäl. Men då rör vi oss från utbildningspolitik till regionalpolitik.
Sverige har i decennier satsat hundratals skattemiljarder på att hela landet ska leva. Utvärderingar finns i massor (av ESO, Nutek, med flera) och samtliga pekar samstämmigt åt ett håll: vi kunde lika gärna elda upp pengarna. Insatserna har inga bestående effekter, urbaniseringen fortsätter ändå.
Tråkigt? Visst. Men avgör själva hur vi ska hantera den kunskapen.
Christian Dahlgrens Blogg 