Månadsarkiv: juli 2010

Låt SAS flyga för egen maskin

Publicerad den av
Svara

Ledare av mig i Östgöta Correspondenten (20/7) om flygbolaget SAS:

Krisen i SAS är över! Det låter nästan för bra för att vara sant. Men VD:n Mats Jansson framstår som självsäkert optimistisk. Efter otaliga sparprogram, tusentals sparkade anställda och tillförsel av nytt kapital på totalt 11 miljarder kronor sedan 2006, förklarar Jansson att gyllene dagar väntar. Redan nästa år utlovar han vinstsiffror (DN 13/7).

Det ständiga sorgebarnet i statens flora av affärsdrivande verksamheter skulle alltså vara flygfäigt igen. Med all respekt för Mats Jansson bör glädjebudet tas med en nypa salt. Det hör ändå till VD-rollen att efter stålbad leverera vackra prognoser. Annars vore all svett och alla tårar förgäves.

Huvudproblemet för SAS är dock lika delar strukturella som affärskulturella. Liksom många andra anrika nationella flygbolag har SAS haft svårt att anpassa sig till den fria konkurrensen om passagerarna. Där staterna tidigare bestämde villkoren för lufttrafiken i kartelluppgörelser, regerar idag marknaden utan pardon.

Pigga privata uppstickare tar marknadsandelar med billiga flygplansstolar, medan baktunga och trötta jättar som SAS kämpar för att hålla sig kvar på startbanan. Belgiska Sabena rullade av för gott 2001 och ersattes av dotterbolaget SN Brussels Airlines. Samma historia drabbade schweiziska Swissair 2002 som efter konkursen övertogs av Crossair, också ett dotterbolag.

Grekiska staten fortsatte att pumpa in pengar i Olympic Airlines till 2009, då bolaget tvingades genomgå en rekonstruktion och privatiserades under namnet Olympic Air. Italienska Alitalia finns fortfarande i luften, men är affärsmässigt rena kraschen.

Förr var flygbolagen nationella prestigeprojekt. Varje land med självaktning skulle ha en ståtlig flygplansflotta, som ett sätt att visa flaggan på världskartan. SAS kom även att manifestera den nordiska sammanhållningen efter andra världskrigets stormar. Bolaget bildades 1946 av Sverige, Norge och Danmark. Passagerarflyget var en glamorös bransch, en symbol för samhällelig modernitet och framåtanda.

Det var då. Numera är det väl få som känner hjärtat svälla i bröstet vid åsynen av ett SAS-plan. För dagens konsument kvittar det väl vilka färger som är målade på stjärtfenan, huvudsaken är att bolaget kan erbjuda en komfortabel resa till rimlig kostnad.

Frågan är således varför staten år 2010 ska engagera sig i flygburen passagerarfrakt runt jordklotet. De hållbara argumenten torde vara samma som varför staten ska hålla på med sprittillverkning eller sälja mediciner i särskilda butiker: inga. Alliansregeringen har under mandatperioden låtit privatisera både Absolut Vodka och Apoteket. Men ägarskapet i SAS har man behållit.

Om nu verkligen VD:n Mats Jansson har fog för sitt påstående att det snart blir plus i bokföringen, är det onekligen hög tid för regeringen att även låta SAS gå under klubban. Vem vet? Priset kan till och med bli riktigt hyfsat. Men framför allt slipper svenska skattebetalare riskera sina pengar som riskkapital i en för det offentliga väsensfrämmande näringsverksamhet.

Folkhemmets Rimbaud ur tiden

Publicerad den av
Svara

Över tidens sus i tallar, över årens flykt
på fjädermolnets vinge bred och stark,
trår från natt till dag, från nöd till
frihet ifrån fruktan den strävan
som är lika för oss alla.
En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt.
– Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.

Ur Sundbybergs-prologen (1951) av den briljante poeten Ragnar Thoursie, som lämnade oss i veckan, 90 år gammal.

En snurrig skandal

Publicerad den av
Svara

Ledarkommentar av mig i Östgöta Correspondenten (17/7) om helikopterkrisen i det svenska försvaret:

Året var 2001. Äntligen skulle försvaret få moderna helikoptrar.  S-regeringen beställde 18 medeltunga HP 14 av det europeiska konsortiet NH Industries. De skulle tas i bruk 2008. Hittills har projektet kostat närmare sex miljarder kronor utan att ett enda rotorblad har synts vid horisonten.

Enligt senaste budet dröjer det till 2017 innan HP 14 kan levereras. Man kan säga mycket om denna skandal, men det värsta är att våra trupper lämnas i sticket.

Helikopterbristen gör att Sverige saknar förmåga att ge stöd åt förbanden och transportera sårade, konstaterade Totalförsvarets forskningsinstitut nyligen. Det gäller både hemma, i Afghanistan och nu även insatsen med HMS Carlskrona vid Afrikas horn.

Situationen är uppenbart omöjlig. Försvarsminister Tolgfors signalerade i våras att regeringen övervägde köp av den beprövade helikoptern Black Hawk från USA. Utmärkt, begär offert och fatta beslutet.

Löva inte av skogen

Publicerad den av
Svara

Ledarkommentar av mig i Östgöta Correspondenten (15/7) om Skogsstyrelsens projekt ”Mera tall”, som avser att bryta granens dominans i det svenska landskapet:

Det talas mycket om att bygga det hållbara samhället – att fasa ut fossila bränslen, satsa på återvinning och miljövänliga material, etc. Inte minst klimatlarmen har tvingat fram ett starkare engagemang för levnadsbetingelserna på den jord vi gemensamt är satta att förvalta.

Därför är det lite märkligt att frågan om det hållbara landskapet tenderat att komma i skymundan. Utanför städerna har vi fått ett mörkare Sverige, där granskogarnas monokultur erövrat landsbygdens marker.

Utvecklingen började redan under tidigt 1900-tal, då massaindustrin och myndigheterna drev fram ett rationaliserat skogsbruk, där gran ansågs mest lönsamt att plantera och avverka.

Baksidan ser vi tydligt idag: landskapsbilden är inte bara dystrare och mindre estetiskt tilltalande –  även den biologiska mångfalden hotas.

Visst, ge gärna tallen en chans. Men vi behöver också mer av bok, björk och annan lövskog om framtiden ska bli ljusare.

När köksbordet inte räcker

Publicerad den av
1

Ledarkommentar av mig i Östgöta Correspondenten (15/7) om ett inslag i den nya skollagen, som säger att barn ska kunna placeras i särskola utan föräldrarnas medgivande:

Ska föräldrar tvingas att sätta sitt barn i särskola? Det förefaller som en principvidrig paragraf i den nya skollag, som precis klubbats igenom av den borgerliga riksdagsmajoriteten. Vad hände med det berömda köksbordet där familjerna skulle få fatta besluten över sina egna liv?

Man kan erinra om artikel 26 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna: ”rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar”. Å andra sidan stadgas även att ”utbildningen skall syfta till att utveckla personligheten till fullo”.

Verkligheten är sällan enkel. Tyvärr kan det finnas tragiska fall där familjen lever i förnekelse om sitt barns tillstånd. Särskola är dock ingen skamskola. En grav utvecklingsstörning kräver anpassad undervisning, något annat vore ett svek mot den aktuella individen.

Därför måste vi nog acceptera att myndigheterna får möjlighet att ingripa, om inte ens samtal och vädjanden vid köksbordet hjälpt.

En fråga om människovärde

Publicerad den av
Svara

Ledarkommentar av mig i Östgöta Correspondenten (14/7) om att Linköping inte har bostäder åt färdigbehandlade patienter på Rättspsyk i Vadstena:

Psykiskt sjuka är också människor. Nog låter det som en självklarhet?

Men ännu finns en kvarlevande, fördomsfull attityd i välfärdslandet Sverige. Psykiska sjukdomar möts inte med samma respekt som kroppsliga och verkar ofta stigmatiserade mot dem som drabbas.

För ett antal år sedan kom plötsligt psykvården i brännpunkten för debatten. Några uppmärksammade våldsdåd av desperata människor med svåra själsliga problem ledde till krav på förbättringar. Det blev bakgrunden till Alliansregeringens psykiatrisatsning på 900 miljoner kronor per år.

Dessvärre har Riksrevisionsverket konstaterat att statliga bidrag till psykvården inte varit effektiva och bara haft marginell betydelse.

Att Linköpings kommun inte kan erbjuda bostad och därmed återanpassning för färdigbehandlade patienter på Rättspsyk  illustrerar att grundproblemet kvarstår: en av samhällets mest utsatta grupper tillmäts inte samma människovärde som oss andra.

Tankar på en cykel

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran (14/7) handlar om ”progressiv cykling”. Finns att läsa på www.sydostran.se eller här nedan:

Jag är i Malmö och cyklar från Slottsstaden ut till ett par bekanta i Limhamn. Det är en bit, tio kilometer ungefär. Bil? Aldrig. Att stänga in sig i en plåtlåda en strålande sommardag som denna?

Då är det trevligare att uppleva tillvaron från cykelsadeln. Lagom fort går det också. Man känner marken dofta, hör fåglarna sjunga, samtidigt som vindarna från Öresund fläktar rogivande. Världen blir liksom öppnare, vackrare, friare.

Jag rullar fram på mina två hjul och tänker på Hjalmar Gullberg. Han hade en cykel vid namn Apollo. Uppkallad efter poesins, ljusets och klokhetens gud. Är inte det ganska talande för vad cykling kan vara?

Måhända är det ingen slump att många progressiva människor ofta cyklat sin väg genom livet.

Gunnar Sträng var, innan han blev legendarisk finansminister, en minst lika legendarisk agitator för lantarbetarförbundet. Det var få ställen som han inte besökte för att organisera arbetarklassen och mana till uppslutning bakom den demokratiska socialismen. Givetvis cyklade han.

Även radikala författare som Artur Lundkvist och Ivar Lo var flitiga cyklister. Vilhelm Moberg cyklade alltid när han återvände till sin hembygds Algutsboda. Han brukade anlända med tåg till Emmaboda och hyra cykel hos den lokale cykelhandlaren, Teodor Elmgren.

En gång blev det dock lite trubbel. Moberg var som bekant stridbar republikan av mycket principfast kaliber. Att han skulle färdas på en cykel av märket Monark var därför uteslutet. Även Rex (härskare) fick bestämt nobben. Det enda Elmgren hade kvar att erbjuda var ett mindre exemplar av en cykel där det stod Stanley på ramen.

Egentligen passade cykeln inte alls den reslige Moberg. Men han sken upp och trampade glatt iväg på sin visserligen obekväma, men garanterat icke-kungliga velociped – trodde Moberg i alla fall. Man får väl förlåta Elmgren att han undanhöll informationen att Stanley tillverkades av Monark…

Nästan framme i Limhamn ser jag Öresundsbron i det solglittrande vattnet. Tio år har bron funnits klar nu. Lusten att fortsätta över till Danmark är snudd på oemotståndlig. Problemet är bara: ingen cykelbana finns. 110 miljoner hade en sådan kostat. Vilket i relation till brons prislapp på 19 miljarder vore en nullitet. Ändå ansågs det som dyrt och obehövligt.

Gunnar Sträng skulle nog sagt att det var typiskt en borgerlig regering att fatta ett sådant korkat beslut.

Centerns sista halmstrå: en lång, het sommar?

Publicerad den av
3

1973 samlade Centern en fjärdedel av väljarkåren bakom sig. Thorbjörn Fälldin var den självklara utmanaren till Olof Palme och lyckades även tre år senare bli statsminister i den första borgerliga regeringen på flera decennier. 

Ack, those were the days. Därefter har det gått stadigt utför. Idag hänger Centern på gärdsgården, kraftigt distanserade av Moderaterna. Någon betalning för deltagandet i Fredrik Reinfeldt-alliansen har det näpperligen blivit. Opinionssiffrorna ser så vissna ut riksdagsspärrens bila hänger över partiet. 

Oddsen till en stark mobilisering inför valrörelsens finalmånader verkar heller inte vidare goda. Maud Olofsson fick inte bara sin stora dag i Almedalen överskuggad av Sven-Otto Littorins avgång. Expressen meddelar dessutom att hon själv funderar på att avgå. Idag skriver tidningen vidare att hennes statssekreterare Jöran Hägglund övervägt att hoppa av. Riksdagsledamoten Solveig Ternström har redan gjort slag i saken och stödjer istället den rödgröna oppositionen.

Vågar man gissa att en viss demoralisering sprider sig i centerleden?

Men skam den som ger sig. Centerns kampanjledare Michael Arthursson är den borne optimisten. Funkar inte politiken i övrigt, kan man ju alltid hoppas på att vädret och årstiden ska vända lyckan. I tidskriften Fokus säger han att en lång, solig sommar kommer att göra susen för partiet:

”Allvarligt talat så tror jag att vi gynnas av det. När det är grönt och fint ute ökar känslan för de värden som centerpartiet står för.” 

Det verkar onekligen som ett sista desperat halmstrå. Men varför inte? Michael Arthursson borde väl då också satsa på en stilenlig kampanjlåt som summerar ideologin hos ett sant sommarparti. Som exempelvis den här: