Tony Iommi: gitarr
Geezer Butler: bas
Andreas Carlgren: xylofon
Bill Ward: trummor
Maud Olofsson: sång, munjiga
Uppträder: Stora torget, Sundsvall
Låt: All Moving Parts (Stand Still)
4 tankar på “Vi tolkar världen genom Black Sabbath (7)”
Centern alltså…
Vi placerar ett Black Sabbath-raster över Centern.
What do we got?
Maud Olofsson river av NIB som inledning. Hon har mjukisbyxor, bar överkropp och hoppar jämfota i otakt till musiken och klappar händerna planlöst över huvudet.
Hård, hurtig, positiv och mörk.
Politiskt valfläsk i form av riff.
Vad gör Andreas? (Måste skrolla upp. Ett ögonblick.)
Hahaha.
Han lirar xylofon.
Okej.
Jag vrider på rastret. Ser efter vilka effekter som uppstår. Bilden framträder: Någonting/kanske tillochmed vadsomhelst från Sabbath Bloody Sabbath och/eller Sabotage.
Därför att då hade dom blivit lite inspirerade av symfonirock. Keyboard och sådant. Xylofonen skulle kanske inte pryda musiken men iallafall inte kännas helt apart.
Nu kom jag på det: Killing yourself to live.
Andreas drar inlevelsefullt av dom översvallande keyboardstroferna som ju dyker upp så plötsligt.
Ideologiskt då?
Någon form av frihetslängtan förenar Centern med Black Sabbath, en form av existentiell individualism. En ödesmättad, jordnära inställning till individens kamp för överlevnad. Ett ”konstaterande” förhållningssätt till livets nycker.
Och Maud hon hoppar där på scenen. Hennes bröst, hennes livgivande, trygga och näringsrika juver, rör sig i slow-motion på videon och på reportaget som SVT-Dokumentär visar om några år. Svartvitt och kornigt, nästan lite drömskt.
Det bästa analysen av Centern hittills. Ja, någonsin. Du har rätt.
Jag tänkte först ge Andreas Carlgren ett dragspel, men synen av hur han i inspirerad koncentration märgfullt sveper keyboardtangenterna i Killing Yourself to Live är ju så självklar egentligen. Som om han väntat i åratal, genom alla långrandiga CUF-sammanträden, riksdagsdebatter och möten med väljare i bygdegårdarnas enslighet, enbart på detta ögonblick.
Andreas känner sig förlossad, återfödd, musiken får hans dödslängtan att ge vika, han och Sabbath blir ett. Gnistan i hans ögon fångas upp av Geezer, som pumpar på basen där framför den hänförda publiken i Sundsvall. Geezer nickar lätt, en sekund bara, ett samförstånd bekräftat.
Jag har i feberartad inspiration spänt en duk, två gånger två meter. Jag målar bilden av Maud Olofsson och hur hon blottat sin barm, välvt fram sina bröst.
Sveriges samlade näringsidkare söker sig upp över hennes kropp. De kliver över varandra. De häver sig knapphålen. I tusental kravlande upp mot heligheten. Bröstvårtorna är översållade av kostymklädda, diande, av modersmjölken berusade direktörer. Men den kulturellt bevandrade kan även urskilja fyra grabbar i mer enkel klädsel. Lite rockigare attityd, det är Ozzy, Geezer, Tony och Bill.
Maud Olofsson (som för övrigt är relativt lik Ozzy) sitter lugn och samlad och betraktar omslaget till den första plattan. Andreas Carlgren hjular i bakgrunden. Nej förresten: förgrunden.
Denna målning borde du skänka till Thorbjörn Fälldin, Anders. Så att han får något att begrunda under sina dystra pensionsdagar där uppe i Ramvik. Vilken hip statsminster hade Fälldin inte kunnat bli om han jammat med Sabbath på 70-talet, istället för att gå med i den taskiga Crosby, Stills, Nash & Young-kopian Fälldin, Bohman & Ahlmark? Dom satte ju aldrig ens stämsången, varken live eller i studion.
Christian Dahlgrens Blogg 
Centern alltså…
Vi placerar ett Black Sabbath-raster över Centern.
What do we got?
Maud Olofsson river av NIB som inledning. Hon har mjukisbyxor, bar överkropp och hoppar jämfota i otakt till musiken och klappar händerna planlöst över huvudet.
Hård, hurtig, positiv och mörk.
Politiskt valfläsk i form av riff.
Vad gör Andreas? (Måste skrolla upp. Ett ögonblick.)
Hahaha.
Han lirar xylofon.
Okej.
Jag vrider på rastret. Ser efter vilka effekter som uppstår. Bilden framträder: Någonting/kanske tillochmed vadsomhelst från Sabbath Bloody Sabbath och/eller Sabotage.
Därför att då hade dom blivit lite inspirerade av symfonirock. Keyboard och sådant. Xylofonen skulle kanske inte pryda musiken men iallafall inte kännas helt apart.
Nu kom jag på det: Killing yourself to live.
Andreas drar inlevelsefullt av dom översvallande keyboardstroferna som ju dyker upp så plötsligt.
Ideologiskt då?
Någon form av frihetslängtan förenar Centern med Black Sabbath, en form av existentiell individualism. En ödesmättad, jordnära inställning till individens kamp för överlevnad. Ett ”konstaterande” förhållningssätt till livets nycker.
Och Maud hon hoppar där på scenen. Hennes bröst, hennes livgivande, trygga och näringsrika juver, rör sig i slow-motion på videon och på reportaget som SVT-Dokumentär visar om några år. Svartvitt och kornigt, nästan lite drömskt.
Det bästa analysen av Centern hittills. Ja, någonsin. Du har rätt.
Jag tänkte först ge Andreas Carlgren ett dragspel, men synen av hur han i inspirerad koncentration märgfullt sveper keyboardtangenterna i Killing Yourself to Live är ju så självklar egentligen. Som om han väntat i åratal, genom alla långrandiga CUF-sammanträden, riksdagsdebatter och möten med väljare i bygdegårdarnas enslighet, enbart på detta ögonblick.
Andreas känner sig förlossad, återfödd, musiken får hans dödslängtan att ge vika, han och Sabbath blir ett. Gnistan i hans ögon fångas upp av Geezer, som pumpar på basen där framför den hänförda publiken i Sundsvall. Geezer nickar lätt, en sekund bara, ett samförstånd bekräftat.
(Jag ska fan rösta på Centern!)
Jag har i feberartad inspiration spänt en duk, två gånger två meter. Jag målar bilden av Maud Olofsson och hur hon blottat sin barm, välvt fram sina bröst.
Sveriges samlade näringsidkare söker sig upp över hennes kropp. De kliver över varandra. De häver sig knapphålen. I tusental kravlande upp mot heligheten. Bröstvårtorna är översållade av kostymklädda, diande, av modersmjölken berusade direktörer. Men den kulturellt bevandrade kan även urskilja fyra grabbar i mer enkel klädsel. Lite rockigare attityd, det är Ozzy, Geezer, Tony och Bill.
Maud Olofsson (som för övrigt är relativt lik Ozzy) sitter lugn och samlad och betraktar omslaget till den första plattan. Andreas Carlgren hjular i bakgrunden. Nej förresten: förgrunden.
Denna målning borde du skänka till Thorbjörn Fälldin, Anders. Så att han får något att begrunda under sina dystra pensionsdagar där uppe i Ramvik. Vilken hip statsminster hade Fälldin inte kunnat bli om han jammat med Sabbath på 70-talet, istället för att gå med i den taskiga Crosby, Stills, Nash & Young-kopian Fälldin, Bohman & Ahlmark? Dom satte ju aldrig ens stämsången, varken live eller i studion.