Hägrande hjulafton för Saab-nostalgiker

Med Victor Muller bakom ratten ska Saab lägga in backen mot framtiden. Som ny ägare drömmer han om att låta gamla Saab 92 återuppstå. Modellen var närmast chockerande futuristisk när den första gången lanserades 1947. Utseendemässigt i alla fall.

På grund av tvåtaktsmotorns karaktäristiska ljud fick 92:an snart öknamn som Trollhättemopeden och Putt-putt i folkmun. Gissningvis lär dock retroversionen få vissa nödvändiga standardförbättringar. Om den någonsin ser dagens ljus.

Förutsättningen för att uppgraderade nostalgi-92:or ska börja rulla på vägarna kräver nämligen något som Saab i princip aldrig haft. Vinstsiffror i bokföringen. Därtill ordentliga sådana. 

Sannolikheten att Putt-putt hinner göra comeback innan Trollehättefabriken går i putten är nog dessvärre ganska begränsad.

Attityder då och nu

Förakta aldrig gamla debattböcker. De kan stundtals ha riktigt högt underhållningsvärde. Liksom även bjuda på en hel del intressanta upplysningar. Ibland händer det dessutom att man tvingas fråga sig hur mycket som egentligen är nytt under solen. 

Själv sitter jag nu och bläddrar i en sliten Panpocket med gulnade sidor. Titeln är Kulturattityder, författad av duon Björn Häggqvist och Harry Schein. Boken redovisar och diskuterar en kulturpolitisk attitydundersökning, gjord av opinionsinstitutet Sifo på uppdrag av Svenska Filminstitutet 1967. 

Slutsatsen vad gäller kultursynen hos den kategori personer vilka röstar på Kristdemokraterna (eller Kristen Demokratisk Samling som partiet hette då) är tämligen dräpande: 

”Vår KDS-grupp är en kulturpolitisk extremistgrupp. Den har genomgående negativa kulturattityder om man bortser från den relativa välvilligheten till statliga kulturanslag… I flertalet fall är KDS-sympatisörernas negativa attityder mer negativa än någon annan grupp.

Det är därför väl motiverat att beteckna denna negativism som explicit kulturfientlig.” 

Se där. Den inställningen har tydligen inte ändrats mycket sedan 60-talet. Kristdemokraternas nyligen proklamerade korståg mot den svenska kultureliten visar väl snarare hur ömt partiet vårdar sina traditioner.

Men hur pass ingrodd är Göran Hägglunds egen konservatism på området? Den som följer honom på twitter kunde under påskhelgen läsa: 

”Har joggat 8 km och färdats 31 år tillbaka i tiden. I lurarna fantastiska London Calling.”

Med en partiledare som diggar den radikala punkrockgruppen The Clash måste det finnas gott hopp om friskare attityder framöver.

Maktens och karriärens pris

”FRA-diskussionen var min svåraste politiska strid. Jag lade ned min röst. Politiken är svår på personplanet på många sätt. Jag kommer säkert skriva mer om det i mina memoarer i framtiden. Men visst, jag gjorde nog avkall på mina principer då i viss mån.”

Birgitta Ohlsson, EU-minister (FP), ställs till svars i SvD om hur hennes kampanj mot Storebrorssamhället rimmar med duckandet i FRA-frågan.

Jazzrockens bästa någonsin

”The best ever album of it’s genre… Tommy Bolin’s underrated guitar work is sensational.”

Dave Davies, gitarrist i The Kinks, pratar ut i senaste numret av amerikanska musikmagasinet Goldmine om skivorna som förändrade hans liv. En av dessa är fusionstrummisen Billy Cobhams Spectrum (1973) med makalösa strängbändarfantomen Tommy Bolin, one of a kind indeed.

Lyssna nu! Har ni inte hört den här plattan, har ni helt enkelt inte levt. Det är som en tillvaro utan, tja, Miles Davies Kind of Blue eller David Bowies Ziggy Stardust. Och så kan man ju inte ha det. Lämna allt, spring iväg och köp. Inget blir längre som förut. Promise!

It was big

Igår gjorde jag en liten resa. Till lilla Ronneby, gråa hus och helgödsliga gator.

Det hölls jazzkonsert på en liten, liten teater. En handfull personer i publiken. 

Men musiken. It was big. 

Cæcilie Norbys förtrollande röst, lyrisk, subtil, kraftfull. Ulf Wakenius med sin magiska elgitarr. Lars Danielsson, finurligt lekande baskonstnär. 

Plötsligt satt vi på en klubb i New York. Tonernas mirakel.

MP3 är ju såååå 2010-tal…

”Man får ju höra från alla håll och kanter att CD:n är döende och då tror jag att lyssnare blir intresserade av att leta efter nya medier. Då är det väldigt tacksamt att lansera en fossil som kassettbandet.”

Joakim Nordwall, ägare till skivbolaget Ideal Recordings i Göteborg, som tycker sig upptäckt en spännande marknadsnisch genom att börja släppa musik på retrovis. (GP 4/4).

Tja, varför inte? När LP-skivan smugit sig tillbaka, kan det väl funka för gamla C90-kassetter också. Den riktigt framsynte trendspanaren ser möjligen en ny vår även för rullband och 8-track. Eller vad som rimligen borde vara den ultimata ljudbäraren för de allra hippaste non-konformisterna: fonografcylindrar i vax. Kom ihåg var ni läste det först!

Reinfeldt låter Sifo och Sahlin bestämma

Statsminister Fredrik Reinfeldt tycker det är dåligt att Sverige inte bytt kronan till euron. Denna åsikt har stärkts av kraschen i den globala ekonomin, berättar han i Sydsvenskan

”Att vara en liten valuta i närheten av en stor är inget problem i soligt väder. Men när det blåser storm ökar trycket på den mindre valutan. Det var det som skedde i inledningen av finanskrisen.”

Märkligt då att Reinfeldt fortsatt att hålla så låg profil om euron, även sedan han fick denna klarsyn. Logiskt sett borde väl en statsminister ta vissa konsekvenser av vad han anser vara rätt och riktigt för landet? Som exempelvis att omsätta sina övertygelser i någon form av handling. 

Annorlunda är det med alliansbröderna Jan Björklund (FP) och Göran Hägglund (KD). Även de tycker att Sverige ska vara en fullvärdig medlem i det europeiska intergrationsprojektet, och att finanskrisens omskakande verkningar stärkt betydelsen av en snar euro-anslutning.

Men de bägge herrarna drar också en praktisk slutsats utifrån detta: Sverige ska hålla en ny folkomröstning om EMU innan nästa mandatperiods utgång 2014. Det ska Alliansen gå till val på, fram med eurosedlarna på bordet och låt diskussionen ta fart! 

Tvärstopp. Sådant vägrar den moderate statsministern att vara med på: 

”För mig finns ingen anledning att förnya frågan till svenska folket förrän vi har ett entydigt underlag som visar att opinionen har svängt.”

Han motiverar även sitt nej med hänvisning till inställningen hos Socialdemokraterna: 

”Mona Sahlin har gett besked att det inte är aktuellt med folkomröstning nästa mandatperiod. Då måste jag lyssna.”

Beklämmande. Istället för att driva EMU-frågan, skapa tryck i debatten, agitera, försöka leda och forma opinionen, väljer alltså Fredrik Reinfeldt att passivt lägga örat mot marken. 

Mer borde vi kunna begära från landets mäktigaste politiker.

Reinfeldt har i andra sammanhang deklarerat att Moderaterna ska vara ett statsbärande parti. Då bör man även kunna visa statsmannaskap. Och sådant är knappast att lojt låta avgörande spörsmål hållas som gisslan av Sifo och oppositionen. 

Burkor som rädslans och intoleransens åskledare

Intoleransens spöke drar genom Europa och rasslar med otäcka kedjor. Det är sannerligen inte första gången, tydligen har vi föga lärt från dess tidigare besök. Nu är det muslimer som ska buntas ihop och trängas upp mot väggen. 

Här hemma sprider Sverigedemokraterna fientlighet, odlar misstro, sår hat. Det sker öppet och ogenerat. Alla människor som på något sätt har fäste inom den muslimska kultursfären är måltavla. Deras blotta existens inom våra gränser påstås hota nationens överlevnad. Takterna sitter i. Den rörelse varur SD kommer, gjorde sig en gång breda med samma budskap om en annan folkgrupp. Judarna. 

Nere på kontinenten är den antimuslimska hetsen ännu påtagligare. I Schweiz folkomröstade invånarna nyligen om att förbjuda minareter. I Belgien har ett parlamentsutskott precis beslutat att förbjuda burka på offentlig plats. Även i Frankrike är heltäckande slöjor en het potatis, högljudda krav på förbud hörs inom den politiska klassen. 

Just dessa intensiva förbudsdiskussioner är lika avslöjande som symptomatiska. Ty är minareter något bekymmer? Deras antal är försvinnande få, särskilt om man jämför med antalet europeiska kyrktorn. Några böneutrop flera gånger om dagen förekommer i princip aldrig, medan det väsnas desto mer från de kristna kyrkornas klockor. 

Är heltäckande slöjor något bekymmer? Endast en marginell andel kvinnor bär dem. Av Frankrikes fem miljoner muslimer är det cirka tvåtusen som gömmer sig i burka. Personligen tycker jag burkor är frånstötande. Men vill någon kvinna frivilligt klä sig så, är det upp till henne. Sedan får hon då snällt acceptera att vissa yrken blir ganska svåra att utöva.

Att exempelvis jobba som polis, dagisfröken eller gogo-dansös i burka lär knappast funka särskilt bra. Fast hur ofta uppstår dylika problem i praktiken? Fallen kan räknas på ena handens fem fingrar. Om ens det. (Kan inte också män använda burka förresten? Det vore väl ett innovativt slag för jämställdheten?) 

Vad det handlar om är att två icke-frågor blivit symboliska åskledare för allt mer markerade stämningar av främlingsrädsla, fobier och allmän osäkerhet i ett Europa som börjat tvivla på sig själv.

I Danmark, numera snarare präglat av kyla och rasism än varmt liberalt gemyt, beordrade regeringen för några år sedan sammanställandet av en statlig kulturkanon. 108 verk inom litteratur, design, bildkonst, arkitektur, teater, film och musik plockades fram som normerande för ”danskheten”. 

I Sverige har Folkpartiet – av alla partier! – slagit på trumman för en liknande kanon. Varför upplevs det plötsligt som tvingande nödvändigt att officiellt definiera vad som är ”riktigt svenskt” eller ”renodlat danskt”?

Mest patetisk i genren är Frankrike, där oändlig energi ägnas åt att debattera vad den nationella identiteten består i. Som om ett av världens främsta och rikaste kulturländer skulle behöva spilla tid på sådant! Ett tydligare tecken på uselt kollektivt självförtroende får man leta efter.

Fångade i denna vilsna, insulära mentalitet måste det ”artfrämmande” europeiska stämplas ut: minareter, burkor, muslimer rakt av. Hotet från islamismens totalitära terrorideologi förstärker känslorna – är inte alla muslimer potentiella femte-kolonnare? Faran som al-Qaida representerar synes mig dock begränsad i jämförelse med vad vår egen intolerans bär i sitt sköte. 

Inte statens ansvar att vaka över godispåsen

Vid påsken spikades Jesus upp på ett kors (också öde för en snickare). Denna händelse firar vi på gammalt kärt traditionellt vis genom att vräka i oss godis. Kanske målas det ett och annat ägg mellan tuggorna. En del ungar spökar även ut sig till häxor.

Lätt bisarr kultur vi lever i, om man tänker efter. 

Nå, problemet är att vi inte längre nöjer oss med att frossa i choklad, karameller och läsk som en hyllning till den lidande Kristus bara under påskhelgen.

Ska man tro statistiken verkar Sverige bada i godispapper och kolsyrat sockervatten året runt. Konsumtionen uppges ligga på 17 kilo godis och 90 liter läsk per person, vilket skulle vara dubbelt så mycket som EU-genomsnittet. 

Om konsekvenserna av detta varnar med rätta idag några folkhälsoaktivister på DN Debatt. Övervikt, dålig kosthållning och bristande motion bäddar för sjukdomar och risig livskvalitet. I synnerhet oroas debattörerna av att barn och ungdomar drunknar i konfektyrträsket.

Utmärkt att det larmas. Utvecklingen förefaller ju inget vidare. Men vilken lösning förordas? Svaret är ”söt skatteväxling”. Alltså att skatten sänks på nyttigheter som grönsaker och frukt, istället höjs skatten på sockerintensiva produkter.  

Artikelförfattarna jämför med hur staten använder skatteinstrumentet för att begränsa konsumtionen av ännu hälsovådligare ting som tobak och alkohol.

Okej, visst. De har en poäng där. Men även om punktskatt på cigg och sprit är motiverat, behöver det inte automatiskt betyda att särskild sockerbeskattning är det. 

Någon måtta får det vara på tilltron till paternalismens välsignelser. Signalen med sockrad skatt på socker vore dessutom starkt missvisande. Ty det varken kan eller bör vara statens uppgift att hindra barn från att proppa magarna fulla med snask och läsk.

Detta ansvar är oåterkalleligen föräldrarnas och ingen annans. Likaså är det deras plikt att inpränta betydelsen av goda kostvanor i sina ungars huvuden. Gällande vuxna individer åligger det dem själva att ta hand om sin egen kropp efter bästa förmåga och undvika destruktivt sockermissbruk. Gärna råd och stöd från samhället vid behov. Men där går gränsen. 

Om staten och dess myndigheter ska ta något ansvar i godisfrågan, är det då att ordentligt hamra fast detta osötade budskap på kyrkporten mitt i byn. 

Punken befriade Sverige

”Den förändrade samhället inifrån och gjorde oss tolerantare: Du kan ha grönt hår om du vill idag – till och med Mona Sahlin är ju punkklippt och rödfärgad. Sådant fick vi stryk för.”

Deep-Torkel Knutsson, filmare och f d sångare i Stockholmsbandet The Stoodes, om betydelsen av den första svenska punkvågen 1977-81 (DN 1/4).

Mer att läsa:
Bli ung och arg igen!