Våren fick plötsligt en mollton av förstämning. Kerstin Thorvall är försvunnen, har för evigt rymt. Sedan det trista beskedet kom häromveckan, har jag läst om några av hennes romaner.

Och de är ju – som bekant – allt annat än trista. 

Även när hon skriver om svåra ämnen glöder språket i varje mening – härligt, uppsluppet och distinkt personligt. Medan ögonen sveper över boksidorna är det omöjligt att inte ständigt höra hennes karaktäristiska röst i sitt inre öra. En sådan författare kan egentligen aldrig dö. 

Jag tyckte, tycker, mycket om henne. Vissa människor på den offentliga scenen har den sällsamma förmågan att genom sina verk etablera en märklig sorts närhet och närvaro, som föder stor tillgivenhet.

Beppe Wolgers är ett exempel. Kerstin Thorvall ett annat. Om Beppe var den trygga, varma kompisfarsan, så intog Thorvall rollen som den busiga, lite problematiska, men levnadsglatt upproriska storasystern. Det var kul och spännande att följa henne. 

Nu dansar hon på ett moln över det kära Paris, antar jag. Farväl och tack. Här är ett av mina favoritcitat av henne, ur ”skandalromanen” Det mest förbjudna (1976). Kerstin Thorvall i kvadrat. Enjoy!

”Föräldrar får vara ohejdat taktlösa och grymma mot sina barn utan att någon förebrår dem. Och dessutom kräver de att barnen ska älska och ära dem. ‘Hedra din fader och din moder, på det att det må dig väl gå och du må länge leva i ditt land’, sa Moses.

Men det hörs på formuleringen att det inte är alldeles självklart med denna kärlek och respekt. Man måste ta till mutor. Det blir belöning om man sköter sig. Det lönar sig att vara snäll flicka.

Mitt liv är ett bevis på att det inte lönar sig. Det har gått bättre för mig sen jag blev elak.”

Mer att läsa:
Revolten följde Kerstin Thorvall genom livet, understreckare i SvD av Lena Kåreland (11/4)