1 tanke på “Vi tolkar världen genom Black Sabbath (1)”

1. Fredrik satt på sängkanten. Små svettpärlor täckte hans rygg. Han gned sin huvudsvål, så som han alltid brukat göra. Gunnar betraktade honom.
   – Att allt bara ska ta slut en dag, det stör mig, det stör skapelsen, det måste finnas en mening…
   – Kom och lägg dig igen, sa Gunnar.
   Sorlet från gatan nådde in i rummet genom ett sprucket glas i fönstret.
   – Jag minns innan jag blev stadsminister, hur du brukade sjunga för mig.
   – Ja, jag sjöng för dig.
   – Då, under din sång kunde jag låta min ande sväva fritt utanför min kropp, jag var i sången fri, jag kände en lättnad, en lätthet.
   – Det var så, du svävade, men du svävade kroppsligen, var din ande befann sig vet jag naturligtvis inte, men jag antar att den på något sätt var separerad från ditt kött.
   -Då låg min ande kvar bland lakanen, tryggt vilande i draperingarna.
   – Ja, så måste det ju ha varit: Draperingarna.

   Svara ↓

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.