”…som med liknelser burna av fantasi, medkänsla och ironi ständigt på nytt gör en undflyende verklighet gripbar.” 

Så löd motiveringen när Svenska Akademien tilldelade 1998 års Nobelpris i litteratur till José Saramago. Orden tycker jag fångar essensen i Saramagos författarskap ovanligt bra.

I fredags lade han dock ner pennan för gott, 87 år gammal. Eller snarare ung. Det fanns en anda av rebellisk friskhet och infernalisk spjuveraktighet hos denne Portugals vanvördige son som aldrig åldern rådde på. 

I dessa valtider rekommenderar jag gärna en av hans sista romaner, Klarsynen.

Vad händer om folket spontant tröttnar på den politiska klassens floskler och stillsamt röstar blankt i överväldigande skaror? Hur reagerar makten på en sådan förödande misstroendeförklaring? Det kan väl aldrig vara en genuin protest, måste det inte ligga en konspiration av lömska samhällsomstörtare bakom…? 

Läs, roas och skräms!