Månadsarkiv: januari 2011

Motörhead, Bottlehead?

Publicerad den av
Svara

Ligger och bläddrar i Ian Kilmisters självbiografi White Line Fever, som jag hittade idag för 29 spänn på Citygross i Karlskrona (av alla ställen). Ian Kilmister är naturligtvis mer känd som Lemmy, förgrundsfigur i veteranhårdrockarna Motörhead. Uppenbarligen en ganska levnadsglad herre. Som han själv skriver i boken:

”Det är meningen att man ska skratta medan man lever. Att skratta håller alla ansiktsmuskler i trim och förebygger åldrande. Att se bister ut får man fula rynkor av. Jag rekommenderar också hårt drickande – det underhåller sinnet för humor!”

Hmm… Inte för att jag vill verka som någon beskäftig nymoralist. Men. I längden riskerar väl det skrattet att fastna i flaskan?

Moon River, Bengt Hallberg

Publicerad den av
3

Bengt Hallberg. Ett piano. Inget mer.
Naket, avskalat. Jag har aldrig hört Moon River tolkas med sådan drabbande lyrisk värme.
Det skimrar. Glöder av lågmäld precision i känsla, uttryck. Toner av smältande guld.
Bengt Hallberg. Ett piano. Inget mer.
Kan tina vilken frusen själ som helst. Musikens mirakel. Och nåd.

(Denna version av Moon River finns på Bengt Hallbergs skiva Stardust In My Heart, 1999).

Baudelaires blommor

Publicerad den av
Svara

1857 gav Charles Baudelaire ut sin banbrytande diktsamling Det ondas blommor. Och fick ett åtal för osedlighet på halsen. Idag är väl det närmast att betrakta som en komplimang. Ty säga vad man vill, på den tiden tog samhället verkligen lyrik på allvar.

Mitt exemplar av Det ondas blommor köpte jag i senaste nytrycket för reapriset tio spänn på Åhléns i Borås. Kassörskan: ”Synd om honom som skrev den här thrillern. Den blir han inte rik på”.

Om att skriva

Publicerad den av
1

Ensam vid mitt köksbord, utlämnad framför datorns hånfullt vita Word-dokument, gör jag ett allvarligt menat försök att skriva en längre kulturartikel. Lätt förfärad och med en sjunkande känsla i kroppen av att misslyckas, göra fiasko, avslöjas som bluffmakare, en dilettant som egentligen ingenting vet och inget kan. Det här är en förbannat scary business ibland.

Tills man flyger iväg som en lycklig varmluftsballong när äntligen känslan stämmer och texten börjar bära. Sen är det dags att försöka igen. Och igen. Man är aldrig större än sin senaste insats. Om man skulle bli rörmokare istället?

Ladies & gentlemen: Gals & Pals!

Publicerad den av
Svara

En hyllning till eskapismen. Eller snarare tvärtom. Men bra. Man måste älska denna låt med Gals & Pals. Man måste älska alla låtar med Gals & Pals. Det svenska 60-talets klarast lysande grupp. Gnistrande briljanta. Man blir glad, man blir lycklig. Och ska det vara jazzigt folk, ska de förstås vara i svartvit. Här är dem!

Gerry Rafferty, R.I.P.

Publicerad den av
Svara

2o11 började med ett tungt mollackord för oss musikdiggare. Gerry Rafferty har hängt av sig gitarren för gott. Men hans suveräna klassiker Baker Street är evig. Albumet City to City (som Baker Street ingår på) petade i juli 1978 ner monstersäljaren Saturday Night Fever från USA-listans förstaplats.

Jag minns att detta faktum beklagades djupt i tidningen Poster (OKEJ:s föregångare), som menade att City to City var ungefär lika kul att lyssna på som det var att se målarfärg torka. Det tycker inte jag. City to City är en grymt bra platta som borde finnas i varje hushåll. Och hör sen!