”Ta det lugnt och var försiktig! Jag tror att de flesta kommer att uppleva det som jag. Först vilset. Sedan en ganska snabb tillvänjning.
Men kom då ihåg att risken finns hela tiden för ett återfall i vänsterbeteende, i ett obevakat ögonblick!”
Olof Palme, då kommunikationsminister, uppmanar folket att överge den invanda vänsterfilen vid den svenska övergången till högertrafik (SR 3/9 1967).
Det lugna, varma omslutande mörkret; ön vilar, tiger, ruvar våra själar.
Världen är blott några andetag i natten. Stilla månskensdrömmar.
Igår krönikerade jag i Sydöstran om Gordon Gekkos återkomst på vita duken. Finns att läsa på www.sydostran.se eller här nedan:
Håll i er, nu är han tillbaka! Gordon Gekko, den slemmige finanshajen som sjöng girighetens lov i regissören Oliver Stones succérulle Wall Street från 1987. I uppföljaren Wall Street: Money Never Sleeps (premiärvisades i Cannes förra veckan) repriserar skådespelaren Michael Douglas sin mest berömda roll.
Man får väl bara livligt hoppas att herrarna Stone och Douglas lyckats bättre med budskapet i tvåan. Den första filmen var ju tänkt som en satirisk skildring av yppie-decenniets rovdjurskapitalism. Gekko skulle bli en avskräckande symbol för alla dessa kortsiktiga börsspekulanter och cyniska företagsstyckare, vilka spelade roulette med USA:s ekonomi.
Men vad hände? Istället för filmskurken som publiken förmodades bua ut, promenerade Gordon Gekko rakt igenom vita duken som hjälte och ikon.
Michael Douglas har ofta i intervjuer, lätt förtvivlad, berättat om hur många personer i blanka kostymer han under åren träffat på gatan som tackat honom, varmt och översvallande. Som unga hade de sett Wall Street på bio och älskat hans Gekkotolkning. Och inspirerats att själva göra karriärer i finansvärlden!
Det yrkesvalet har vi alla fått betala dyrt och bittert för. Den 15 september 2008 kraschade Lehman Brothers, den fjärde största investmentbanken på verklighetens Wall Street. Amerikanska staten vägrade täcka de enorma kreditförlusterna med skattebetalarnas pengar. Konkursen var ett faktum.
I samma stund hördes en gigantisk smäll. Det var den globala spekulationsbubblan som sprack.
Regeringarna i land efter land tvingades sedan vräka ut pengar i stödaktioner för att rädda vad som räddas kunde. När Lehman Brothers brakade ihop riskerade nämligen chockvågen att utlösa en total systemkollaps.
Oräkneliga andra finansiella institutioner – som spelat lika högt, girigt och lättsinnigt – höll på att falla likt dominobrickor. Världskonjunkturen rasade rakt ner i källaren. Där sitter vi idag tillsammans med finansfolket som en gång lämnat biofåtöljen och trott sig kunna bli Gordon Gekko i levande livet.
Oliver Stone och Michael Douglas bedyrar dock att de lärt sig läxan. Det nya porträttet av Gekko ska vara av helt annan kaliber. Be en bön för att det funkar. Vem vet annars vad ännu en generation av Gekkofans kan ställa till med i framtiden…
I fredags avslöjade SVT:s Rapport att en av Centerns riksdagskandidater i Stockholm är en antisemitisk propagandist. Mannen heter Ove Svidén, står på Centerlistans plats 26 och tänkte driva en personvalskampanj inför höstens val.
På sin hemsida (här) hävar Svidén, bland annat mycket annat, att judarna var ansvariga för terrorattentaten den 11 september och det judiska folket arrangerat Förintelsen. Så här skriver han exempelvis om bakgrunden till Israels grundande 1948:
”Denna uråldriga attityd till offer finns kvar i modern tid. Därför kunde de äldste judarna inse att ett offer skulle behövas för att verkställa den utlovade drömmen: ‘Nästa år Jerusalem.’ Därför gick de med på att välja ut de 5 miljoner judar som var mindre lämpade för att bli pionjärer i ett nytt land. Samtidigt gav det ju västvärlden det dåliga samvete, som möjliggjorde staten Israels bildande.”
Botanisera gärna själva bland Svidéns texter och åsikter, om ni orkar. Man storknar väldigt fort. Hemsidan är späckad med bisarra konspirationsteorier i övermått och röjer en föreställningsvärld som komplett absurd. Ingen någorlunda normalbegåvad person kan undgå intrycket att Ove Svidén är en uppenbar sjövild stolle och politisk extremist.
Av hemsidan framgår med all önskvärd tydlighet att Svidén spridit sina sjuka idéer under flertalet år. Han var i farten redan vid förra valet 2006. Då åtnjöt han plats nio på Centerns riksdagslista.
Men det krävdes först negativ uppmärksamhet i media innan Centern förmådde sig till att reagera. Igår kungjorde Stockholmsdistriktets ordförande Per Ankersjö att hans styrelse efter ett panikinkallat möte beslutat begära att Ove Svidén stryks från årets valsedel och även utesluts ur partiet:
”Stockholmscentern vill med detta handlande tydligt markera att de åsikter och värderingar som Svidén luftat på sin hemsida och i fredagens sändning av Rapport är fullkomligt oacceptabla och oförenliga med såväl kandidatur som medlemskap i Centerpartiet.”
Jasså. Ska vi alltså tro att Ove Svidéns ”fullkomligt oacceptabla” åsikter och värderingar har varit helt obekanta för partiet ända tills nu? Har inte en enda av Svidéns partikamrater i Centern hört något, läst något, misstänkt något förrän Rapport stack mikrofonen under stollens mun? År efter år och ingen fann anledning att lyfta ett finger?
Per Ankersjö & Co borde rimligtvis för länge sedan vetat vad Ove Svidén gick för.
Tyvärr fungerar förbluffande ofta den svenska partikulturen på detta vis när rötägg dyker upp i den egna medlemskåren – man mörkar hellre, låtsas inte se, orkar inte ”bråka”, koncentrerar sig på annat, hoppas att problemen ska försvinna av sig själva.
Men sen, plötsligt, faller taket ner. En journalist har fått nys på saken och då blir det en väldig fart. Räfst och rättarting, offentliga bedyranden. Vad hade hänt i fallet Svidén om inte Rapport hängt ut honom? Den frågan tål att tänkas på.
”We’re fans of your prime minister, by the way.”
Gene Simmons, rockstjärna, förklarar något överraskande i engelska tidningen The Star att hans grupp KISS diggar Gordon Brown.
Det blir säkert den utflyttningshotade Labourledaren på 10 Downing Street väldigt glad över. Brown lär ju behöva alla supportrar han kan få just nu.
Jaha, en till Reinfeldt vs Sahlin. Denna afton i SVT:s Agenda. Igen.
Okej att det är valår. Men börjar det inte snart bli inflationsvarning på deras duellerande?
Ta ett break nu.
Drabbningarna mellan Sveriges två ledande politiker borde vara ett event. Något speciellt, intressant, dramatiskt, spännande.
Inte bara som ännu ett kvällsgnabb i rutan.
Förkorta arbetsdagen till sex timmar. Med hela lönen kvar.
Detta krav ska ingå i Vänsterpartiets valplattform, beslutade de rödglödgade ombuden på partiets kongress i Gävle. Koalitionskamraten Miljöpartiet har sedan tidigare beslutat att gå till val på friår från jobbet. Och Socialdemokraterna utlovar höjda bidrag för alla som inte arbetar.
I det rödgröna samhället tycks det bli mer hängmatta än verkstad. Vilket förhoppningsvis även kommer att gälla dess regering. Det blir ju liksom lugnast så…
Vapen dödar. På riktigt. Inte minst den stora tillgången på handeldvapen i tredje världen är ett gissel. Konflikter förvärras, urartar, samhällen dränks i blod. Rädsla och skräck regerar i en ond spiral som skapar ännu mer brutalitet, kräver ännu fler offer.
Som vanligt drabbas civila män, kvinnor och barn värst när samvetslösa våldsverkare löper amok. Dessa kan vara reguljära soldater i en korrupt statsapparats tjänst. Eller gerillakrigare, privata knektar, rena gangsters.
För att skydda sig och sina familjer från övergrepp väljer ofta vanliga invånare att också skaffa skjutvapen. Och det där med beväpning är aldrig något problem i utvecklingsländer som Kongo, Sudan, Somalia, etc.
Det må finns brist på mycket där. Men utbudet av k-pistar, gevär, pistoler, granatkastare och annat otyg tycks aldrig sina. Varifrån kommer allt?
Någon har ju tillverkat dessa vapen. Någon har distribuerat och sålt dessa vapen. Någon tjänar uppenbarligen ordentligt med pengar på att hålla hela denna vidriga hantering igång.
Denna ”någon” ska först och främst sökas på vår egen kontinents bakgator. Enligt en holländsk dokumentär från 2007, som visades igår kväll på TV8, överträffar Europas årliga försäljning av handeldvapen både USA:s och Asiens med råge. Det är enorma belopp, hundratals miljoner euro, som forsar in på vapenmånglarnas bankkonton. Inte sällan är handeln illegal så det skriker om det.
Konstigt då bara att vi inte hör mer om den. Eller orkar bry oss… Det är ju lätt att slå dövörat till när kulorna drabbar okända, namnlösa människor, långt borta.
”Presidents shouldn’t make major decisions based on what the polls showed.
A president should do what he thinks is right based on the substance.”
Gerald R Ford, underskattad amerikansk president 1974-1977.
Rekommenderad läsning om Ford:
Gerald R Ford: A Time To Heal (1979)
Yanek Mieczkomwski: Gerald Ford and the Challenges of the 1970s (2005)
Thomas M DeFrank: Write It When I’m Gone. Remarkable Off-the-Record Conversations with Gerald R Ford (2007)
Jubel i busken! Alliansen hurrar för Demoskop. Änligen ett opinionsinstitut som levererar positiva siffror.
För första gången på evigheter har regeringen dragit ifrån oppositionen. Den aktuella procentställningen är nu 49,2 för blått-blått mot 47,4 för rött-grönt (se här, här och här).
Resultatet kan möjligen tolkas som att väljarna reagerat surt över Team Sahlins budgetalternativ, som presenterades ett par dagar innan mätperiodens slut. Gissningsvis är det då främst löfteshotet om att ytterligare höja den redan drakoniska bensinskatten som kostat sympatier.
Eller så är det bara tillfälligheter som råkat spela ett spratt med procenten.
Även om Demoskops undersökning ger en välbehövlig psykologisk injektion för Alliansens valarbetare på fältet, så vet förstås borgerlighetens ledarskikt att lätt kommet är lätt förgånget. Än vet ingen om de rödgrönas ledning verkligen är bruten. Det intressanta är den långsiktiga och sammantagna trenden.
Opinionsmätningar om partisympatier är ju som svalor. En gör ingen sommar.
Christian Dahlgrens Blogg 