Våren 1831 seglade den unge franske aristokraten Alexis de Tocqueville till New York för att studera den märkliga nationen USA, skapad genom revolution och frihetskrig dryga 50 år tidigare.

Tocqueville reste runt i landet och nedtecknade flitigt sina intryck. Han konstaterade bland annat att amerikanerna gillade hårda sängar, inte drack rödvin till maten vareviga dag och att deras myggor både större och ilsknare än i Frankrike.

I februari 1832 tog han båten hem igen. Sedan blev det några år av tystnad, men Alexis de Tocqueville var ingalunda overksam. Tvärtom var han fullt upptagen med att reflektera över sina upplevelser. Han satte dem på pränt i två tjocka band, publicerade 1835 och 1840 under titeln De la démocratie en Amérique (Om demokratin i Amerika).

Det var en skarpögd analys av det djärva amerikanska experimentet i folkstyre och liberalism. Tocquevilles slutsats blev att demokratins och jämlikhetens idéer var ödesbestämda att erövra världen. Verket fick stort inflytande, till åtskilliga reaktionära makthavares förtret i Europa. De höll med näbbar och klor hårt på sina nedärvda privilegier och önskade förmodligen att Tocqueville borde ha drunkat i Atlanten innan han hunnit tillbaks med budskapet om att friheten faktiskt fungerade over there.

Men bland reformsinnade européer var mottagandet desto varmare. Så även i vårt eget avlånga och då tämligen efterblivna land. Den från konservatismen omvände liberalen Erik Gustav Geijer tyckte att Om demokratin i Amerika var en av de bästa böcker han någonsin läst.

Mycket imponerad var också Johan August Gripenstedt, klok och energisk statsman som genom sin modernisering av Sverige lade grunden till ett dittills oanat välstånd. Under debatten som föranledde skrotandet av den antikverade ståndsriksdagen, åberopade Gripenstedt flera gånger Tocqueville som stöd för att Sverige borde få en tidsenligare politisk representation. En ny tvåkammarriksdag blev det så äntligen 1866. Förebilden var tvåkammarsystemet i den amerikanska kongressen som Tocqueville beskrivit.

På sätt och vis är Alexis de Tocquevilles roll i just Sveriges väg mot demokratisering ganska passande. Han tillhörde en gammal adelssläkt från Normandie, uppkallad efter normanderna, de nordiska vikingar under ledning av Gånge-Rolf som fick provinsen i förläning av den franska kronan år 911.

Många av dessa vikingar var äventyrssugna skånska grabbar, som döpte ställena där de slog sig ned efter byarna hemmavid. Det som idag heter Evereaux i Normandie är exempelvis en förfranskning av Everröd, Yvetot är Yvetofta, etc. Och orten Tocqueville (som ätten tagit namn från) hette ursprungligen Tågarp. Alltså skulle Alexis de Tocquevilles anfader möjligen ha varit en skånepåg i förskingringen.

Onekligen något att tänka på nästa gång du passerar originalets Tågarp mellan Svalöv och Landskrona. Dess bidrag till historien är sannerligen inte fy skam.