Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten apropå att partiernas valstugor nu slagit upp portarna i Linköping:

Om jag inte minns fel dristande sig en gång Lars Tobisson, då partisekreterare i Moderaterna, att ifrågasätta nyttan av valaffischer. Spelade de egentligen någon roll för valutgången? Var det dyrbara affischerandet på gator och torg inte bara ett onödigt slöseri med pengar, trycksvärta och papper?

Han sammankallade sina kolleger i övriga partier och föreslog ett gemensamt avskaffande. Enligt historien höll alla med Tobisson. I princip. Men att bryta den invanda traditionen var ändå för vågat. Affischerna blev kvar.

Det var nog bra. Visst skulle det kännas tråkigt och fattigt utan denna demokratins färgglada utsmyckning? En valrörelse kan inte enbart bedrivas på distans via tidningar, TV eller bloggar. Den måste också synas och märkas konkret i vår egen vardag.

För detta har även valstugorna en viktig betydelse. De signalerar aktivitet, inbjuder till möten och jordnära diskussion mellan väljare och kandidater. Det talas mycket om sociala medier i detta digitalfokuserade tidevarv. Men vad är väl socialare än möjligheten att ses öga mot öga?