Den paranoida världsbilden

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Så stod han där i talarstolen, Jimmie Åkesson. Det var i lördags, solen sken över hans idylliska hemstad Sölvesborg. Men kring SD-ledarens huvud fanns ändå mörka moln, omöjliga att jaga bort. Terrordåden i Norge, blodbadet på Utøya, Anders Behring Breivik.

Åkesson påstod sig vara förbannad och arg. Orsaken till hans ilska var ”häxjakten” i media som pågick mot Sverigedemokraterna i chockvågen efter den norska massmördaren. Dennes motiv grundades på psykisk sjukdom, menade Åkesson. Att koppla ihop SD med Breivik var skamligt och falskt.

Åkessons sommartal övertygade dock knappast. Vad blodbadet i Norge blottat är ju ofrånkomligen den yttersta konsekvensen av extremismens retorik, sprungen ur samma paranoida världsbild som förenar Europas vulgärnationalister på den yttersta högerkanten.

Breivik kan förvisso anses sjuk. Men sjukdomen är av ideologisk natur, symptom som även märks inom SD. Hos både Breivik och Åkesson finns föreställningen att vi lever i en samhällelig nödsituation, där normupplösning, kaos och gränsöverskridande rörlighet utgör ett akut hot mot allt som vi har gammalt och kärt.

Utifrån väller ondskan in över oss med militanta muslimer, galopperande våldskriminalitet och ekonomiskt parasitära flyktingar som främsta uttryck. Och det tyngsta ansvaret bär de kulturradikala Socialdemokraterna, vilka förråder nationen genom att bejaka islamisering och massinvandring.

Vad högernationalisterna kolporterar är rädsla, oro, misstro och avsky. Minns exempelvis vad Åkesson skrev i Aftonbladet om den muslimska invandringen: ”Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden” (19/10 2009).

Två dagar tidigare hade Åkessons kollega Richard Jomshof deklarerat följande på SD:s partidagar i Ljungbyhed: ”Vi har en aldrig sinande ström av människor som vill ta sig hit. Visst kan man stå vid gränsen och skjuta dem, men jag företräder absolut inte den vägen.”

Nej, Jomshof vill inte skjuta. Något annat finns heller inga skäl att tro om Åkesson. Men uppenbarligen finns risken att andra triggas att löpa hela den hatfyllda linan ut. I 90-talets början ansåg lasermannen att Ny Demokratis hets mot invandrare gav honom rätt att skjuta.

Likaså anser Breivik att hans terrordåd legitimerades av det budskap som dagens högernationalister sprider. Må detta bli en väckarklocka för alla dem som frestats att lägga sin röst på Åkesson och hans kumpaner.

Ohly på spåret igen?

Årets minsta politiska överraskning är ett faktum. Vänsterpartiet välsignas med en röd avgång när Lars Ohly meddelat att han tänker sluta som partiledare.

Och vad framtiden bär i sitt sköte torde det inte råda någon tvekan om. Förra året förklarade Lars Ohly i ett ”sommarsnack” på sajten Nyheter24:

”Jag är faktiskt fortfarande tågmästare, jag är tjänstledig från SJ för att jobba med politik just nu. Så jag kommer att gå tillbaka till SJ någon gång.”

Ja, då är det väl snart dags. Som om inte SJ hade nog med problem…
Stackars Järnvägar.

En dag för Raoul

1980 gav Stevie Wonder ut skivan Hotter Than July, sista låten på plattan hette Happy Birthday. Den var tillägnad medborgarrättskämpen Martin Luther King och utgjorde ett led i kampanjen för att göra dennes födelsedag (15 januari) till nationell helgdag i USA.

Så blev det också. 1983 röstade kongressens bägge kamrar igenom ett lagförslag, som med överväldigande majoritet tvingade en motvillig president Reagan att göra verklighet av saken. Martin Luther King är en av 1900-talets stora hjältar, vars kamp för tolerans, rättvisa och alla människors lika värde fortsätter att inspirera. Att man i USA högtidlighåller hans födelse genom en särskild dag i almanackan är en viktig markering för att hålla Kings gärning levande.

Idag, den fjärde augusti, skulle Raoul Wallenberg fyllt 99 år. Under förra seklets mörkaste epok, då nazisterna var fanatiskt inriktade på att utplåna samtliga Europas judar, fattade han ett personligt beslut att i Budapest hösten 1944 försöka rädda så många judiska medmänniskor som möjligt undan förintelselägrens gaskamrar.

Med ett enastående moraliskt och fysiskt mod, kombinerat med en förbluffande djärvhet och uppfinningsrikedom, ställde sig Wallenberg i vägen för Hitlers dödsmaskineri och lyckades slita tiotusentals judar ur SS-bödlarnas klor. Raoul Wallenberg visade på ett fantastiskt sätt att varje individ faktiskt kan spela en avgörande roll när det gäller att stå det onda emot. Även när oddsen tycks hopplösa och övermakten synes total.

För mig är han tveklöst vår störste svensk och finaste förebild. Särskilt i dessa tider när främlingsfientlighet, rasism och politisk extremism ånyo utmanar det öppna samhället, behöver vi goda och inspirerande exempel som manar till handling mot trångsyntheten, intoleransen, likgiltigheten.

USA har Martin Luther King. Sverige har Raoul Wallenberg. Lagom till nästa år, då hundraårsminnet av Wallenbergs födelse infaller, tycker jag att vi borde hedra honom med att göra fjärde augusti till en röd dag. Precis som Stevie Wonder tyckte att USA borde göra med Martin Luther Kings födelsedag.

Happy birthday, Raoul!