”Just den här rollen är ingenting jag är avundsjuk på. Inte heller på all den hets som har varit runt Milleniumtrilogin heller. Jag tycker tvärtom att det är lite sorgligt att det är sådant som går hem hos folket. Nivån är så fruktansvärt låg på historierna och även karaktärerna i filmerna.”

Ola Rapace, skådespelare, bedyrar att han inte är sotis på hustrun Noomi Rapaces kanonsuccé som Lisbeth Sallander i filmatiseringarna av Stieg Larssons Millienniumböcker. 

Trots, eller på grund av, den enorma hypen har jag personligen inte kunnat uppbåda intresse att läsa någon av dem. Uppenbarligen är de heller inte mycket att missa, efter att precis ha okulärbesiktigat filmversionerna på DVD. Även om det luktar lite surt sa räven om Ola Rapaces recension – håller hans äktenskap efter den salvan? – har han sakligt sett rätt. Handlingen är krystad och serietidningsmässig, rollfigurerna träakigt endimensionella och det enda bestående intrycket är ett medlidsamt ”jaha?”. 

Förvisso är dessa rullar bättre än det pinsamma pekoralet Arn (för att jämföra med en annan tragisk kioskvältare som jag nyligen plågade mig igenom). Men annars knappast svensk films stoltaste stund. Den oöverträffat främsta inhemska actionrullen förblir tydligen Bo Widerbergs briljanta Mannen på taket – från 1976! Förutom att det säger en hel del om Widerbergs storhet, är det också ett talande fattigdomsbevis att ingen lyckats skapa en lika kvalitetsmässigt engagerande film i genren sedan dess…

I övrigt är det bara trist att Stieg Larssons viktiga insats som granskande journalist på den antirastistiska tidskriften Expo nu för evigt kommer att överskuggas av hans postuma karriär som författare till tre kioskdeckare.