”Dessutom bör man ju alltid komma ihåg att en viktig anledning till att sänka skatten är att skatten då blir lägre.”
Redaktionen för Liberal Debatt (nr 5/09) påminner om ett tungt argument i kampen för ett friare Sverige. I ett land med världens näst högsta skattetryck kan det inte nog upprepas att skattesänkning faktiskt är ett mål i sig.
Beskedet var egentligen lika säkert som ett rekommenderat brev på posten. Precis som väntat föll Reinfeldt undan för Ryssland och godkände Nord Streams gasledning i Östersjön.
Symptomatiskt nog var det miljöminister Andreas Carlgren (C) som skickades fram för att meddela beslutet inför pressen på Rosenbad. Regeringen har nämligen valt att behandla ärendet som uteslutande en miljöfråga.
Carlgren försökte låta som en hårding och talade om ”23 månader av tuff miljögranskning”. Vem nu han och Fredrik Reinfeldt trodde sig kunna föra bakom ljuset med den charaden…
I själva verket är miljöaspekterna naturligtvis bisaker i sammanhanget. Men används för att maskera Sveriges impotens på det område som saken i grunden handlar om: säkerhetspolitik och stormaktsstrategi.
Nord Streams planerade gasledning från Viborg till Greifswald är ett tyskt-ryskt projekt. Tyskland är i skriande behov av energi, liksom övriga Europa. Ryssland i sin tur ser möjligheten att genom gasledningen muta in Östersjön (en månghundraårig strävan) och samtidigt knyta upp ett av EU:s kärnländer i ett beroendeförhållande till Kreml.
Mot kombinationen Ryssland-Tyskland hade lilla Sverige aldrig en chans. Ett nej till gasledningen fanns inte i korten. Särskilt som Sverige idag även är EU:s ordförandeland och måste sitta still i båten för att inte riskera att få ledarskapsförmågan undergrävd. Reinfeldt hade helt enkelt inte råd att ta den striden.
Alltihop belyser småstatens utsatthet när de stora grabbarna klampar fram på arenan. Ryssland, som uttryckligen betraktar gasledningen och sin energiexport som ett maktpolitiskt instrument i utrikespolitiken, är på väg att lägga en dominerande skugga över Europas norra flank. Därutöver kan Kreml tänkas använda gasvapnet för att spela ut EU-länderna mot varandra och splittra unionen.
Sverige var illa förberett och tvingades huka denna gång. Så är vi dock inte dömda att göra även framöver. Men vi måste då acceptera de kalla realiteterna och handla därefter.
Bland annat behöver vi stärka vår militära försvarsförmåga i hela Östersjöregionen. Det är nödvändigt för att trovärdigt kunna hävda respekten för Sveriges integritet och beslutsamhet. Oss bråkar man inte med! Därutöver behöver vi – som alla utsatta mindre länder – starka och pålitliga allierade, som kan backa upp oss i krissituationer.
Frågan är emellertid om Reinfeldts alliansregering är byxad att ta upp en sådan besk diskussion med väljarna. Jag tvivlar, tyvärr.
Tisdagen 3 november blev en historisk dag. Tjeckiens författningsdomstol meddelade att man inget hade att invända mot Lissabonfördraget. Därmed tvingades landets EU-kritiskt trilskande president Vaclav Klaus slutligen att sätta sin namnteckning på sista raden.
Henry Kissingers klassiska fråga “Who do I call if I want to call Europe?” får sålunda äntligen ett svar. När Lissabonfördraget snart träder i kraft kan Kissinger helt enkelt slå numret till EU:s nya permanenta ordförande (eller president).
Det är förstås utmärkt att EU ges möjligheten att tala med en röst. I takt med att unionen utvidgats och samarbetet fördjupats, har nödvändigheten av en effektivare beslutsordning blivit allt mer pockande. Men samtidigt måste makten förankras tydligare.
EU:s ledare samlas inom kort bakom dörrarna till rökfyllda rum för att kohandla sig fram till vem som ska utses till Mr Europe. Det har spekulerats livligt om Tony Blair, men hans kandidatur till EU:s ordförandepost verkar inte lika het längre.
Istället snackas det kring ett mer lågprofilerat namn som Belgiens premiärminister Herman Van Rompuy. Jean-Claude Juncker från Luxemburg och Nederländernas Jan Peter Balkenende har också nämnts. Även Finlands förre statsminister Paavo Lipponen tycks vara sugen.
Dock förefaller sånt här myglande ganska ovärdigt. Om unionen ska behålla sin vitalitet och styrka även i framtiden, bör EU:s demokratiska grundvalar förstärkas. Att välja ledamöter till Europaparlamentet är inte nog. Unionens medborgare borde dessutom äga rätten att välja mannen eller kvinnan som ska vara EU:s ordförande. Det är ett reformkrav som Europas liberaler har skäl att driva hårt.
”När man har en sådan här position får man bara inte göra sådana här grejer. Det går inte att beskriva hur knäckt jag är.”
Det säger Rikard Palm, programledare för SVT:s Rapport, som nyligen åkte dit för rattfylla och nu får chavottera i kvällstidningarna.
Den knäckte Palm borde måhända sända en tanke till en av sina föregångare i nyhetsstudion, Bengt Öste. Han var inte bara ett legendariskt nyhetsankare i Rapport och hängiven sportfiskare i det omåttligt populära TV-programmet Visst nappar det.
Ända till sin bortgång för fem år sedan var Bengt Öste också ett känt ansikte i kampen mot rattfylleriet.
Hans engagemang grundades på egna, tragiska erfarenheter. 1983 blev Östes bägge döttrar och en systerson nedmejade av en berusad bilist. Ena dottern blev mycket allvarligt skadad.
Efter det bildade Bengt Öste föreningen Kram (Kampen mot rattfylleri angår mig).
Men trots Östes värdefulla insatser har de senaste årens ökande alkoholkonsumtion medfört att rattfylleriet förblivit ett stort samhällsproblem.
Rikard Palm är sannerligen inte ensam om att ha varit påverkad bakom ratten. Enligt en rapport från Vägverket häromåret kör i genomsnitt 14 400 svenskar berusade i trafiken – varje dag.
Problemets omfattning bekräftas av en rapport som SIKA, Statens institut för kommunikationsanalys, presenterade förra veckan. Där konstaterades att av de 247 förare som omkom i trafiken 2008, så var det 16 procent – lågt räknat – som hade alkohol i blodet.
Motorförarnas Helnykterhetsförbund, MHF, tog SIKA:s undersökning till intäkt att förnya sitt gamla krav om obligatoriska alkolås i bilarna.
”Det är först då vi kommer att få verkligt och synbart trendbrott i statistiken”, förklarade Tom Bjerver, vd på MHF, till Ekot den 27/10.
Den metoden var också Bengt Öste en varm anhängare av. Så här sa han i en intervju 1998:
”Ett sätt vore att införa alkolåsen i trafiklagstiftningen inom samtliga EU-länder och att utrustningen är monterad i bilarna redan när de rullar ut från fabriken.”
Idén är väl värd att överväga. Vågar vi hoppas på ett initiativ från regeringens sida?
Antag att man har ett välutvecklat intresse för hårdrock och film. Och att man då i synnerhet – som jag – är en passionerad diggare av både Iron Maiden och Ingmar Bergman. En lite udda kombination kan tyckas.
Men visst blir det en läcker grej att ha på sin T-shirt?
(Trycket finns att beställa från cinefilevideo.com)
TV-journalisten Stina Lundberg Dabrowski hade för ett antal år sedan en serie uppmärksammade intervjuprogram med diverse celebriteter från när och fjärran. Hennes återkommande gimmick var att alla intervjuoffer skulle göra ett hopp i luften.
Kul, eller hur? Men gimmicken var ingalunda Stina Lundberg Dabrowskis idé. Hon plagierade hela grejen från Philippe Halsman (1906-1979). Han föddes i Riga och blev sedermera modefotograf i Paris, där han bland annat arbetade för tidskriften Vouge.
Men när nazisterna invaderade Frankrike 1940 fann Halsman (som var jude) det säkrast att fly över Atlanten till USA. Där tog karriären fart ordentligt. Ingen annan fotograf kom exempelvis att plåta fler omslag till anrika Life Magazine än han.
Det som skulle göra Philippe Halsman verkligt odödlig var dock ett infall han fick 1955. Han började då porträttera berömdheter genom att låta dem hoppa framför kameran.
I princip varenda en ställde villigt upp när Halsman frågade. Grace Kelly, Robert Oppenheimer, Brigitte Bardot, John Steinbeck, Albert Einstein, Pablo Picasso, Aldus Huxley… Tja, i stort sett rubbet av den tidens stora namn. 1959 samlade Halsman sina originella porträtt i Jumpbook, där han själv ses hoppa med Marilyn Monre på omslaget.
På skämtsamt allvar utvecklade Halsman även en egen teoribildning kring det mänskliga hoppandet, ”jumpology”. Vad denna innebar förklarade han med följande ord:
”I ett hopp upphäver personen i ett plötsligt energiutbrott tyngdlagen och kan inte samtidigt kontrollera sitt uttryck, ansikts- och kroppsmuskler. Masken faller. Det sanna jaget blir synligt.”
Kanske det. Begrunda bara det unika fotografi som Halsman tog av USA:s dåvarande vicepresident Richard Nixon. Denna lika fascinerande som motsägelsefulla politiker har mängder av levnadstecknare försökt bli klok på under årens lopp. Ingen har väl riktigt gått i land med uppgiften. Likt en komplex figur ur ett Shakespearedrama tycks Nixon ständigt gäcka oss.
Har då Halsman förmått fånga Richard Nixons sanna jag? Döm själva vad som psykologiskt går att utläsa från bilden nedan. Ser Nixon inte rent av lycklig ut…?
Den sanne Richard Nixon?
”Båd´stat och lagar oss förtrycka
vi under skatter dignar ner.”
Känns strofen igen? Från borgerligt håll brukar dessa rader ur Internationalen gärna citeras med illa dold förtjusning – inte utan skäl.
Att hålla varandras händer i luften och unisont sjunga denna eldande socialistiska kampsång hör ju till Socialdemokraternas käraste ritualer. Synbarligen utan att någon generas över textens maning till strid mot statens dignande skattebördor.
Istället har vaktslåendet om högskattesamhället blivit en integrerad del av Socialdemokraternas självbild. Alla ska med, fattig som rik. Ju mer det offentliga kan plocka av medborgarnas pengar, ju mer solidariskt och rättvist blir det.
”Generella skattesänkningar är ett slöseri med gemensamma medel”, säger föga förvånande Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros (DN 1/11).
Jobbskatteavdraget, som är den nuvarande borgerliga regeringens paradnummer, gillas inte heller. Förvisso har Socialdemokraterna motvilligt sagt sig acceptera de tre första stegen. Men enbart därför att man i dagsläget inte vill stöta sig opinionsmässigt med löntagarkollektivet.
I tidskriften Arena erkänner partisekreteraren Ibrahim Baylan att partiet helst inte skulle gjort några lättnader för den arbetande delen av Sverige överhuvudtaget:
”Hade vi under de tre senaste åren haft en fortsatt S-regering tror jag inte vi hade gjort särskilt stora förändringar av skatterna.”
Om Socialdemokraterna återkommer till Rosenbad efter nästa val, kan vi nog iskallt räkna med att Sverige ånyo blir ohotade världsmästare på hårtslående skatter. En comeback för förmögenhetsskatten är redan utlovad. Jobbskatteavdraget lär sedan ryka så fort Mona Sahlin känner sig tillräckligt varm i kläderna.
Hon kan alltid med darr på stämman hävda att det är en ”reform” för att återställa ”rättvisan”, inte minst för pensionärerna eftersom alla inkomster måste beskattas på samma sätt (det vill säga högt och progressivt).
Ska vi sedan räkna in vad Socialdemokraternas planerade koalitionskamrater i Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill göra på skatteområdet, kan fogden se fram mot riktigt svettiga dagar.
Den gamle Berlinmursnostalgikern Lars Ohly avser exempelvis använda både hammaren och skäran mot alla löntagare i sitt krav på ordentligt saftiga inkomstskatter.
Miljöpartiet å sin sida kräver att skatter på sådant som elektricitet och drivmedel måste chockhöjas med 32 miljarder kronor till 2012.
Nu kommer förstås även en eventuell rödgrön regering tvingas till vissa avvägningar och anpassningar i mer realpolitisk anda. Men en konstellation av tre ivriga skattehöjarpartier som trissar varandra till ständigt nya stordåd, gör det knappast enklare att få fart på Sverige.
”Vi ska ha den vassaste jobbpolitiken”, förkunnade den arbetsmarknadspolitiske talesmannen Sven-Erik Österberg häromdagen på S-kongressen i Stockholm. Dessa ord förefaller dock närmast parodiska i ljuset av de förslag som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommit med.
Förmögenhetsskatten kommer på beprövat vis att driva kapital utomlands – till men för sysselsättning och företagande. Höjda inkomstskatter gör det i sin tur mindre lönsamt att arbeta här hemma. Samtidigt bidrar ökade energiskatter till att hjulen snurrar än långsammare. Och allt detta i en lågkonjunktur som vi ännu inte sett slutet på…
Snarare än Socialdemokraterna själva, är det vanliga strävsamt arbetande väljare som har störst anledning att sjunga Internationalen, vars dramatiska fortsättning lyder:
”Många rovdjur på vårt blod sig mätta
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla lika klar.”
”I demokratier skapas inget utan duktighet och beska sanningar. Vi misstror bäggedera. Det sägas att Europas politiker numera ägnar mer tid åt sitt återval – PR, tv – än åt lagstiftning. Allt färre går mot strömmen, ingen lovar svett och tårar. (—)
Få av våra ledare är originella, principfasta, djärva. De politiker som skapade det moderna Sverige satte en ära i att konkurrera med varandras idéer; dagens konkurrerar bara om väljare. Det är ett recept på helt nytt system, demokratiskt till formen, men utan innehåll och utan livskraft.”
Nathan Shachar, journalist i Dagens Nyheter, skriver tänkvärt om den moderna demokratins problem (30/10).
Christian Dahlgrens Blogg 