Eftermiddag på ön, milda januarivindar. Snödrivorna kryper långsamt undan. Snart kan man nästan använda trappan ner till stranden igen utan att behöva riskera livet. En bedräglig känsla av vår anas i luften. Mellan krukväxterna på fönsterhyllan hörs ett livligt samtal i radion om receptet på lycka.

Själv stökar jag omkring i köket och steker strömming. Hunden har lämnat sin bekväma korg och stryker intresserad förbi, lockad av det förföriska matoset. Att katter gillar strömming är inget konstigt. Men denna hund, en egensinnig spansk gatukorsning, älskar verkligen strömming. Så är hon också uppvuxen bland fiskebåtar i Almuñécars hamnkvarter.

Det var länge sedan vi åt färsk strömming på Långö. Hade glömt hur gott det faktiskt är. Och billigt. Strömmingsfilé kostar i princip ingenting, potatis knappt något heller. Filéerna lägger man bara i ströbröd, salt och vitpeppar. Vänder dem sedan gyllenbruna i stekpannan, det går på ett kick. Under tiden har man kokat färdigt potatisen.

Okej, kokad potatis kan tyckas tämligen trist. Men man ska naturligtvis pressa den, det ger både förhöjd smak och elegans. Garnera generöst med grön, frisk persilja. Till detta några lövtunna skivor rå lök, samt en lagom klick rårörda lingon. Gärna en släng med kapris också. Jo, kom ihåg: en bädd av ruccolasallad under strömmingen måste man ha.

Bon appétit! Lika utsökt som enkelt och okomplicerat, perfekt för en vanlig tisdag. Ingen kan misslyckas. Doften är ljuvlig, fräsch och intagande, munnen vattnas. Det här skulle Friedrich Nietzsche uppskattat. ”Det är genom luktsinnet och smaken som filosofen utmärker sig”, menade han.

Vi är väl filosofer då, hunden och jag.
Köksfilosofer. Lyckliga. Och mätta.