Månadsarkiv: januari 2010

Stolliga studenter skämmer ut Lund

Publicerad den av
3

Lunds studentkårer (LUS) sågar regeringens kommande proposition om avgifter för studenter utanför EU/EES-området. Bokstavligen.

Under flera år har nämligen LUS hotat med ta fram motorsågen och fälla de anrika magnoliorna på universitetsplatsen i Lund som protest. Och på måndag skulle det verkligen ske, annonserade LUS-ordförande Christian Stråhlman nyligen:

”När man slutar att behandla alla studenter lika finns det inte plats för blommande magnolior på universitetsplatsen. Magnoliorna är en symbol för den ljusnande framtid. Det finns ingen ljusnande framtid när plånboken hos studenterna blir viktigare än kunskaperna.”

En smaklös ploj? Eller allvar? LUS har i vilket fall nu lovat skona magnoliorna sedan rektorn Per Ericsson inskärpt att han också tar avstånd från studentavgifterna. Konstigt bara att Ericsson inte regerat lika starkt mot studenternas bisarra sätt att vädra sina krav.

Att använda skadegörelse och vandalism som politisk påtryckningsmetod är självfallet totalt förkastligt. Den form av ”argumentering” som LUS förfallit till, drar enbart skam över studenterna själva och borde vara djupt generande för Lund som universitetsstad.

Man kan väl hoppas att Lunds mer balanserade studenter vaknar upp och väljer att låta sig representeras av mognare företrädare framöver. 

I övrigt är regeringens förslag om avgifter bra. Utomeuropeiska studenter ska välja att plugga vid svenska lärosäten för att dessa håller internationell toppklass. Inte för att deras främsta konkurrensmedel är gratis entré. 

Avgifterna ger ökade incitament för universiteten att vässa sin attraktionskraft, liksom mer resurser till att höja utbildningarnas kvalitet. Studenter från Tredje världens fattiga länder kan få hjälp att finansiera sina studier genom möjligheten att söka stipendier. Nog finns det fortsatt plats för blommande magnolior!

Moderaterna i Winbergs och Schymans fotspår

Publicerad den av
Svara

Tvångskvotering av kvinnor till det privata näringslivets bolagsstyrelser är ett gammalt populärt krav inom den svenska vänstern. Så här uttalade sig exempelvis dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg (S) i Sydsvenskan den 18/6 2002:

”25 procent är en rimlig andel att hinna uppnå under loppet av två år. Och om det målet inte är uppnått under år 2004 är det läge för lagstiftning om kvotering av kvinnor till företagsstyrelser.”

Talibanfeministen och vänsterpartiledaren Gudrun Schyman ville självfallet inte vara sämre. I Svenska Dagbladet den 27/11 2002 skrev hon: 

”Erfarenheten visar att kvotering är ett verkningsfullt och nödvändigt verktyg för att öka kvinnors makt. Vänsterpartiet har därför länge drivit på för en lagstiftning om könskvoterade bolagsstyrelser.”

Om Mona Sahlin blir statsminister efter valet är det heller inget snack. Under sitt sommartal i Nacka den 15/8 2009 slog hon fast: 

”Vi kan inte tveka. Reglerna i aktiebolagslagen måste ändras så att minst 40 procent av vartdera könet är representerat i de större bolagens styrelser.”

Och nu gör även Moderaterna sällskap med Winberg, Schyman och Sahlin på den radikalfeministiska vänsterbarrikaden. I Veckans Affärer den 21/1 2010 säger partisekreteraren Per Schlingmann följande: 

”Om vi inte ser en fördubbling av andelen kvinnor i börsbolagsstyrelserna innan 2014 då utesluter vi inte att vi gör ändringar i vilka regler som reglerar bolagens sammansättningar.”

KVOTERING?

”Ja, det är i princip det det handlar om.”

Efter Moderaternas alla fotombyten under Fredrik Reinfeldts regemente undrar man om det snart inte borde snurra fullständigt i skallen på partiets medlemmar. När högern blivit den nya vänstern får till och med jag lust att panikskrika: 

 GÖSTA BOHMAN – KOM TILLBAKA! 

Isande nyheter för FN:s domedagspanel

Publicerad den av
Svara

Det blåser kalla motvindar för FN:s klimatpanel IPCC. Climategate avslöjade nyligen hur detta gäng hetlevrade aktivister systematiskt manipulerat data och ägnat sig åt politiskt motiverad propaganda, snarare än seriös vetenskap. 

Som en isande efterfläkt på den skandalen, visar det sig att IPCC även lättsinnigt bluffat om glaciärernas snara bortdunstande i Himalaya. I en av klimatpanelens rapporter från 2007 förklaras upphetsat att ”glaciärer i Himalaya drar sig tillbaka snabbare än i någon annan del av världen, och om den nuvarande takten fortsätter är risken att de ska försvinna till år 2035, och kanske tidigare, mycket hög”.

Det globala uppvärmningen måste verkligen svettas på övertid för att fixa en sådan drastisk nedsmältning. Men det är naturligtvis inte sant. FN har tvingats backa från påståendet, sedan bakgrunden till ”faktauppgiften” uppdagats vara en lös spekulation, hämtad ur en populärvetenskaplig tidskrift. 

Rimligen borde IPCC:s trovärdighet i forskarsamhället nu nått  minus 273,15 °C   – den absoluta nollpunkten.

SSU:s kampanj mot SD borde prisas, inte risas!

Publicerad den av
1

Sverigedemokraterna har fått ett uppsving i opinionen och hotar att forcera riksdagens fyraprocentsspärr  i höst. ”Jan Helin-effekten” kallar SD:s partiledare Jimmie Åkesson det, med en tacksam passning till Aftonbladets chefredaktör. Dennes famösa publicering av Åkessons muslimhatande debattartikel i oktober tycks ha gjort susen för att väcka främlingsfientliga stämningar i samhället. 

SSU har dock beslutat att mota Jimmie i grind. Ungdomsförbundet storsatsar nu på en ambitiös, nationell folkbildningskampanj mot SD. Bland annat utbildar man särskilda demokratiambassadörer i samarbete med den antirasistiska tidskriften Expo. Projektet leds av Magnus Manhammar, en mycket driven och duktig kille som tidigare har varit politiskt aktiv i Karlskrona. 

Alltså vet han en del om vad SD går för, och hur illa det kan bli om olyckan är framme. Karlskrona är nämligen ett av SD:s starkaste fästen på det kommunala planet. Partiet har åtta mandat i fullmäktige och intar ställningen som vågmästare. Dessvärre har lokalpolitikerna både till höger och vänster varit oförmögna att hantera den delikata situationen. 

Infekterade gräl, omogen pajkastning och förgiftande misstro mellan den styrande fempartiminoriteten (M+FP+C+KD+MP) och den socialdemokratiska oppositionen har präglat hela mandatperioden. SD är bara att gratulera. De kan lugnt luta sig tillbaka och låta väljarna beskåda hur demokratins etablerade företrädare gör sig själva till allmänt åtlöje i sandlådan. 

Är detta vad som väntar oss i riksdagen om SD även lyckas bli vågmästare där? Förhoppningsvis inte. Men larmklockorna borde ändå ringa högt och ljudligt i öronen på varje anständig, övertygad humanist och demokrat – oavsett parti. Ur pedagogisk synpunkt gör Magnus Manhammar och SSU helt rätt som varnande pekar på Karlskrona. 

Men det anser icke lokaltidningen BLT, som i en kufisk ledarkommentar ifrågasätter detta inslag i SSU:s kampanj. Det liberala (sic!) organet motiverar sitt avståndstagande med följande märkliga rader:

”Region Blekinge jobbar som bekant hårt med ett projekt kring bilden av Blekinge. Helst bör den ju vara positiv. Ett konstruktivt bidrag från SSU?”

Okej. Vi gör då alltså alla bäst att försöka sopa SD under mattan och hålla tyst om det destruktiva politiska läget i Karlskrona? Eller ska vi rent av inta en positiv hållning till SD för den ”goda” sakens skull? Dumma, dumma SSU som klagar på trevliga blekingar bara för att de råkar tillhöra SD? Ingen ska minsann få solka bilden av hur mysigt och glatt det är i Sveriges trädgård…

Med en sådan uppfattning får onekligen tidningens slogan ”BLT – vad som än händer” en lika intressant som mindre smickrande innebörd. Infantil lokalpatriotism parat med blint sossehat är väl inte alltid någon vidare lyckad kombination, särskilt i det här fallet. Det intellektuella och ideologiska haveriet blir snarare en sorglig bekräftelse på SSU:s budskap om det avskräckande exemplets kommun.

Låt Cecilia Malmström bli den siste EU-ministern

Publicerad den av
2

Folkpartiets Cecilia Malmström klarade av allt att döma Europaparlamentets utfrågning med glans. Som ansvarig EU-kommissionär för asylfrågor, invandring och brottsbekämpning gör hon sig nog bra. Jag har i alla fall inga skäl att betvivla motsatsen.

Fast påminner Cecilia Malmström ändå inte lite om Margot Wallström? Mycket sympatisk, varm, trevlig. Ger ett habilt intryck. Men sen kommer man till frågan om vad hon egentligen gjort för politiska avtryck. Rent konkret, alltså. Och då tar det liksom stopp.

I Wallströms fall erinrar jag mig att hon fick igenom någon slags kemikalielagstiftning när hon var miljökommissionär. Efter det är det tyvärr blankt. När det gäller Cecilia Malmström kommer jag inte på ett ringaste skvatt.

Jo, javisst. Det är ju sant. Som Europaparlamentariker höll hon på med en namninsamling för att fimpa flyttkarusellen mellan Bryssel och Strasbourg. Men det får väl räknas mer som ett massmedialt jippo. 

Och så har Malmström då varit svensk EU-minister sedan 2006. Det ska dock inte hållas emot henne. Ty det är snarare ämbetet i sig som förefaller tämligen hopplöst. Vad gör en EU-minister om dagarna? Vilka är uppgifterna? Beställa och kommentera opinionsundersökningar? Någon som vet? 

Nu snackas det om att Malmströms energiske FP-kollega Birgitta Ohlsson borde få överta posten som EU-minister. Jag hoppas inte det.

Förvisso vore det väldigt roligt om Ohlsson – en sann, skarpslipad politisk profil – fick sätta mera liberal färg på regeringen. Inte som EU-minister dock, eftersom ingen borde utses till EU-minister. Ett sådant statsråd är rimligen helt överflödigt.

Vi är medlemmar i en union, där EU och Sverige är intimt inflätade med varandra på oräkneliga områden (kanske för många, rent av). Det är en chimär att EU-frågor i vardagspolitiken längre kan skiljas ut och läggas på ett särskilt bord. Således är det naturligare att varje departement med sina vanliga fackministrar sköter den löpande ruljansen – utan att någon klistrig EU-minister ska dyka upp som gubben (eller tanten) i lådan och försöka hitta på något. 

Cecilia Malmström har ändå säkert gjort så gott som hon har kunnat. Låt henne nu gå vidare in i historien som Sveriges sista enskilt EU-ansvariga statsråd. Jag tror faktiskt hon att som övertygad Europavän skulle gilla det själv.

En blytung höger mot Obama

Publicerad den av
1

För precis ett år sedan svor Barack Obama presidenteden. Men istället för någon fin present på jubileumsdagen fick han en politisk bomb levererad till Washington DC från Massachusetts. Fyllnadsvalet till Ted Kennedys gamla insuttna stol i senaten blev  ju en första klassens sensation. Republikanen Scott Brown vann! 

I detta ligger naturligtvis både en djup ironi och en mycket allvarlig larmsignal. Ted Kennedy, den siste store vänsterliberalen av klassiskt amerikanskt snitt, kämpade hela livet och nästan bokstavligen intill gravens rand, för sin personliga hjärtesak: att reformera USA:s sjukvårdssystem. När det så äntligen fanns en realistisk chans till framgång, riskeras alltihop genom att just hans senatsplats övertas av en inbiten motståndare…

Loppet är visserligen inte kört. Demokraterna kan fortfarande få igenom det liggande förslaget i kongressen. Eller förslagen, eftersom två olika versioner är klara för att tråcklas ihop av senaten och representanthuset. Men när demokraternas majoritet i senaten nu rubbas från 60-40 till 59-41, blir det avsevärt svårare då republikanerna får möjlighet att filibustra bort frågan från agendan. 

För Obama måste det hela vara en chockartad upplevelse. Ty Scott Browns drev sin kampanj som vore den en nationell folkomröstning om presidentens sjukvårdsreform.

Och budskapet från den annars solitt demokratiska delstaten Massachusetts – en av de mest liberala i USA – blev också ett rungande nej. I praktiken ett förkrossande psykologiskt nederlag.

Hur ska man förstå detta? 

Oron över den kostsamma reformen i tider av redan massiva statliga stimulansåtgärder mot finanskrisen, kopplat till ett gigantiskt och skenande budgetunderskott, spelar säkert en stor roll för resultatet.

Samtidigt är det svårt att inte tolka väljarnas dom som ett tydligt tecken på missnöje med Barack Obamas ledarskapsförmåga. Massachusetts bekräftar en allmän trend bland det amerikanska folket – presidentens förtroendesiffror har dalat betänkligt under året som gått. 

Det är heller inte konstigt. Vilket var egentligen Obamas viktigaste vallöfte? Inte sjukvården. Utan att han personligen skulle frälsa Washington från huvudstadens förgiftade politiska klimat, att han skulle bli en brobyggare mellan demokraterna och republikanerna, att han skulle bli den samlande gestalten för nationens gemensamma färd mot en ljusare, förhoppningsfullare framtid. 

Det var främst dessa vackra utsikter som blev fundamentet för den orimligt uppblåsta, närmast messianska Obamahypen. Men han förmådde aldrig få lammen och lejonen att sova fridfullt bredvid varandra. Än mindre att samarbeta. Under Obamas tolv månader i Vita huset har snarare polariseringen blivit värre än på många, långa år. Det vi bevittnar är hur detta faktum slår tillbaka som en blytung höger. 

Som professor Claes G Ryn konstaterade i en kritisk artikel häromdagen:

”När det nu framgått att medial charm inte är detsamma som politisk duglighet, har hans brist på särskilt exekutiv men också allmänpolitisk erfarenhet blivit desto mera iögonenfallande.”

Kan Barack Obama sedan inte leverera sjukvårdsreformen, med all den prestige som investerats där, betyder förmodligen det ett definitivt slut på hans momentum. Ballongen punkterad och därmed reduceras möjligheterna till återval 2012 väsentligt. I synnerhet om det inte blir fart på ekonomin igen. 

Fast det är klart. Bill Clinton klarade skivan 1996, trots att han i princip var uträknad efter sitt kompletta sjukvårdsfiasko under början av mandatperioden. Framtiden får väl utvisa om även Obama är av samma virke som The Comeback Kid. 

Miljöpartiet visar färgen om Kålö

Publicerad den av
Svara

Planerna på att storskaligt exploatera den idylliska naturön Kålö inne i Karlskrona har väckt starka reaktioner i folkdjupet. Begripligt, med tanke på förslagets uppenbara okänslighet och nybrutalistiska anda.

Den harmoniska balans mellan vatten, natur och bebyggelse som idag råder kring området Långö-Kålö-Höga Holm-Dragsö riskerar att gå om intet. Därmed skulle en väsentlig del av Karlskronas speciella karaktär förskingras. Inte vidare klokt, i synnerhet för att vara i en stad som gärna stoltserar med sin status av världsarv.

Officiellt har emellertid de lokala partierna legat lågt i frågan och undvikit debatt. Tills idag. I BLT slår Miljöpartiets gruppledare Sofia Bothorp fast att Kålö bör fredas. Hon kan vidare tänka sig att ön skyddas från ingrepp genom att förklaras som naturreservat. Utmärkt! Miljöpartiet de gröna gör onekligen skäl för sitt namn här och vinner säkert mycket – välförtjänta – sympatier på kuppen. 

Med Miljöpartiet ute på banan tvingas även övriga partier att snart bekänna färg. En särskild press sätts förstås på den styrande femklöverminoriteten, där MP ingår tillsammans med de fyra borgerliga partierna. Dessa kan rimligen inte fortsätta huka i buskarna. Allt annat vore ytterst märkligt och skulle framstå som generande för hela koalitionen – vars handlingskraft redan är ifrågasatt på så många andra punkter. 

Alltså. Vad tycker de egentligen om Kålö? Det minsta Karlskronaborna kan begära av sina styrande representanter är att dessa åtminstone förmår att redovisa en uppfattning. Kan MP sätta ned foten, borde det väl inte vara så svårt för resten av kommunalpolitikerna. 

Per Ahlmark – den passionerade demokraten

Publicerad den av
2

Förra veckan gästade den brittiske författaren Kenan Malik ett seminarium i Stockholm. Han är mannen bakom boken From Fatwa to Jihad (2009). Den analyserar radikaliseringen av islam och dess förhållande till västvärldens öppna samhällsskick, med utgångspunkt från ayatolla Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie 1989. 

Seminariet, där Kenan Malik framträdde som inbjuden huvudtalare, hade anordnats av The Per Ahlmark Foundation. Stiftelsen bildades i samband med Ahlmarks 70-årsdag förra året. Att man valt att ta upp aspekter på just den militanta islamismen är knappast konstigt.

Islamismens förryckta träldomsläror och urskiljningslösa våldspraktik kan sägas representera den tredje totalitära utmaningen mot demokratins universella ideal som västvärlden ställts inför, efter nazismen och kommunismen. Per Ahlmark har själv – som politiker, författare, tidningsskribent – spelat en betydande roll för att medvetandegöra oss om de faror som hotar frihetens och humanismens grundvärden. 

Ahlmark är en ovanlig liberal för att vara svensk. Med suveränt förakt mot vårt ofta kvävande konsensusklimat och fega tassande i debatten, har han hela tiden hållit ryggen rak och lansen skarp. Vilket inte minst fått uttryck i hans varma engagemang för staten Israel och lika heta avsky mot antisemitismen. 

Precis som en gång hans mentor, DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten, har Per Ahlmark tjänat som ett inspirerande exempel på att det också finns ett annat Sverige.

Ett Sverige som vägrar anpassa sig till vad som för tillfället anses vara politiskt korrekta dogmer eller modeåsikter, som icke hukar för diktat och maktanspråk, som består av människor vilka är oförmögna att leva med sig själva om de tvingas kompromissa med sin moraliska resning.

Sådana personer är sällan bekväma. Men vad vore vi utan dessa passionerade, idéburna demokrater och liberaler som Ahlmark representerar? Vårt samhälle hade tveklöst varit fattigare, svagare, mindre motståndskraftigt. Och avsevärt tristare!

Per Ahlmarks stiftelse har enligt stadgan till syfte att ”främja vetenskaplig forskning och undervisning i statskunskap, idéhistoria och judisk historia, samt i ekonomi, allt med särskild inriktning på frågor rörande demokrati och mänskliga rättigheter”. 

Ett utmärkt sätt att visa uppskattning för Per Ahlmarks livsgärning är att skänka ett bidrag till stiftelsens bankkonto: SEB 5201 33 439 8. 

Liberalismens nummer ett

Publicerad den av
Svara

”Han postulerade att människan har en fri vilja… Det har sagts att Kants idé om människans frihet är filosofins största bidrag till liberalismens idéutveckling. Kant ansåg att sedelagen är universell. Den binder också stater och myndigheter och har blivit ett fundament för rättsstatens idé.”

Svante Nycander, tidigare chefredaktör för DN, förklarar i tidskriften NU varför Immanuel Kant är den främste liberale tänkaren. Nycander är aktuell med boken Liberalismens idéhistoria. Frihet och modernitet (SNS, 2009). 

Dags för Alliansen att satsa på en gemensam valsedel?

Publicerad den av
Svara

För några år sedan genomgick Centern en lovande återfödelse. Det storstädades plötsligt på bondeloftet. Ut åkte resterna av den förvirrade epoken Olof Johansson med böjelse för antimodernism, landsbygdsromantik och 50-talsnostalgiskt armkrokande med Socialdemokraternas Göran Persson. 

Istället tonade Centern fram som borgerlighetens vassaste systemkritiker och verkade vilja bli ett mer liberalt alternativ än både Folkpartiet och Moderaterna. Maud Olofsson spelade därtill en viktig roll i alliansbygget, som kom att försätta det rödgröna vänsterblocket i opposition vid valet 2006. 

Men tiden i regeringen har uppenbart kramat musten ur Centern. Partiets trovärdighet bland yngre liberala storstadsväljare föll med de patetiska tårarna på Fredrik Federleys kinder, när han i riksdagens talarstol hulkande förklarade sig tvungen att rösta ja till den kontroversiella FRA-lagen. 

Maud Olofsson har heller inte varit någon jublande succé som näringsminister. Hennes angrepp på Vattenfall nyligen blottade en politiker som föreföll både okunnig och tunn.

Därtill har hon fått klä skott för att GM tröttnat på det eviga sorgebarnet Saab, fastän regeringen saklig sett gjort helt rätt som vägrat rädda den sedan länge undergångsmärkta biltillverkaren i Trollhättan.

En politisk räddningsplanka kunde varit klimatfrågan, där Centern borde haft chansen att dra nytta av sin inarbetade miljöprofil. Istället är det Miljöpartiet som lyckats profitera på den debatten. Miljöminister Andreas Carlgren tycks lika borta från banan som Centerns övriga ministrar. 

Kraschen i Expressen/Demoskops senaste opinionsundersökning är stenhård och bekräftar det deppiga läget. Centern ligger nere för räkning på 3,1 procent, och skulle alltså inte ens komma in i riksdagens om det vore val idag. Även Kristdemokraterna hamnar strax under spärren med 3,9 procent. Göran Hägglunds kampanj för ”verklighetens folk” tycks inte ha slagit an bland verklighetens väljare. Också Folkpartiet backar något, men har ändå en någorlunda stabil position på 7,4 procent. 

Alliansen, vilken lite paradoxalt fick nytt liv när finanskrisen slog knock på ekonomin, är tillbaka i dödsskuggans dal – och det med besked. Trots att även Vänsterpartiet ligger lågt som en sjunken båt, klarar Socialdemokraterna och Miljöpartiet skivan på egen hand. 

Nu skulle man naturligtvis kunna säga följande. En opinionsmätning är bara en opinionsmätning och inte the real thing. Loppet är ingalunda kört. Väljarkåren är lättrörligare än någonsin, lika otrogna partierna som blocken. Mycket kan hända till valet om åtta månader. När Mona Sahlin & Co granskas noggrannare i sina illa sydda sömmar kommer säkert en backlash för vänstern. Etc.

Visst, det är rimliga argument. Men ingenting av detta motsäger att Alliansen brottas med allvarliga problem när gäller utsikten att bli återvald. Den friska frejdighet man visade prov på inför 2006 års holmgång är som bortblåst. En rejäl, offensiv omladdning vid kanonerna känns alltmer nödvändig. Som att svetsa sig mera samman i valet under beteckningen Allians för Sverige på partiernas röstsedlar, kort och gott. 

SvD:s ledarsida föreslog detta recept innan förra valet och det borde vara än angelägnare nu. Moderaternas starka dominans har i praktiken förvandlat de övriga allianskamraterna till perifera satellitpartier, som för att rädda sitt eget skinn kan tvingas till mer eller mindre genomtänkta profileringsutspel ju närmare valdagen kommer. Ett gemensamt borgerligt valparaply hade kunnat verka återhållande på dylika desperata soloåkningar. 

Samtidigt bör man betänka att de ideologiska skillnaderna inom borgerligheten (ja, inom svensk politik överhuvudtaget) blivit suddigare och suddigare. Som kraftcentrum för idéburen debatt och opinionsbildning spelar knappast något parti en övertygande roll längre. Sånt sköts på helt andra håll numera via tankesmedjor, politiska bloggar, idétidskrifter, kvalitativa ledarsidor, osv. 

Någon demokratisk förlust skulle därför näppeligen en intimare borgerlig allians medföra. Redan finns ju också en inneboende gravitation mot etablerandet av ett tvåpartisystem de facto, eftersom blocken cementerats med både gjutjärn och betong. Om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning i riksdagen kan möjligen spelplanen ändras. Men givet dagens situation förefaller en borgerlig valallians som den mest rationella satsningen för att på allvar komma in i matchen igen. 

Vad har man egentligen att förlora på att pröva? Tanken på ännu en långvarig socialdemokratisk regeringsperiod borde väl om inte annat stimulera till djärvare lösningar för att vitalisera politiken och skärpa motståndet.