Månadsarkiv: februari 2010

Kapten Haddock i ständigt blåsväder

Publicerad den av
6

Anfäkta och anamma! Kapten Haddock får inte längre använda sin pipa.

Den koleriske sjöbjörnens rökvanor har nämligen retat upp myndigheterna i Turkiet. Där har en privat TV-kanal visat den tecknade serien Tintin utan att ha censurerat bort Haddocks bolmande. Det skulle man aldrig ha gjort. Straffet blev dryga böter. 

Anledningen till ingripandet är att Turkiet vill förebygga tobaksskador. Men aldrig så vällovliga syften är sällan någon garanti mot triumfer i stupiditet. Är det barnet ännu fött som låter sig förledas ner i pipträsket med kapten Haddock som inspiration? 

Okej, vi må skratta åt dessa dumma turkar. Dock har Haddocks icke-politiskt korrekta leverne även orsakat upprördhet och censur i Sverige. Fast då var det inte rökningen som satte känslorna i svallning. Utan den skäggige kaptenens välutvecklade kärlek till whisky. Minst lika brännbara grejer i det gamla sundhetspredikande folkhemmet, där barnen helst skulle uppfostras till avhållsamhet från fördärvliga rusdrycker. 

När Tintinalbumen började ges ut i Sverige fick därför inte kapten Haddock halsa i sig Loch Lomond på känt manér. I beskäftig nykterhetsivrande anda försökte översättarna istället intala de svenska ungarna att Haddock älskade att dricka ”Kalasmust”. 

Som Cornelis Vreeswijk sjöng i Getinghonung Provencale:

För övrigt e de väl ungefär
samma moralister här som där,
samma fasta normer och samma sura min…

Demokrater på dekis

Publicerad den av
Svara

Hur kunde det gå så snett? Det är nog en fråga som många demokrater i USA grubblar på dessa dagar. I slutet av 2008 surfade Barack Obama in i Vita huset på en sällan skådad våg av entusiasm, därtill med en betryggande egen majoritet i kongressen. 

Men under det gångna året har Obamahypen dunstat bort i takt med att den bistra verkligheten fått överhanden. Den nya presidentens ambitiösa reformagenda ser på viktiga nyckelområden ut att vissna.

Mest notabelt är givetvis att den grandiosa sjukvårdsreformen huggits ned och hamnat i politisk respirator. Förtroendesiffrorna faller likt snöflingor en iskall vinterdag och Obamas kampanjlöften om att vitalisera Washington tycks som ett hopplöst skämt. 

Ted Kennedys död framstår nästan som symbolisk för partiets – och den amerikanska politikens – kristillstånd. Kennedy kallades inte utan skäl för kongressens ”last lion”. En progressiv liberal, men också en pragmatisk brobyggare, vars resultatinriktade stil gav honom många vänner även bland ideologiska motståndare.

Någon gestalt av liknande format kan vi numera titta i månen efter. Som för att riktigt understryka detta faktum satte också väljarna i Massachusetts en stridslysten republikan på Kennedys efterlämnade plats i senaten. 

Kongressvalet i november verkar heller inte att bli en lovande affär. Flera senatorer från Obamas parti känner marken skaka under fötterna. Tre har redan avböjt återval, och nu annonserar den fjärde i raden att han vägrar ställa upp för ännu en period. Det är Evan Bayh, tung senator och tidigare guvernör från Indiana, som förklarar att han finner sitt uppdrag meningslöst:

”Kongressen fungerar inte som den borde. Det är för mycket partipolitik och för lite framsteg, för mycket trångsynt ideologi och för lite praktisk problemlösning.” (DN 17/2)

Bayh, för övrigt son till Birch Bayh som var senator 1963-81, betecknar till och med kongressen som en dysfunktionell institution. Avhoppet måste karaktäriseras som ett svidande underbetyg för både Obama och partiet som helhet. Demokraterna har inte lyckats förvalta majoritetsmandatet som väljarna gett dem. Huvudansvaret för att maktmaskineriet skurit ihop är ofrånkomligen deras. Någon George W Bush finns ej längre att skjuta skulden på.

Läget ger förnimmelse av déjà vu. Efter presidentvalet 1992 ersatte Bill Clinton en annan George Bush i Vita huset. Även Clinton hade ambitiösa reformplaner som han genast försökte sätta i verket. Högst prioriterat var en genomgripande sjukvårdsreform. Men trots att också Clinton kunde luta sig mot en majoritet av demokrater i kongressen slog alltihop slint. Resultatet? 

Kongressvalet hösten 1996 blev en förintande seger för Republikanerna.

Ryska maffian bakom ratten på Saab-Spyker?

Publicerad den av
2

Spykers uppgörelse med GM att köpa Saab är otvivelaktigt en väldigt märklig affär. För att uttrycka det försiktigt. Som om det inte osade tillräckligt katt redan, låter nu Spykers vd Victor Muller förstå att företagets tidigare finansiär Vladimir Antonov är hjärtligt välkommen tillbaka in i bolagsvärmen.

Denne ryske oligark tvingades nyligen ut från Spyker. Annars ville inte GM förhandla om någon Saabförsäljning. Tydligen skedde det efter påtryckningar från svenska staten, formellt Riksgälden, som granskat Vladimir Antonov. Resultatet gav knappast skäl till jubel. Såvida man inte tycker att bagateller som penningtvätt och kopplingar till organiserad brottslighet är mycket att bråka om. 

Vem eller vilka som gav Spyker resurser att köpa loss Antonov från huvudägarskapet vägrar Victor Muller envist att avslöja. Var alltihop en skenmanöver? Misstanken är befogad. GM bryr sig i vilket fall föga. Bara direktörerna i Detroit får slutavtalet färdigt, så kan Spyker göra som de behagar.

Och Victor Mullers budskap i dagens SvD är glasklart: Antonov är hederlige Harry personifierad och när detta ”bevisats” kommer han återta kontrollen över sin tidigare aktiepost. Det blir en delikat huvudvärk för regeringen i Stockholm, som berett vägen för Europeiska Investeringsbankens lån på fyra miljarder kronor till Saab – med garantin utställd på de svenska skattebetalarna.

Vad tänker näringsminister Maud Olofsson och Riksgäldens generaldirektör Bo Lundgren säga oss om den ryska maffians tentakler ertappas i syltburken? ”Sorry…” ?

Mao Zedong är långt klokare än Miljöpartiet

Publicerad den av
Svara

Miljöpartiets kvinnliga språkrör Maria Wetterstrand är föremål för ett större reportage i DN:s söndagsbilaga. När det gäller ämnet försvar säger hon:

”Vi är väldigt nöjda med den gröna inriktningen på försvarspolitiken, restriktiv vapenexport och nedmontering av invasionsförsvaret.”

Visst är det fullt begripligt att ett traditionellt pacifistiskt parti som Wetterstrands ser med tillfredsställelse på Sveriges krympande militära kapacitet. Det är resultatet av flera års medveten politik från riksdagens sida, beslutad i närmast bedövande enighet. Grattis MP till den gröna framgången!

Vi andra bör dock ha anledning att vara mer bekymrade. Nedrustningen som skett är dramatisk. Inte på flera århundraden har Sverige varit så svagt. Det bakomliggande motivet är en välbekant refräng från den politiska debatten: kalla kriget är slut, något invasionshot föreligger inte. 

Må så vara. I närtid. Men när vi inte längre har ett militärt försvar som klarar huvuduppgiften att värna landets gränser och hävda vår integritet, uppstår per automatik en farlig situation. Sverige blir i praktiken ett militärstrategiskt vakuum. Vi är varken att räkna med som kraft i Östersjön, eller uppe kring den minst lika känsliga Ishavsregionen. Precis som naturen avskyr vakuum och kräver att det måste fyllas, precis samma lag gäller fortfarande inom säkerhetspolitiken.

De små baltiska staterna, vilka vi lovat – men inte kan – undsätta i händelse av konflikt, tvingas söka än fastare förankring hos NATO (läs USA). Även Finland måste gå i samma riktning för att balansera gravitationen från den store grannen i öster. För övrigt samma stormaktsgranne vilken håller på att geopolitiskt muta in Östersjön med bygget av en jättelik gasledning (Nord stream). 

Sveriges bortfall som aktör gör således Europas norra flank till ett spänningsfält mellan Ryssland och USA, där vi själva reduceras till en sparkboll i spelet. Frågan är emellertid om USA har lust eller ork att vara särskilt engagerat. Ur deras perspektiv finns redan akutare och långt viktigare intressen att bevaka på andra håll. 

Symptomatiskt är att Barack Obama under sitt första år i Vita huset behandlat Europa/EU på ett flagrant styvmoderligt sätt. Vad månne detta säga om den transatlantiska länkens hållbarhet inför framtiden? 

I riksdagen tycks hittills bara Folkpartiet börja inse vilka grava konsekvenser som Sverige riskerar med den massiva nedrustningen.

Huruvida detta är ett ärligt menat uppvaknande, eller bara väljartaktik för att locka besvikna sympatisörer från Moderaterna, återstår att se. Säkert är dock att en försvarspolitik som följer Maria Wetterstrands gröna inriktning får de gamla röda sanningsorden från Mao Zedong att klinga besvärande aktuella:

”Varje land har en armé, sin egen eller någon annans.”

Zeb Macahan i våra hjärtan

Publicerad den av
1

Sedan de red in våra TV-apparater 1978 har familjen Macahan haft ett stadig grepp om svenska folkets hjärtan. Och det verkar inte släppa i första taget. Västernserien har repriserats otaliga gånger, senast förra året av TV4 Guld.

Föga förvånande har allas vår amerikanska favoritfamilj även gjort pangsuccé på DVD. Första boxen som släpptes nyligen säljer likt smör i solsken, rapporterar Expressen. Ytterligare två boxar med resterande avsnitt är på väg.

Nu behöver vi således aldrig skiljas från farbror Zeb för en ringaste dag. Ty det är naturligtvis tack vare honom som Macahan blivit så extraordinärt älskad. Övriga karaktärer är egentligen blott bifigurer av mindre intresse, möjligen den ständigt jagade Luke undantagen. 

Det är Zeb i James Arness restliga gestalt vi beundrar, avundas och själva skulle vilja vara. Han är den rättrådiga manligheten personifierad i sin tuffa, slimmade läderdräkt. Klok, självsäker, äventyrlig och samtidigt en orubblig klippa av trygghet att luta sig mot i en farlig, osäker värld. Och hans levnadsmotto går heller inte av för hackor: Never quit, never lie, never apologize. 

Men i verkligheten tycks James ”Jim” Arness inte haft det lätt att hantera livets prövningar. Expressen har gjort det klassiska knäcket att kolla vad som hände med de folkkära skådespelarna från Macahan efter serien. Om den snart 87-årige Arness skriver tidningen:

”Från att ha varit tillbakadragen förvandlades han till en fullständig enstöring när hans dotter tog sitt liv 1975. Sedan dess har han levt som eremit i Kalifornien.”

Oj!

Fast vänta…hmm… Hur kan han då medverkat i Macahan, inspelad 1976-79, och därefter dessutom gjort massor av andra roller? En enkel sökning på nätet visar också att den ”fullständiga enstöringen” James Arness har en egen hemsida ute i cyberrymden (länk här). Där skriver han bland annat meddelanden till sina fans, som även uppmanas att skicka hälsningar och kommentarer till honom. 

Under fliken Biography kan man läsa följande om Arness leverne idag: 

”These days Jim is busy with many projects and charity involvements. One closest to his heart is the United Cerebral Palsy organization… Jim and his wife Janet live in the Brentwood area of Los Angeles and are actively involved with their family, three sons and three grandchildren.”

Låter detta som en eremit i era öron? Tänk vad man kan få veta bara genom att googla lite, Expressen. 

After Dark i Centern

Publicerad den av
2

Riksdagsledamoten och tidigare CUF-ordföranden Fredrik Federley har låtit bjuda sig på en flott semestertripp till Kanarieöarna. Notan stod generöst ett flertal företag för, däribland flygbolaget Norwegian. Motprestationen var att Federley bloggade och gjorde reklam för hela arrangemanget. 

Omdömeslöst? Så det skriker om det. Men i vad som måste klassas som årets hittills mest innovativa politiska undanflykt anger Fredrik Federley följande försvar i Aftonbladet:

”Nu var det Ursula som åkte dit. Det är min dragpersonlighet”.

Stureplanscentern har onekligen fått ett nytt ansikte. 

Bra att svenska ”legoknektar” dör i Afghanistan?

Publicerad den av
Svara

Idag anländer kvarlevorna av de två svenska officerare som stupade i den internationella insatsen för ett fritt Afghanistan. Mottagandet i Sverige sker som sig bör med ceremonier och hedersbetygelser. 

Författaren och vänsterikonen Jan Myrdal lär dock enbart vara glad och nöjd över dödsfallen. Under en föreläsning vid St Xaviers collage i den indiska staden Mumbai på lördagen utropade Myrdal: 

”My anger is so strong that I can feel the taste of blood in my mouth when I see TV pictures of US marines, Swedish mercenaries or Nato soldiers in Afghanistan.

And my deepest personal feeling then is that the only good foreign soldier on Afghan soil is a dead one.”

Det dröjde sannerligen inte länge innan Jan Myrdals blodtörstiga önskan gick i uppfyllelse. Redan dagen därpå sköts ”legoknektarna” kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson ihjäl utanför Mazar-i-Sharif.

Vad ska man säga? Chockerande, vämjeligt, avskyvärt. Förstås. Men kan något som Myrdal gör förvåna oss längre? 

I somras hade jag ett samtal med en av Jan Myrdals yngre vänner, som tyckte att han i grund och botten var att likna vid en ”punkare”. Det är nog inte en så dum karaktäristisk, egentligen. Denne överårige trotsålderskille kan säga vad som helst, inta vilken smaklös åsikt som helst – bara det blir så provokativt och upprörande som möjligt. 

Well, here he goes again… Själv blir jag mest bara trött numera.

Frihetens bittra pris

Publicerad den av
3

Två svenska soldater har stupat i Afghanistan. Beskedet tvingar oss åter att inse att kampen för frihet och säkerhet i världen kräver ett högt, tragiskt och bittert pris. 

Men det skulle bli än högre, än värre, än outhärdligare om vi vände oss bort och lät extremisterna triumfera.

Denna tunga och nödvändiga erfarenhet har många andra nationer fått genomgå. Miljoner och åter miljoner människor lämnade sina hem och tog striden mot 1900-talets tyrannier i försvaret av demokratins och humanismens ideal. Kostnaden blev ohygglig. 

Dock gavs inget val. En framtid i mörker och slaveri var – och är – helt enkelt inget värdigt alternativ. 

Idag känner frihetens fiender inga som helst gränser. Vad som händer i Afghanistan får direkta återverkningar för oss alla. Det var talibanväldet som härbärgerade Usama bin Ladin och gav möjlighet för al-Qaida att iscensätta terrorattentaten den 11/9 2001.

Det var också talibanvärldets totala förakt för mänskliga rättigheter som gjorde varje dag till en kvävande, skräckfylld plåga för Afghanistans invånare.

Det är talibanerna och deras fränder inom den islamistiska våldsideologin som nu åter hotar att destabilisera hela regionen. Den värsta mardrömmen vore om att det skakiga grannlandet Pakistan med dess kärnvapenarsenal hamnade  i fundamentalisternas händer. Konsekvenserna av ett sådant scenario är så fasansfulla att de knappt går att överblicka.

Den internationella insatsen som Sverige deltar i har karaktären av utnötningskrig. Vi måste därför visa att vår vilja och övertygelse är starkare än talibanernas. Det är ett tufft prov och mer blod kommer att spillas. Åtskilliga soldater från flera länder har redan stupat. Liksom våra egna landmän föll de för friheten.

Vi får aldrig låta deras offer vara förgäves.

”Israels försvinnande är säkert”

Publicerad den av
14

Irans högste ledare, ayatollan Ali Khamenei, lät idag ånyo omvärlden förstå vilket mål som ligger det islamistiska tyranniet varmast om hjärtat. Under ett möte med terrororganisationen Islamiska Jihads generalsekreterare Ramadan Salah i Teheran förklarade Khamenei:

”Den sioniska regimen kommer att kollapsa… Israel går mot sin undergång… Med Allahs hjälp är Israels försvinnande säkert”.

Men i realiteten är det självfallet inte med Allahs bistånd som mullorna hoppas kunna förinta den judiska staten (varför denne himmelske potentat nu skulle göra nått sånt – muslimerna delar ju samma gud med judarna, liksom med de kristna för övrigt). Istället har Khamenei & Co sedan åratal tillbaka siktet inställt på ett helt annat medel: kärnvapen.

Samtidigt som Khamenei lovade Israels utplåning, gav landets lika judehatande ”president” Mahmoud Ahmadinejad sina atomtekniker befallning om att vässa sina ansträngningar. Med start på tisdag ska de börja tillverka 20-procentigt anrikat uran. Det är förvisso inte tillräckligt för någon effektiv kärnladdning, men ytterligare ett oroande steg på vägen. 

Officiellt bedyrar regimen i vanlig ordning till IAEA att deras intensiva intresse för atomer enbart har fredliga motiv. Redan har Iran emellertid utvecklat och provskjutit sofistikerade vapenbärare – missilerna Shabab-3 och Sejil-2, vars syften det näppeligen kan råda något tvivel om (läs mer här).

Israel kommer garanterat inte att passivt låta ayatollornas ödesdigra experimenterande fortgå hur länge som helst. Men hur ett USA med Barack Obama tänker sig att agera är skrivet i stjärnorna. Hittills har presidentens ansträngningar mest påmint om vad EU brukar göra: två sina händer.

Behovet av ett Saltsjöbaden 2.0

Publicerad den av
Svara

”LAS är en av de mest destruktiva arbetsmarknadslagar som någonsin har införts i Sverige…. lagen slog sönder en bärande del i den svenska modellen: statens neutralitet.”

Per T Ohlsson, tidigare politisk chefredaktör på Sydsvenskan, pläderar för behovet en sundare ordning på arbetsmarknaden, där arbetsgivare och fack gör upp om spelreglerna i ett nytt Saltsjöbadsavtal.

LAS, som riksdagen antog 1973, innebar en politisk inblandning av statsmakten som rubbade balansen till LO:s förmån.