Happy birthday and shine on – wherever you are.
”If someone thinks that love and peace is a cliché that must have been left behind in the Sixties, that’s his problem. Love and peace are eternal.”
Dr Winston O’Boogie (9 okt 1940 – 8 dec 1980)
”Och framför allt väntar vi väl på något litet enda försök att visa att politik inte bara är ett jättelikt kafferep där den tror sig populärast som kan servera flest kakor.”
Pär Rådström, Sveriges coolaste författare, kommenterade årets valrörelse redan i tidskriften Folket i Bild nr 51/52 1962.
Krönika i Sydöstran, publicerad 5/10:
Om valet finns åtskilligt att säga. Förstås. Inte minst det elände att Blekinge framstår som Sverigedemokraternas kärnland. Partiledaren Jimmie Åkesson är som bekant från Sölvesborg. Och en av hans viktigaste vapendragare, Richard Jomshof, har länge satt sin prägel på Karlskronapolitiken. Bägge är nu invalda i riksdagen. Med benäget bistånd från blekingeborna. Var tionde röst härifrån gick till SD.
I vad som brukar kallas Sveriges trädgård finns det uppenbarligen god (eller ond, snarare) jordmån för främlingsfientlighet, rasism och allmän kulturell inkrökthet. Tragiskt nog. Men det är ju faktiskt inga nyheter. Hur vore det om vi äntligen på allvar försökte ta itu med problemet? Förutsatt att SD:s triumftåg ses som ett problem, givetvis. Man kan undra.
Tendensen av anpassning från länets etablerade partier har redan varit märkbar under den gångna mandatperioden. I Karlskrona har borgerligheten komprometterat sig med både slutna och öppna försök till samverkan med SD. Minns hur kommunstyrelsens ordförande KG Svenson (M) sträckte ut handen till Richard Jomshof 2007. En hand som togs tillbaka först efter att Moderaternas partiledning i Stockholm slagit KG Svenson på fingrarna.
Och minns vittnesmålet från den avhoppade FP-kanslisten Mikael Lejdeby om hur femklövern efter valet 2006 spelade under täcket med SD i syfte att få bort Socialdemokraterna från makten. Oppositionsrådet Patrik Hansson (S) krävde nyligen en sanningskommission för att utreda skandalen. Vad hände med denna?
Eller minns hur kommunalrådet Tommy Olsson (KD) strax innan årets val offentligt ställde Socialdemokraterna mot SD, en jämförelse som entydigt utföll till det senare partiets förmån. ”Hederligare”, ”tydligare” och ”reko”, löd Olssons betyg på SD.
Jag skulle kunna rada upp ännu fler deprimerande exempel, också från andra Blekingekommuner. Poängen är att denna borgerliga fraternisering med hatets och intoleransens företrädare aktivt bidragit till att legitimera SD och ökat acceptansen för deras motbjudande budskap.
Även från Miljöpartiets sida har det funnits villighet att öppna famnen för dessa organiserade muslimhetsare. Kombinera detta med oförmågan/ovilligheten att med kraft försvara humanistiska grundvärderingar i debatten och resultatet talar för sig själv: Blekinge – Sverigedemokraternas trädgård. Som man sår, får man skörda. Är ni nöjda?
Så blev det klart. Eländet i Karlskrona fortsätter fyra år till. En minoritetsstyrande borgerlig femklöver, inkluderat Miljöpartiet, ska försöka halta vidare. Med Sverigedemokraterna som ständig joker i leken.
Risken att rasisterna normaliseras på den borgerliga kanten blir nu än mer överhängande.Tendensen har redan varit tydlig under den förra mandatperioden (ämnet behandlas i min kommande krönika i Sydöstran).
Ytterligare en försvårande omständighet är att de lokala Moderaterna dras med bittra interna personrelaterade stridigheter, vilket knappast gör situationen bättre. Man kan bara beklaga att Socialdemokraterna inte lyckades få till stånd ett blocköverskridande majoritetssamarbete, som kunnat skapa efterlängtad stabilitet och göra slut på den förnedrande sandlådepolitiken.
Karlskronas framtid och utvecklingsmöjligheter känns inte särskilt lovande. Snarare har man god lust att instämma i denna klassiker med The Animals:
Recension publicerad i Borås Tidning den 3/10:
Bok: BLUFFEN
Författare: Unni Drougge
Förlag: Modernista
Okej, här ska det häcklas och rafflas. Riktigt rejält, minsann. Häng med! Ni vet bokmässan i Göteborg? Denna kommersiella soptipp av cyniska förlagskapitalister och svårartat narcissistiska författare som samlas varje höst för att kränga, kröka och knulla. Herregud, alla är bakfulla innan festen ens startat!
Jo, alltså. Mitt under denna hopplösa tillställning mördas Jan Guillou. Eller nästan. Han överlever, men knappt. Nedstucken med en penna (!) bland sina skaror av enfaldiga beundrare.
Tur att Berit Hård intar scenen. En nedsupen journalist, ordentligt på dekis med övervikt och ett omåttligt begär efter korkade killar att ragga upp för natten.
Hon har en orm som husdjur hemma också. Bara en sån sak. Nå, förvisad till att jobba på en usel skvallertidning befinner hon sig på bokmässan för att nosa upp dynga om kändisarna. Ett uppdrag hon givetvis hatar.
Med attentatet mot Guillou dras antihjälten Berit Hård in i en helt otroligt rutten härva. Hon hamnar dessutom i klorna på den girige pösmunken Leif G W Persson, som anlitar henne för att spionera på hans dödsfiende Unni Drougge. Javisst, författaren till boken är med också. Drougge, denna charmigt bohemiska människa, är på korståg för att avslöja en ny bordellskandal där maktens toppar är djupt insyltade.
Och så rullar det på i en vild historia där kultur- och mediavärlden kölhalas på ett sätt som Sverige inte sett maken till sedan Strindberg var i farten. Haha, gissa om raden av verkliga personer som Guillou och G W kommer att rasa över de infama porträtten! Nu är ni allt väldigt nyfikna, va?
Bli inte det. Denna ”spänningsroman” är menad som både en bitande satir över vår eländiga samtid och en parodi på den grasserande svenska deckarlitteraturen. Vilket i sig vore väldigt välkommet (tycker jag i alla fall). Men sådant kräver tanke, handlag och finess. Och det har Unni Drougge uppenbarligen inte bemödat sig ett skvatt om. Hon tycks ha börjat skriva på ren adrenalin och med tiden blivit less på sitt eget projekt.
Intrigen är slappt och snårigt ihopslängd, packad med oraffinerade skamgrepp, ett medvetet staplande av klichéer och mängder av övertydliga blinkningar åt läsaren.
Resultatet blir bara tröttsamt, plumpt och billigt sensationslystet. Att vara elak är en konst och det mest upprörande med detta alster är hur den konsten lyser med sin frånvaro.
Klädsamt nog tar Unni Drougge livet av sig själv under berättelsens gång (möjligen dödad av Jan Guillou för övrigt). Det hindrade dock inte boken från att publiceras. Faktiskt har jag svårt att fatta hur ett kvalitetsförlag som Modernista kunde släppa igenom sidorna till tryck.
Bluffen är uppriktigt sagt något av det absolut sämsta jag läst i hela mitt liv. Ett omdöme vilket förmodligen gläder feministen Unni Drougge som en slags bekräftelse på den snobbiga manliga kulturhierarkins härskarmekanismer. Men det bjuder jag på.
Christian Dahlgrens Blogg 