”Robin gjorde en perfekt match. Felfri mot världens bästa spelare. Robin blir världsetta, och det snabbare än vi anar.”
Björn Borg, tennisgud, kommenterar Robin Söderlings detronisering av titelförsvararen Roger Federer i kvartsfinalen på Roland Garros.
Under fredagen väntar möte mot den offensive tjecken Tomas Berdych. Alls ingen lätt uppgift. Men låt oss hoppas att det ligger något i Borgs profetia…
(Egentligen spräckte faktiskt Söderling nollan mot Federer redan i början av året, läs här).
I måndags angrep israelisk militär en grupp fartyg, som avsåg att bryta mot blockaden av Gaza – styrt av den islamistiska terrororganisationen Hamas. En sak är glasklar. Israels aktion var ett klumpigt, tragiskt och kontraproduktivt övergrepp, som i helt onödan krävde flera människoliv och skadade ännu fler.
Händelsen blev i praktiken en propagandaseger för Hamas och dess sympatisörer. Israel spelade sina fiender rakt i händerna. (En utförligare kommentar kring detta publiceras här på lördag.)
Jag kan förstå dem som tycker att blockaden mot Gaza är orättfärdig. Jag kan förstå dem som vill göra humanitära insatser i solidaritet med det palestinska folket, som ju både lider av Hamasstyret och Israels blockad.
Men jag kan inte för ett ögonblick förstå de aktivister som deltog i Ship to Gaza utifrån motiv som förefaller allt annat än renhjärtade. En av dessa personer var författaren Henning Mankell. Den 15/8 förra året höll han ett tal på Ship to Gazas upptaktsmöte i Stockholm.
Mankell avslöjade där en uppfattning som går långt utöver legitim kritik mot Israel. Han gjorde sig snarare till villig megafon för de vanligaste ramsorna som ingår i den moderna antisemitismens arsenal. Han jämställer Israel med apartheidtyranniets Sydafrika. Han drar paralleller mellan Israel och Nazityskland. Han frånkänner Israel rätten att existera och kräver den judiska statens upplösning.
Bara det vämjeliga språkbruket när Mankell säger att Israel blev möjligt för att Förintelsen gett det judiska folket ”alla blodiga ess på hand”, borde diskvalificera honom från all seriös debatt. Ship to Gaza bör, om organisationen vill framstå som uppriktig och hederlig i sina syften, rimligen ta avstånd från denne charlatan.
Här följer några valda delar ur Mankells anförande:
Den israeliska staten tillkom efter andra världskriget när det splittrade judiska folket hade alla blodiga ess på hand. Efter det nazismen hade gjort mot alla de grupper av ”untermenschen” där judarna var en, stor, grupp.
Man kan ju leka med tanken om det idag 2009 hade varit möjligt att så snabbt och enkelt upprätta en stat som Israel. På ockuperat land, där andra människor skulle förjagas. Naturligtvis inte.
Norge skulle inte idag, om jag tar till ett absurt exempel, kunna komma och hävda att dom behöver Värmland för att skapa ett nytt land där en viss typ av människor ska leva…
Israel är idag en stat som gör som alla andra ockupationsmakter gör: använder terror för att försöka skrämma människor till tystnad och underkastelse.
Det är inte konstigare än att se vad som hände exempelvis i Norge eller Danmark under andra världskriget. Nazisterna använde sig av terror i statens namn för att tvinga människorna till underkastelse…
En tvåstatslösning, alltså; det är vad många talar om. För mig ger det en känsla av att det vore som att gå till en tandläkare och han lagar en trasig tand utan att borra rent under.
Det kan möjligen se snyggt ut på ytan, till och med under en period vara möjligt att tugga med tanden.
Men förr eller senare stiger rötan upp till ytan igen: En tvåstatslösning angriper inte det grundläggande problemet att Israel trots allt bygger på en ockupation av redan bebodda områden…
Mitt alternativ har jag redan redovisat: det man kan kalla regnbågsstaten efter Sydafrika. Ett land där öppna val kommer att leda till att folkmajoriteten, araberna eller palestinierna kommer i en maktposition.
Hela talet finns att läsa här.
Pressmeddelande på engelska från Svensk Israel-Information finns här.
För den som vill veta mer om den moderna antisemitismens teori och praktik, rekommenderas standardverket Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945 av idéhistorikern Henrik Bachner (1999).
Uppdatering:
Solidaritet med det utsatta palestinska folket är bra och riktigt. Men det är lika skamligt som anmärkningsvärd när de som påstår sig värna palestinierna går i armkrok med ökända antisemiter. Jag förstår inte hur man kan blåsa sin trovärdighet på det sättet.
I DN den 9/6 skriver doktoranden Patrik Öhberg om att Ship to Gaza delvis låtit sig finansieras av Malaysias ex-president Mahathir Mohamed, vars uppfattning om judar är milt uttryckt betänklig. Läs Öhbergs artikel Judehatare finansiär bakom Gazakonvojen här.
Det otänkbara har hänt. USA är i chock.
Helhylleparet Al och Tipper Gore går skilda vägar efter 40 års äktenskap. Sånt är förstås alltid tråkigt.
Men personligen kan jag ändå inte låta bli att känna vissa sympatier med stackars Al.
Jag skulle också ha svårt att i längden vara gift med en kvinna, som bär ansvaret för att de amerikanska skivbolagen måste klistra dessa fjantiga, nymoralistiska varningsetiketter på rockplattor:
Folkpartiet bildades 1934. Det var ingen slump. Demokratin – ja, civilisationen som sådan – stod inför sin svåraste prövning. Kapitalismen föreföll ha gjort bankrutt. Depression, massarbetslöshet och omfattande sociala problem plågade land efter land. Nazister, fascister och stalinister hade skickligt utnyttjat situationen och slagit klorna i stora delar av Europa.
Detta var mörkrets och intoleransens epok. Många förtvivlade om framtiden – skulle den tillhöra våldet, rasismen och tyranniet? Eller fanns ändå en möjlighet att göra motstånd och begära människornas förtroende för en annan, hoppfullare väg?
Under 30-talet blev det en tvingande nödvändighet att kraftsamla till försvaret av grundläggande liberala och medmänskliga värden. Det var därför som den sedan många år splittrade liberala rörelsen i Sverige enades om att starta Folkpartiet – som en ideologisk fyrbåk av humanism och värme i en kall och nattsvart tid.
Med denna bakgrund i åtanke kan man onekligen fråga sig om medlemmarna i FP:s Olofströmsavdelning haft en ringaste susning om vilket parti de egentligen tillhör. Och varför.
I måndags röstade Olofströms folkpartister om deras kontroversiella ordförande Erika Nagy kunde sitta kvar. Jodå. En majoritet på mötet, 11 av 17, ställde sig bakom henne.
Detta rör alltså en ledande lokal representant för Folkpartiet som sagt sig vilja begränsa asylrätten för utsatta människor, hävdat att ensamkommande flyktingbarn inte ska få fristad i vårt land, uttalat att FP i Olofström bör kunna samarbeta med Sverigedemokraterna.
Den moraliska, intellektuella och ideologiska konkursen är lika uppenbar som den är tragisk och förnedrande. Det sker dessutom i dagar när ånyo ekonomisk kris, arbetslöshet och social oro göder stämningar av rasism och politisk extremism.
Men vem är förvånad över FP:s haveri? Olofström har knappast gjort sig känt för att vara något liberalismens mönsterexempel. Det som fick Erika Nagy att falla i onåd var hennes öppna invit till SD. En invit som dock var logisk utifrån de främlingsfientliga åsikter som hon givit uttryck för – helt i denna sorgliga FP-avdelnings inarbetade tradition.
Som tidigare redovisats på bloggen (här) drevs Folkpartiet i Olofström förr av den numera framlidna gruppledaren Bo Edenborg. Inför valet för åtta år sedan spekulerade han hämningslöst i en främlingsfientlig politik som var snarlik Sverigedemokraternas. I början av 2002 gick Edenborg på offensiven med hätska utfall mot invandrare och flyktingar i lokalpressen.
Det väckte starka reaktioner. Bland annat från Emanuel Norén, då nybliven medlem och sekreterare i Olofströms FP-avdelning. Till BLT den 5/2 2002 sade Norén om Edenborg:
”Han är en av våra mest erfarna politiker, men vi måste ändå diskutera om han kan vara kvar som gruppledare.”
Norén uttryckte även farhågor vilka effekter Edenborgs utspel skulle få:
”Det skulle i så fall locka främlingsfientliga väljare, och de vill jag inte ha ens om det gör att vi får fler platser i kommunfullmäktige.”
Men Edenborg satt ohotad kvar som gruppledare. Han fortsatte också ogenerat på det främlingsfientliga politiska spåret, både före och efter valet. Vad gjorde Emanuel Norén? Tog sin hatt och gick som övertygad och principfast liberal?
Nej. Norén blev snarare Edenborgs villigaste medlöpare.
Norén accepterade inte bara att FP i Olofström leddes vidare ut över stupet av Bo Edenborg.
Norén axlade även villigt ansvaret som ordförande i föreningen.
Han ställde också sitt namn till förfogande som nummer två på Olofströms FP-lista.
Och han firade segerrusig den stora lokala valframgången i september 2002 med ett höjt glas i handen. En framgång vilken till stor del berodde på inflödet av de främlingsfientliga röster som Norén i februari 2002 inte sagt sig vilja ha. Ord och handling hängde liksom inte ihop, för att uttrycka det väldigt milt…
Nu är Norén själv gruppledare i Olofström. Nu har han krävt Erika Nagys avgång. Med vilken trovärdighet då? Vad i sak skiljer Erika Nagys värderingar från Bo Edenborgs?
Inte ens när Nagy fått medlemmarnas bifall till sin främlingsfientliga SD-linje, förmår Norén att göra det naturliga och lämna det sjunkande skeppet.
Norén har skördat stormen av det väsensfrämmande, intoleranta tankegods han själv varit med att så i Olofström. Men även Folkpartiet i Blekinge har sin del i detta elände. Jag menar, hur kunde detta distrikt år 2006 välja att hedra Bo Edenborg med en av partiets finaste utmärkelser, Karl Staaff-plaketten?!
Liberaler som belönar främlingsfientliga politiker i sina egna led, måste nog helt enkelt räkna med få mer sådant ogräs i rabatten.
Christian Dahlgrens Blogg 