Grass av Carl Sandburg har aldrig lämnat mig någon ro.

Raderna är få och skenbart enkla, men kanske just därför går budskapet fram desto starkare.

Jag vet inget antikrigspoem i litteraturen som berör lika djupt och drabbande.

En gång vandrade jag över slagfälten i Verdun.

1916 var det platsen för helvetet live in action; ett ofattbart förhärjat landskap av kratrar, eld, blod och tusentals och åter tusentals människor som obarmhärtigt maldes ner i gyttjan. Numera spöklikt stilla, återerövrat av lövträd och frodigt gräs.

Men såren fanns där fortfarande, väl synliga. Blindgångare, rester av taggtråd, nedrasade skyttegravar, bitar av skelett som stack fram ur jorden.

Om och om igen hörde jag för mitt inre öra denna uppläsning av Sandburg eka över nejden, skakande, anklagande. Och orden har dessvärre inte förlorat sin aktualitet.