Alla dessa dagar…

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (13/8) om de vänsterhäntas dag:

Okej, vänsterhänta har varit stigmatiserade genom historien. Måhända kan vi härleda skulden till de gamla faraonerna.  I egyptisk mytologi är det ”solens vänstra öga” som sprider allmänt elände, medan ”solens högra öga” skänker lycka och välgång.

Bibeln för traditionen vidare genom att systematiskt associera vänster med otrevligheter. Två bibliska gestalter finns exempelvis utpekade som vänsterhänta (Joab och Ehud), bägge är givetvis mördare. Toleransen var låg fram till slutet av 1960-talet ungefär, då vänsterhänthet ännu betraktades som ett lyte. Men numera?

Jag har svårt att se vänsterhäntas problem år 2010 som så pressande att man måste utlysa en särskild dag för detta. Även om syftet är gott, tenderar uppmärksamheten ändå att gå förlorad i inflationen av alla dessa dagar som redan finns för allting. Geologins dag. Tangons dag. Grannens dag. Kanelbullens dag. Och så vidare.

Lite ransonering, snälla. Annars riskerar verkligt viktiga dagar som Världsaids-dagen (1/12) eller Förintelsens minnesdag (27/1) att drunkna i almanackans kakafoni.

Ramadan, snart lika svenskt som julen

Ledare i Östgöta Correspondenten (12/8):

Förra hösten fick Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson publicera en brett uppslagen debattartikel i Aftonbladet (19/10, 2009), där han påstod att den muslimska invandringen till Europa representerade: ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”

Snarlikt, men hårdare, formulerade sig Richard Jomshof, tung SD-politiker och en av Åkessons närmaste förtrogna, på sin blogg några veckor tidigare. Jomshof drev tesen att muslimernas fortsatta närvaro ”oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism” (28/9, 2009).

Tydligare än så går det väl inte att uttrycka sig. Under senare år har SD omsorgsfullt putsat upp fasaden i syfte att bli aptitligare för bredare väljarskaror. Man vill sälja in sig som ett rumsrent, icke-stöveltrampande alternativ med en agenda av beska ”sanningar” som de etablerade partierna av olika skumma skäl skyr att tala om (främst invandringspolitiken). Taktiken har uppenbarligen fungerat ganska bra, eftersom SD idag surfar på spärren till riksdagen.

Men i Åkessons och Jomshofs formuleringar ovan blottas den råa kärnan i SD:s föreställningsvärld; avskyn för människor från andra kulturer än vår egen och islam i synnerhet. Observera hur grovt alla med muslimsk trosbekännelse klumpas samman och avhumaniseras. De utmålas som ett exempellöst ondskefullt kollektiv, som till och med överträffar Hitlers och Stalins barbari.

Sverige beräknas ha omkring 400 000 muslimer, alla är dock inte utövande och många är muslimer enbart till namnet. Vilket ”hot” mot vår nation utgör dessa människor i realiteten? Ramadan, den islamska fastmånaden som precis inletts, är ett belysande exempel.

Det är en högtid där muslimer avstår från föda mellan solens uppgång och nedgång, dels för att hedra Gud, men också för att visa solidaritet med fattiga. Att idka välgörenhetsarbete till utsatta gruppers förmån är därför vanligt.

När mörkret infaller brukar släkt och vänner samlas till en gemensam festmåltid, iftar. Lammkött är populärt att äta. Så populärt att slakteriföretaget Scan förra året inte kunde möta efterfrågan och därför betalar sina leverantörer extra för att öka produktionen.

Dessutom tenderar typiskt svenska inslag, som västerbottenost, att dyka upp på iftarbufférnas matbord. Ramadan innebär även ofta att man ger varandra påkostade presenter. Kommersen kring ramadan beräknas årligen värderas till en miljard kronor i ökad omsättning för handeln.

I praktiken håller alltihop på att bli en lika trivsam och naturlig svensk tradition som julaftonen är. Vilket i sig är ett slående bevis på hur mångfalden gör oss rikare, inte fattigare. Det visar också att SD:s budskap bara bygger på en serie inkrökta, vulgärnationella ramsor och besvärjelser.

Om ramadan ska vara uttryck för islams bottenlösa ondska, skulle man lika gärna kunna säga samma sak om jultomten.

”Mama don’t take my Kodachrome away”

Ack, ur led är tiden. Vem ska vrida den rätt igen? Ingen. Den digitala epokens ettor och nollor invaderar tillvaron med full kraft och förpassar färgfilmen till ett sorgligt spindelvävshörn i historiens dammiga arkiv. 

Jag läser i tidningen om Kodachrome, som tillverkaren Eastman Kodak tydligen gett upp hoppet om. Den sista rullen, den bokstavligt sista från fabriken, gavs till fotografen Steve McCurry. 36 bilder kunde han ta och han valde självklart motiven med stor omsorg.

Ett av dessa var förstås givet: Paul Simon. Här är låten. Farväl, Kodachrome and those nice bright colors…

Maud är ute och cyklar

Min senaste krönika i Sydöstran (11/8):

En avkopplande kulturhelg i Stockholm hade jag tänkt mig. Efter några tröttsamma timmars tågresa checkar jag in på Clarion, Södermalm. Och vad är det första min blick möter? Maud Olofsson, spralligt leende.

Hon liksom studsar fram genom lobbyn, äppelkäckt och högljutt förkunnande att hon nu ska cykla (!) en sväng på stan. Stället visar sig vimla av valfebriga centerpartister. De har visst något slags konvent på hotellet. Så mycket för lugn och ro. Jag flyr in i hissen tillsammans med två andra lätt omtumlade och intet ont anande gäster. Vi tittar på varandra i medlidande samförstånd.

När jag efteråt läser nyheterna om vad Centern haft för sig våningarna under mig, kan konstateras att intresseorganisationen Sveriges hotell- och restaurangföretagare är att hjärtligt gratulera. Deras kampanj om halverad restaurangmoms har Maud Olofsson köpt rakt av och gjort till sitt. Dessutom vill hon utöka RUT-avdraget för hushållsnära tjänster och ge speciella skatteförmåner till pensionärer över 75 år.

Suck. Meningen är förstås att stimulera framväxten av fler jobb. Men detta klåfingriga dribblande med olika skattesatser, kombinerat med den tilltagande avdragsdjungeln, gör skattesystemet snårigt och svårbemästrat. Dagens situation börjar likna 80-talets. Ständiga ingrepp hade gjort systemet till ett oformligt, omöjligt lapptäcke.

Ingvar Carlssons S-regering tog tjuren vid hornen. Med det då fortfarande socialliberala Folkpartiet gjorde man upp om den stora skattereformen 1990-91. Dess bärande idé var att skattesatserna skulle vara relativt låga, reglerna likformiga och skattebaserna breda. Klokt tänkt.

Dessutom en seger för rationaliteten i svensk politik, där den blocköverskridande överenskommelsen tycktes garantera en långsiktigt hållbar lösning.

Så blev det naturligtvis inte. Från höger till vänster har partierna lyckats göra en härva av alltihop igen. Ingen vet om de regler och principer som gäller idag, även gäller imorgon. Företag och enskilda får problematiskt att planera för framtiden, vilket hämmar dynamiken i samhällsekonomin.

Ja, Maud Olofsson är verkligen ute och cyklar. Ty vad som istället skulle behövas är en ny genomgripande skattereform som gör systemet rättvist, förutsägbart och lättbegripligt. Men det kanske är för mycket begärt att ett parti ska föreslå något sådant i en valrörelse?

Ta på dig skorna!

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (11/8) med anledning av att skoförsäljningen ökar i Sverige:

”Varje gång du tar av dig skorna så medge att det känns skönt. Det betyder att apan i dig har än en framgång rönt”, sjöng Povel Ramel i en av sina mest älskade låtar från mitten av 60-talet.

Även om Ramels uppmaning fortfarande låter frestande, så tycks den numera klinga ohörd i folkhemmet. Tvärtom vill svenskarna ha allt mer på fötterna, vilket gett skobutikerna glada dagar. Även försäljningen av kläder visar ljusa siffror.

Att konsumtionen ökar är en viktig indikator på förnyad framtidstro efter finanskrisens bottenkänning. Svensk ekonomi verkar återhämta sig snabbt. Många branscher börjar få snurr på affärerna igen, vilket förhoppningsvis snart ger positiva effekter på det allmänna sysselsättningsläget.

Politiskt är vändpunkten guld för regeringen, som måste sägas ha skött den ekonomiska skutan väl genom krisen. Inför valet kan jag därför inte låta bli att föreslå att finansminister Anders Borg reviderar Ramels klassiska text en smula.

Ungefär så här:  ”Varje gång du tar på dig nya skorna så medge att det känns skönt. Det betyder att konjunkturen för oss har än en framgång rönt.”