Volvos värde varar. Så hette det i folkhemsreklamen på 60-talet. Sedan dess har många bilar rullat över Hisingens broar. Volvo framstod länge som en juvel i industrinationen Sveriges krona och blev under 80-talet världens lönsammaste personbilstillverkare.
Men tillfället att bygga vidare på framgångarna förlorades av PG Gyllenhammar, som aldrig riktigt trodde på Volvo som bilproducent. Inga starka ägare fanns heller, vilka kunde utgöra en hälsosam motvikt till koncernens tjänstemannavälde och kräva målmedveten fokusering på personvagnsrörelsen likt BMW i Tyskland (bakgrund här).
1999 såldes Volvo PV för 50 miljarder kronor till amerikanska Ford. Igår blev det slutligen klappat och klart att Ford – som väntat – säljer vidare det anrika blågula bilmärket till kinesiska Geely. Summan är en bråkdel av vad Ford gav, 13 miljarder. Volvos värde varar uppenbarligen inte särskilt bra numera.
Köpeskillingens drastiska skillnad mellan 1999 och 2010 är i sig en tydlig pedagogisk illustration av bilbranschens globala kris och strukturproblem. Det visar lika tydligt på hur utvecklingen kräver förnyelse av Sveriges traditionella försörjningsbas. Under 70-talet försvann vår stolta varvsindustri, en gång världsledande i teknik och ingenjörskonst. Biltillverkningen låg på en mer avancerad nivå i näringskejdan, men i princip är också denna industrigren redan yesterdays news.
Den inhemska känslostormen kring Saabs hotande likvidation och förhoppningarna på en mirakelräddning mot alla odds av minst sagt dubiösa Spyker, indikerar tyvärr att vi mentalt fortfarande gärna håller fast vid gårdagen, när vi hellre borde ta ogrumlat sikte mot framtidens utmaningar.
Olle Wästberg skriver träffande i sitt senaste nyhetsbrev:
”Nyligen kom beskedet att Astra Zeneca lägger ner den hypermoderna forskningsanläggningen med 900 anställda i Lund. Det är ett slag mot svensk framtidskraft som blivit förvånansvärt lite uppmärksammat. Nedläggningen betyder långt mer för Sverige än Saab.”
Även om det finns betydande frågetecken kring orutinerade Geely, är Volvo ett mycket sundare företag än Saab och har avsevärt bättre överlevnadschanser i jämförelse. Ska Sverige hålla ställningarna i marknadsekonomins högre sfärer gör vi dock som modern industrination bäst i att använda energin till fräschare ting än bilmontering.
Mer att läsa:
Jan Jörnmark: Göteborgs globalisering (2005)
Christian Dahlgrens Blogg 
Problemet med detta resonemang som lanserats av Urban Bäckström med flera är att västvärlden hela tiden kan bibehålla sitt försprång men detta är enligt mig ett stort missförstånd då den i sig bygger på en uppfattning att vi på något sätt är intelligentare än andra på den här planeten vilket vi ju inte är. Vi har bara haft vår 15 minutes of fame och man behöver ju bara gå 150 år tillbaka i Sverige då vi var ett av Europas fattigaste folk.
Finland bygger världens mest avancerade kryssningsfartyg tex. så det är inte low tech. Bilar är inte heller low tech tvärtom.
Det är en katastrof denna utförsäljning av svensk industri och bygger i stort på Sossarnas misstro mot privat ägande vilket gjort att vi fått antingen Wallenberg eller institutioner som ägare och inte entreprenörer.
Volvos öde är inte alls ovanligt i bilbranschen (inte heller i många andra branscher): En gång i tiden hade varje land sina egna biltillverkare, och dessa klarade sig rätt bra eftersom de hade en stark hemmamarknad. Med tiden importerades och exporterades mer och mer bilar, konkurrensen blev hårdare, de svagaste gick under eller blev uppköpta, och även de starka men små hade svårt att konkurrera på egen hand utan de ”economies of scale” som de större hade. I dagens läge är man antingen en av dem stora eller är ägd av en av dem stora (eller arbetar i en speciell niche).
Tyvärr är det helt sant att de svenska ”klimatet” med sin Jante lag, anti-intellektuelle inriktning, och för företag ogynnsamma politik, har gjort mycket stor skada.