Lägg av nu, Carl Bildt

Utrikesminister Carl Bildt förnekar sig inte. Hans försök att göra PLO:s krav om israeliska eftergifter till officiell EU-politik, blev utan tvekan ett av årets pinsammaste diplomatiska magplask (bakgrund här).

Men trots att Bildt fått smäll på fingrarna av EU, retat upp Israel till kokpunkten och ytterligare skadat Sveriges anseende, skriver han glatt på sin egen blogg:

”Alldeles uppenbart är att det svenska ordförandeskapet har höjt Europas profil när det gäller fred i Mellersta Östern – och gjort det på ett sätt som nu får ett allt starkare stöd.”

Starkare stöd av vilka då? Hamas, PLO och Hizbollah? Vore inte frågan i grunden så allvarlig, skulle Bildt framstå som rent ut sagt komisk i all sin ogenerade skamlöshet. 

En skarp kontrast till Bildts tomma skryt finns att läsa här. Som temperaturmätare på stämningarna i Israel efter det svenska ordförandeskapets bravader, ger artikeln onekligen en ganska intressant tankeställare (skribenten Michael Fenenbock har bland annat arbetat som politisk konsult åt Ted Kennedy). 

Saudiarabien ska inte bygga moskéer i Sverige

Under 1930- och 40-talen brändes otaliga synagogor i Europa. På 90-talet, när det multietniska Jugoslavien sprängdes sönder av inbördeskrig och terror, var det moskéernas tur.

I den bosniska delrepubliken, där blodbadet var värst, förstördes över tusen muslimska gudstjänstlokaler av kroatiska och serbiska ultranationalister. När freden kom visade dessvärre europeiska bidragsgivare ett mycket svalt intresse för att restaurera de ödelagda moskéerna. Desto villigare var Saudiarabien.

Den saudiska staten beräknas ha investerat drygt en miljard dollar i trakterna kring Sarajevo. Fast någon restaurering av traditionella Balkan-moskéer är det inte tal om. De nya moskéerna är vräkiga byggen i arabisk stil, och den form av islam som predikas där oroar även många bosniska muslimer. Ty saudierna må vara generösa, men deras pengar är inte kravlösa. Långt därifrån.

Det är nämligen inte enbart olja som den feodala kungadiktaturen Saudiarabien exporterar. En icke ringa del av de enorma inkomsterna från det svarta guldet under ökensanden används till att sprida wahhabismen över världen.

Wahhabismen är den fundamentalistiska saudiska statsreligionen, som uppstod på 1700-talet med målsättningen att vrida klockan tillbaka till profeten Muhammeds tid.

Inga andra tolkningar av islam än den påstått ursprungliga bokstavstrogna versionen tillåts existera. Inga andra religioner heller för den delen – i Saudiarabien finns följaktligen varken kristna kyrkor eller judiska synagogor.

Däremot ett förtryckande konservativt samhällssystem av medeltidskaraktär, komplett med kvinnoapartheid och offentliga halshuggningar som etablerad avrättningsmetod. Det är ett land ljusår från demokrati och mänskliga rättigheter, men med desto ivrigare religiösa missionärer.

I ett par decennier har den saudiska staten finansierat moskébyggen, skolor och muslimska kulturcentra i utlandet. Villkoret är ständigt detsamma: wahhabismens överhöghet. Man har även massutbildat saudivänliga imamer, och lockat unga män med stipendieresor till de heliga platserna Mecka och Media.

Wahhabismen är extremt intolerant, reaktionär och våldsromantisk. Det är denna vulgärreligiösa åskådning som fostrade Usama bin Ladin, och som blivit den ideologiska grogrunden för hans internationella terrorkrig mot alla otrogna, judar och ”korsfarare”. Exempelvis har saudifinansierade moskéer och skolor i Pakistan tjänat som rekryteringsbaser både för al-Qaida och dess allierade inom den afghanska talibanrörelsen.

Och på europeisk mark är inte Bosnien den enda platsen där wahhabismens anhängare försöker köpa sig makt och inflytande. Sommaren 2005 avslöjade P1:s samhällsprogram Kaliber i ett reportage att saudiska oljepengar även använts för dubiösa ändamål i Sverige. Bland annat har Saudiarabien bekostat en muslimsk friskola i Örebro, och den stora moskén i Malmö.

Kaliber avslöjade vidare att den vackra moskén på Medborgarplatsen i Stockholm ursprungligen var tänkt att byggas med saudiskt kapital. Men där backade församlingen ur när man insåg att uppgörelsen innebar förlorat oberoende: saudierna krävde majoritet i styrelsen och rätten att tillsätta imamen.

Sedan länge är det känt att Saudiarabien även erbjudit sig att bekosta en ny moské i Göteborg. Sveriges muslimska stiftelse, som ansvarar för det planerade bygget, har förbluffande nog inte rest några invändningar. Tvärtom har man villigt tagit emot pengar för uppförandet av en gudstjänstlokal nedanför Ramberget i stadsdelen Hisingen.

Mohammad El-Alti, som är ledamot i stiftelsen, sade nyligen om den blivande moskén: ”Vi räknar med byggstart efter nyår. Den blir delvis finansierad av saudiska staten” (Göteborgs-Posten den 4/12, ej online).

Längre norrut har Stiftelsen Umeå Moské under fyra år försökt samla in medel till ett moskébygge. Efter diverse märkliga turer har stiftelsen dock likviderat sig själv och kassan gapar tom. Då kommunens redan beviljade bygglov snart upphör, har istället föreningen Svenska muslimer i Umeå övertagit ruljansen och kontaktat Saudiarabien för bistånd.

”Vi har ett sändebud där för att se om det finns organisationer som vill bidra. Tiden är kort och att förlita sig på privata gåvor skulle ta för lång tid”, säger föreningens ordförande Nasser Mosleh till Västerbottens-Kuriren den 24/11.

Moskén i Umeå beräknas kosta 25 miljoner kronor att uppföra. Att det inte är helt enkelt att skaka fram dessa summor bara genom att skramla med insamlingsbössor bland enskilda svenska muslimer är förståeligt.

I Karlskrona ska exempelvis Islamiska kulturföreningen få köpa en tomt av kommunen. Köpeskillingen tros landa på omkring en miljon kronor. Men de lokala muslimerna har enbart lyckats få ihop 400 000 kronor så här långt (BLT den 10/10). Drömmen om att sedan äntligen kunna samlas i en nybyggd moské med minaret verkar mycket långt borta.

I sådana situationer är det inte konstigt att stinna saudiska checkhäften stundtals verkar som en frestande lösning. (I Karlskronas fall har dock Islamiska kulturföreningen sagt sig vilja finansiera moskén helt utifrån egen kraft.)

Men saudistålar blir naturligtvis inte mer acceptabla för det. Frågan är hur stort inflytande Saudiarabiens missionerande egentligen fått bland svenska muslimska församlingar. I UNT den 12/12 skriver Mohamed Kadri, tidigare ordförande i Islamiska föreningen i Uppsala, följande på debattplats:

”Våra ledare i olika församlingar och förbund arbetar för att få verksamhetsbidrag för att kunna täcka olika driftkostnader och för att ha bra kontakt med oljeländer för att finansiera moskébyggen.”

Varningsklockorna borde ringa högt och ljudligt. Men få svenskar verkar bry sig – antingen av naivitet, okunskap eller utifrån missriktad tolerans. Rädslan att spela det främlingsfientliga muslimhatarpartiet Sverigedemokraterna rakt i händerna bidrar sannolikt också till tystnaden.

Att moskéer ska få byggas i Sverige är det inget snack om. Muslimer har lika mycket rätt till egna gudstjänstlokaler som kristna, judar eller några andra. Detta ligger bortom all diskussion. Punkt.

En sak är emellertid glasklar: wahhabismen är oförenlig med allt vad det öppna samhället står för. Både muslimer och icke-muslimer måste ta sitt ansvar för att stoppa offensiven från den religiösa fundamentalismen. Saudiarabiens oljepengar stinker. Att enbart hålla sig för näsan och titta bort är inte nog. 

Vänsterdebattörer saboterar det demokratiska samtalet

Björn Elmbrant, tidigare politisk kommentator på SR, är en person jag vanligtvis respekterar. Han har bland annat skrivit två mycket läsvärda biografier om Palme och Fälldin. Även som vänsterinriktad ledarskribent på Dagens Arena kan han ge tänkvärda perspektiv. 

Men precis som med kulturchefen Gunnar Bergdahl på Helsingborgs Dagblad (läs här) har den borgerliga regeringens försök till reformering av sjukförsäkringssystemet fått Elmbrandt att totalt tappa sinnet för alla proportioner. 

Bergdahl jämför statsminister Fredrik Reinfeldt med massmördaren Josef Stalin. Björn Elmbrandt hakar på samma trall och hävdar följande om finansminister Anders Borg i sin ledare den 17/12:

”Borg och de andra riksbankekonomerna på finansdepartementet har en människosyn som liknar planhushållarnas i Sovjet, de som ville leda om floders lopp, och då tusentals dog, några av svält medan andra dränktes.”

Att opponera mot regeringens politik är en sak. Kritiken får gärna vara hård och giftig när så är befogat. Men den vedervärdiga träckskyffling som både Bergdahl och Elmbrandt nu sprider i sina publikationer är ett sabotage mot den fria, demokratiska debatten. Tydligen är dessa herrar omedvetna om att deras grovhuggna demagogi är av samma snitt som utmärkte Stalins egen propaganda-apparat. Vilka stämningar underblåses inte av sådant retoriskt övervåld? 

Man ska vara varsam med orden, sade Olof Palme en gång. Det har Elmbrant, om någon, skäl att ta till sig.

Burn baby, burn…

”Alla mina vänner är passionerat intresserade av något – musik, böcker, politik eller film. Jag litar inte på människor som inte brinner för något.”

Nick Hornby, författare, som själv brinner för rockmusik (DN 19/12). Personligen brinner jag för allt som nämns ovan – samt tennis. Utan boll och racket vore livet tämligen skruttigt. Trust me!

Reinfeldt och Stalin – lika som bär?!

Det talas om kultursidornas förfall. Att både bevakning och kritik håller på att glida ner i en avskrädeshög av kommersiell ytlighet, slappt klichémässigt tyckande och allmän antiintellektualism. Något överdrivet kanske. 

Men tendensen pekar likafullt på en oroande kvalitetssänkning. Aftonbladet under Åsa Linderborgs regemente bär syn för sägen (sensommarens antisemitiska utfall har redan blivit en modern klassiker, friska upp minnet här). Som ett annat föga hedrande monument över denna sorgliga utveckling ståtar Helsingsborgs Dagblad och dess kulturchef Gunnar Bergdahl. 

Bergdahl var mannen som häromåret gjorde sin kultursida till riksbekant åtlöje genom att låta publicera en elak sågning av GP-journalisten Britt-Marie Mattssons deckare Fruktans makt. Problem var bara att boken inte fanns annat än som planerad titel i Piratförlagets utgivningskatalog.

Men denna pinsamma fadäs är noll och intet mot vad Gunnar Bergdahl lyckades tota ihop förra veckan. I en fullkomligt bisarr krönika i HD den 12/12 drar han paralleller mellan Stalins totalitära massmördarregim och den svenska alliansregeringen.

Bergdahl börjar med en målande beskrivning av den sovjetiska terrorn i Ukraina, där miljoner människor tvingades att svälta ihjäl under början av 30-talet. Han kastar sedan in en pliktskyldig brasklapp om att det är”förstås ett svindlande avstånd mellan Stalin och Fredrik Reinfeldt”. För att omedelbart därefter krympa detta avstånd till en fråga om millimetrar när han ändå uttryckligen associerar Stalins terror med Reinfeldts arbetslinje, vilken påstås döma sjuka och svaga till brutalt armod.

”Hur kan sådant stalinistiskt tankegods bubbla upp till ytan i vårt Sverige 2009?”, frågar Gunnar Bergdahl och fullbordar därmed sitt retoriska haveri. Rubriken på hans alster är också illustrativt för vilka tankebanor som läsaren ska ledas in i: ”Den som inte arbetar ska heller inte äta”.

Svältdöd á la Stalinregimens är alltså vad Reinfeldt planerar för de som inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande. Ett skamligare lågvattenmärke i genren demonisering av en svensk regerings avsikter och motiv är förmodligen svårt att uppbringa. I alla fall i den etablerade, demokratiskt sinnade pressen. 

Värst är dock inte Bergdahls groteska och avhumaniserade spya över Fredrik Reinfeldt (även om den är illa nog). Utan att denne kulturchef genom sin relativisering av Stalinsepokens brott, förminskar offrens lidande och förolämpar minnet av alla dessa människor som utsattes för en av 1900-talets effektivaste mordmaskiner. 

Vem kan ta HD:s kultursida ens med en gnutta allvar i fortsättningen? Att Gunnar Bergdahl straffat ut sig från all anständig debatt torde vara uppenbart. Jag hoppas ändå innerligt att han såg den skakade dokumentären The Soviet Story av Edvīns Šnore, som Kunskapskanalen i SVT nyss visade.

Måhända kan denna pedagogiska grundkurs om Stalins ondska skänka viss eftertanke även till den mest ignorante av svenska kulturredaktörer. Men det är möjligen att hoppas på för mycket. Mot dumheten kämpar ju, som bekant, även de stackars gudarna förgäves.

Fotnot: Läs gärna Torbjörn Kvists utmärkta recension av The Soviet Story i Svensk Tidskrift. Filmen finns att beställa på DVD. 

En Spyker i kistan

Och även Spykers försök att köpa Saab åkte alltså i diket. Den som är förvånad kan ju räcka upp en hand. Precis som med Koenigsegg – en minst lika osannolik intressent – spelade GM antagligen bara artigt för galleriet. Som för att demonstrera att man verkligen uttömt alla möjligheter att låta Saab leva vidare. Tack, vi fattar. 

Nu är det avveckling som gäller. Givetvis ett tungt och ledsamt besked för bolagets anställda. Julen blir bister i Trollhättan. Men ödet som väntade var, krasst sett, redan skrivet på fabriksväggarna. Saab har egentligen alltid varit något av ett svart ekonomiskt hål, både för GM och den tidigare ägaren Wallenberg (läs om bakgrunden här). 

Bara det senaste året har Saab gått med över fyra miljarder kronor i förlust och försäljningen är nere i 30 000 bilar. I en bransch med stenhård konkurrens och kraftig överkapacitet säger det sig själv att ekvationen var omöjlig. Saab är en blygsam spelare på personbilsmarknaden och det lilla märkets försvinnande är en anpassning till nya realiteter.

Vad vi bevittnar är inte enbart att en bit av vår gamla industriella folkhemsidentitet går i graven. Utan också en global omstrukturering över hela fältet. Att japanska Toyota tidigare i år övertog tronen från GM som världens största personbilstillverkare är illustrativt. Likaså att Volvo PV förmodligen snart blir kinesiskt. Allt mer av denna stolta industrigren håller på att förskjutas till Asien – precis som en gång blev fallet med varven. 

Frågan är vad som ska hända med Trollhättan. Kallt uttryckt kommer Saabs nedläggning alldeles för sent. Trollhättan hade mått mycket bättre idag, om den ständiga förlustmaskinen Saab stängts av mycket tidigare. Varken ekonomiskt och företagsmässigt har det i grunden varit motiverat att fortsätta år efter år med att sluka resurser, som kunnat investeras i utvecklingen av mer livskraftiga verksamheter. Istället har Saab likt en dominerande gökunge trängt undan näringsetableringar med ljusare framtidsutsikter. 

Det är gigantiska subventioner från Wallenberg och GM som hållit Saab rullade. Näringsminister Maud Olofsson (C) pratar om att Saabs anställda borde bygga vindkraftverk i sin gamla fabrik. Det vore ju en ironi.

Alla dessa vindsnurror som nu är politiskt mode hade ekonomiskt blåst omkull direkt, om det inte vore för statliga bidrag på skattebetalarnas bekostad. Från en subventionsindustri till en annan. Nog är den luttrade personalen på Saab värda en bättre giv.

Kan vi lita på vad Jan Hjärpe säger om islam?

Förra veckan besökte jag idylliska Sölvesborg i västra Blekinge. Anledningen var en föreläsning om islam, som hölls på det lokala stadsbiblioteket av Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet. Åhörarna var många och engagerade. Islam är ett ämne som berör. Törsten efter kunskap är uppenbarligen stor. Det är bra. 

Vi lever i otäcka tider. Ett öppet främlingsfientligt parti, Sverigedemokraterna, hetsar idag mot muslimer på ett sätt som för tankarna till hur illasinnat judarna bemöttes i vårt land för inte allt för länge sedan. Information och upplysning är viktig väg mot att krossa fördomar. Troll tenderar ju att spricka när de tvingas ut i ljuset.

Jan Hjärpes föreläsning var ingalunda ointressant. Han pekade bland annat på att muslimerna i Sverige är en stor grupp. Dock är antalet bekännare som regelbundet går till moskén inte mer än två procent. Det motsvarar andelen svenska kristna som besöker kyrkan en vanlig söndag.

Överhuvudtaget gav Hjärpe en tämligen harmonisk bild. Budskapet kan ungefär sammanfattas så här: integrationsproblemen är kraftigt överdrivna, vi håller tvärtom på att få en försvenskad form av islam som väl smälter samman med majoritetssamhället. 

Jag hoppas och vill gärna tro att han har rätt i detta. Men frågan är om han inte tog lite väl lätt på muslimernas bad guys – islamisterna vilka använder religionen som ett ideologiskt vapen för att uppnå extrema politiska mål. Dessa figurer är förvisso ingen omfattande skara. Men hotet de representerar behöver vi knappast tvivla om efter 11 september 2001. 

När islam är på tapeten måste vi kunna hålla två saker i huvudet samtidigt – dels nödvändigheten av att bekämpa de radikala fundamentalisterna som sprider hat och terror, dels nödvändigheten av att kämpa för vanliga hederliga muslimers rätt att få utöva sin religion och vara en självklar del av vårt samhälle. 

Men kan Jan Hjärpe hålla dessa tankar i huvudet samtidigt? Dessvärre finns mycket starka skäl till skepsis. Hans förmåga till tolerans mot intoleransen har genom åren varit förbluffande och stundtals gränsat till rena medlöperiet. 

”Den judiska makten är som en cancer, en aids. Det ligger i judendomens hela kynne att fräta sönder, inifrån uppluckra och förbränna… Jag välkomnar, jag välkomnar en ny Hitler!”

Dessa uttalanden, och åtskilligt mer i samma stil, kunde närradiolyssnarna i Stockholm ta del av under 80-talet. Mannen bakom orden var nynazisten och förintelseförnekaren Ahmed Rami, som via sitt program Radio Islam svarade för den grövsta antijudiska propaganda som spridits genom etern i någon europeisk huvudstad sedan Nazitysklands dagar. 

Vidrigheterna upphörde först när Ahmed Rami dömts till fängelse för hets mot folkgrupp. Men hade Jan Hjärpe fått som han ville skulle Rami ostraffat kunnat fortsätta med sina sändningar. I egenskap av ”expertvittne” rusade nämligen Hjärpe till Ramis försvar i Stockholms tingsrätt hösten 1989. Under sitt flera timmar långa vittnesmål försökte han argumentera för att Ramis bisarra yttranden i själva verket utgjorde en fullt legitim kritik mot judendomen och den judiska staten.

En spya som att judar var särskilt begivna på sexuella perversioner ville exempelvis Hjärpe tolka som ett illustrativt debattinlägg om Israel, då det förklarar kärleken till jorden” (sic!). Domstolen lät sig dock inte duperas av denna brännvinsadvokatyr. Radio Islam stängdes och Ahmed Rami fick skaka galler i ett halvår.

På vilket sätt påverkades då tilltron till Jan Hjärpe sedan han urskuldat en ökänd Hitlerbeundrares rasitiska hat och avslöjat sig själv som en omdömeslös charlatan? Svaret är: inte alls.

Istället kunde Hjärpe segla vidare till att bli Sveriges offentligen mest anlitade kännare av arabvärlden och islam. Våren 2005 belönades Hjärpe med förläggarföreningens och författarförbundets Lars Salvius-pris på 100 000 kronor för ”bred, saklig och engagerad kunskapsspridning på ett område där behovet av fördomsfri upplysning är stort”.

Om det ändå fanns täckning för den motiveringen… Jämför gärna Hjärpes bok Araber och arabism från 2002 med samma års mycket uppmärksammade The Arab Human Development Report, författad av ett trettiotal arabiska akademiker på uppdrag av FN-organet UNDP. 

I sitt eget alster skriver Hjärpe om arabvärldens tillstånd på 2000-talet som en ”guldålder”, präglad av en ”global kultur som är mer homogen och mer pluralistisk än någonsin”. De arabiska forskarna delade emellertid inte alls den uppfattningen. I UNDP:s rapport beskrivs tvärtom ingående hur det stenhårda politiska förtrycket gjort arabländerna till den kanske mest efterblivna regionen i världen – ett moras av tyranni, korruption, stagnation, diskriminering och mänsklig förnedring.

Slutsatsen var i skarpast möjliga kontrast till Hjärpes glättande skönmålning: utan frihet finns ingen framtid.

Att mannen som förkunnat att Mellanösterns diktaturer åstadkommit en guldålder, också fördömt USA-alliansens störtande av Saddam Husseins despoti borde förstås inte förvåna. ”En modern form av kolonialism”, ropade Hjärpe ilsket (NU 3/4 2003). 

I SvD den 15/7 2005 likställde han även USA:s dåvarande president George W Bush med Usama bin Ladin, vilka enligt Lundaprofessorn bägge delade ”samma sorts tänkande” att det inte finns några oskyldiga civila, bara medkämpar eller fiender. Moraliskt var det ingen skillnad mellan oavsiktligt dödade människor i försvaret mot terrorismen, och de som al-Qaida samvetslöst mördat i sina bombattacker mot tåg och tunnelbanor.

Ska vi tro Jan Hjärpe var den demokratiskt valde ledaren i Vita huset och den fanatiske terroristen i grunden lika goda kålsupare. Djupare i det relativa träsket går nog inte att sjunka. Men borde vi förväntat oss något annat från Ahmed Ramis gamle bundsförvant?

Låt Lisabeth Salander bolma – och rektorn sälja vin!

En het kandidat till utmärkelsen för veckans tramsigaste insats är Ingmar Apéll, tjänsteman på tillsynsmyndigheten i Jönköpings kommun.

Han råkade gå förbi filmaffischen till biorullen Luftslottet som sprängdes och gick i taket över att fantasikaraktären Lisabeth Salander där skyltar på ett icke-korrekt sätt.  

”Jag tittade upp och tänkte nämen, hon har ju en cigarett i handen”, säger Apéll till Aftonbladet.

Därför har han anmält affischen för brott mot tobakslagen och menar att intet ont anande ungdomar kan förledas till att själva börja röka, bli sjuka och dö.

Suck! Att vissa aldrig lär sig… Visst, cigaretter är inte bra. Det tror jag faktiskt alla – unga som gamla – är mycket medvetna om vid det här laget. Men den övernitiska moralkaka som byråkraten Jan Apéll serverar, gör knappast kampen mot rökningen några större tjänster. Hade jag varit tonåring skulle jag snarare få lust att dra ett djupt halsbloss i ren protest mot dylika fjanterier. Jag har faktiskt lust att göra det nu, idag, som fullvuxen man också.

Nå, tro’t eller ej. Det finns dock en hetare tramskandidat än denne Apéll. Namnet är Anneli Ekström, personalchef på Karlskrona kommun. Hon tycker inte om att rektorn Mattias Liedholm på Ehrensvärdska gymnasiet i stan blivit delägare i en tysk firma som säljer vin på nätet. Att Liedholm förklarat att Systembolagets regler för inköp (20 år) gäller även för hans svenska internetkunder hjälper inte. 

Enligt Anneli Ekström är det oförenligt med Karlskronas drogpolicy att kommunalt anställda, vilka arbetar med ungdomar, har alkoholförsäljning som bisyssla. Det sänder, som det så kärt heter, ”fel signaler” (läs mer här, här och här). Mattias Liedholm har ställts inför ultimatumet att sälja sin ägarandel om han vill fortsätta som rektor.

Vad är kommunen egentligen skraj för?

Det är ju inte precis så att Liedholm står i sitt garage på fritiden och kränger dunkvis med hemkört till vem som helst. Skulle det blotta faktum att han har ägarintressen i en vinfirma – något som är en fullt respektabel och helt legitim verksamhet – bidra till att locka minderåriga elever att gå ner sig i alkoholträsket? Är inte det att ganska grovt underskatta ungdomarnas intelligens? 

Om eleverna i Karlskrona ändå skulle vara så extremt lättpåverkade, borde kommunen väl då i konsekvensens namn kräva att samtliga lärare och rektorer även är helnykterister. Ett erkännande att dessa tar ett glas vin eller en starköl på lördagskvällen, skulle ju kunna sända totalt felaktiga signaler till kidsen att det är okej att berusa sig. Eller hur?

Men logik och konsekvens är inte Anneli Ekströms bästa gren. Det har exempelvis uppdagats att en bildlärare på en annan av Karlskronas gymnasieskolor brygger öl för fulla muggar hemmavid. Ingen ifrågasätter detta. Och eftersom Karlskrona inte förbjudit sina gymnasieelever att studera på restaurangprogrammet, får ungdomarna där en grundlig skolning i hur hantering och konsumtion av alkoholhaltiga drycker går till. Tydligen är det ingen som ser några problem med detta heller.

Själv tycker jag att Mattias Liedholm är en utmärkt förebild för sina elever, ja alla elever. Han har ju trots sin trygga anställning vågat satsa pengar i en affärsrörelse vid sidan av. Sådant bör naturligtvis uppmuntras, inte hindras. Vi behöver många fler entreprenörsvilliga människor i Sverige som tar chansen att dra igång egna verksamheter.

Men den absurda, fyrkantiga moralism som kommunalbyråkraterna Jan Apéll och Anneli Ekström representerar kan vi definitivt klara oss utan. Vem vet vilka konstiga föreställningar ungdomarna annars får om samhället?

Nya moderater vill bli gammal vänster

”Nya” Moderaterna vill bli ännu nyare. I somras tillsatte partiet därför några referensgrupper för att ytterligare fräscha till politiken inför valet. En av dessa leddes av MUF:s förbundsordförande Niklas Wykman, som nu blivit klar med sitt grupparbete. Han kräver att Moderaterna tar upp den radikala fanan för att krossa könsmaktsordningen i samhället: 

”Kvinnor, muslimer, homosexuella och många andra är idag underordnade den vite, heterosexuelle mannen. Vi ska vara en rörelse mot en sådan underordning.”

Hmm… Statsminister Fredrik Reinfeldt hyllar Tage Erlander. Finansminister Anders Borg drömmer om att bli Gunnar Sträng. Utrikesminister Carl Bildt agerar som vore han en blandning mellan Per Gahrton och Maj-Britt Theorin. Och sedan börjar alltså Moderaternas egen knatteledare låta likt en karbonkopia av Gudrun Schyman.

Moderaterna har onekligen en intressant syn på begreppet förnyelse, när man ger intryck av att vilja bli en ny variant av det gamla survänsterblocket. Och då det dominerande regeringspartiet ivrigt sänder ut sådana röda signaler, kommer knappast heller resultatet i SCB:s stora  väljarundersökning för november som någon direkt överraskning. 

Alliansen noterar blott 42,5 procent, medan Mona Sahlins vänsterkartell samlar 50 procent av väljarna bakom sig. Klart att folk föredrar originalet Coke framför kopian Pepsi… Hur vore det om regeringen Reinfeldt istället inskärpte att den är borgerlig, är stolt över att vara borgerlig och bildade mer opinion för borgerliga idéer? 

För övrigt skuttar SD upp till 5,1 procent hos SCB. Men vänsterblockets  – Mona Sahlin och hennes kamrater alltså – övertag gör att Jimmie Åkessons främlingsfientliga muslimhatarklubb inte lyckas bli vågmästare. Det är nog det enda positiva inslaget i den mätningen. 

Pinsam Jagland, stark Obama

”Nobelkommittén förtjänar en ordförande med mer omdöme, mindre egenintresse av att skriva in sig i historieböckerna och större respekt för vad som faktiskt står i Nobels testamente.”

DN:s huvudledare 11/12 om den bisarre Thorbjørn Jagland (S), som devalverat fredspriset till en kändismedalj åt Barack Obama.

Heder dock åt den amerikanske presidenten som inte föll undan för någon lismande politisk korrekthet när han höll sitt Nobeltal i Oslo under gårdagen. Tvärtom inskärpte han att vilka kalla realiteter som kampen för fred och frihet innebär: 

”Det kommer tider då nationer — själva eller i samarbete — anser att militärt våld inte bara är nödvändigt utan också moraliskt rättfärdigt…  Jag möter världen som den är, och kan inte stå likgiltig inför hot mot det amerikanska folket. För missta er inte: ondska existerar på denna jord.”

Obama lät nästan som han representerade det republikanska partiet, inte demokraterna. Själv kände jag varma sympatier för John McCain i förra årets presidentval och beklagar att han inte vann. Men det verkar finns hopp om Obama ändå. Han har kanske mer än bara ”fluff” innanför kostymen.