Rent känslomässigt är det inte svårt att rikta en glödande anklagelse mot Ödet. Vad hade de hårt prövade invånarna på Haiti gjort för att förtjäna en katastof av denna magnitud? Jordbävningstragedin som nu drabbat landet är ofattbar, overklig, obegriplig. 

Nyhetsrapporter berättar om minst 50 000 döda människor. Ytterligare tre miljoner människor är skadade eller hemlösa. Det betyder att 30 procent av landets tio miljoner invånare fått tillvaron fullständigt sönderslagen. Och det högsta priset har den fattigaste befolkningen i slumområdena fått betala. 

Att finna lämpliga uttryck för denna hänsynslöst brutalt, blint slående orättvisa ter sig som en hopplös uppgift. Orden blir futtiga, meningslösa. 

Haiti hette en gång Saint Domingue. Frankrike hade gjort den karibiska ön till en slavkoloni med sockerplantager. Men slavarna befriade sig ur förnedringen genom ett framgångsrikt uppror och utropade den självständiga republiken Haiti 1804. En unik händelse. Landet blev därmed den första postkoloniala nationen i Latinamerika – och den första i världen där svarta slavar jagat bort sina herrar för att kunna gripa makten över sina egna liv. 

Dock kom den löftesrika, inspirerande starten snabbt av sig. Tidigare slavar, de flesta naturligtvis utan ringaste utbildning, hade dåliga förutsättningar att etablera ett anständigt styre. Deras strävan underlättades heller inte av att Haiti isolerades av de vita kolonialstaterna. Dels skulle invånarnas frihetslidelse kvävas, dels ville man sända signalen: uppror får inte löna sig!

Precis som i fallet Liberia på andra sidan Atlanten (se här) kopplade en liten elit greppet om Haiti och uppträdde ungefär som vore de franska herremän själva. Detta maktmonopol varade ända in på 1950-talet, då den sedermera ökände François Duvalier (”Papa Doc”) gjorde statskupp i Port-au-Prince. Sonen Jean-Claude Duvalier (”Baby Doc”) ärvde faders diktatoriska befogenheter 1971, men den blodiga terrorregimen utlöste en folkresning 1986. ”Baby Doc” flydde till Frankrike, där han ännu i denna dag kan sitta och begrunda sina synder i rofylld exil. 

Fyra år senare installerades Jean-Bertrand Aristide, en tidigare katolsk präst med fattigdomsbekämpning på programmet, i presidentpalatset som Haitis förste demokratiskt valde ledare. Vad som kunde blivit en ny gryning, blev emellertid förbytt i mera mörker. Oroligheter tvingade Aristide att avgå. Han ersattes av en interimsregering tills René Préval blev president 2006. Oddsen denne möter i försöken att skapa en någorlunda stabil situation tycks oöverstigliga. 

Fortsatt våld, epidemisk brottslighet, massiv korruption, utbredd analfabetism och ständigt förvärrad fattigdom talar sitt tydliga språk. Politiskt, socialt och ekonomiskt är Haiti en av dessa avgrundsländer, vars status kort och kort lyder: ”failed state”. Som inte detta vore illa nog, verkar det som även självaste naturen önskar omintetgöra haitiernas framtid. De senaste åren har landet hemsökts av förödande orkaner. Och nu denna enorma jordbävning.

Många har dragit parallellen till hur den förödande tsunamin skapade kaos, skräck och död vid Sydostasiens stränder under julhelgen 2004. Bleknande minnesbilder blir genast mycket skarpa när vi ånyo bevittnar konsekvenserna av naturens raseri. Om inte annat borde det ge utrymme för en stunds reflektion.

Det finns ju en tendens, särskilt bland oss rika västerlänningar, att romantisera naturen som någon slags idyllisk antites till industrialismens ”articifiella” civilisationsbygge. I motsats till livet bland asfalt, betong, höghus och fabriker framstår gärna Moder Natur som god, sund och frisk. Med rätta oroar vi oss för den moderna människans kapacitet att förstöra miljön.

Men katastrofen på Haiti visar – liksom nämnda tsunami i Sydostasien – att det finns andra krafter som äger förmågan att hota och ödelägga våra levnadsbetingelser. Ofta med en destruktivitet som för tanken till kärnvapnens fasansfulla potential. 

Forskning och teknisk utveckling gör att det i viss mån går att begränsa antalet offer. Hade Haiti exempelvis varit en fungerade och ekonomisk välmående nation, skulle man kunnat bygga säkrare bostäder som bättre kunnat hålla stånd mot skalvets påfrestningar. 

Fullt ut kan vi dock aldrig skydda oss från nyckfullt förekommande jordbävningar, vulkanutbrott, översvämningar eller orkaner. Naturen är varken ond eller god. Den bara är. Och människan har ännu en gång tvingats lära läxan om sin utsatthet.

Men varför Ödet just måste åskådliggöra detta faktum genom att ytterligare plåga ett redan så plågat folk, framstår onekligen som en lite väl utstuderad lektion om tillvarons grymhet.