Månadsarkiv: november 2009

Renässans för spårvagnen

Publicerad den av
2

Detta år innebär ett vemodigt jubileum för många äldre Karlskronabor. Det har nämligen passerat 60 år sedan spårvagnarna försvann från stan. Linjen som de trafikerade gick mellan ändhållplatserna Bergåsa (ute vid nuvarande lasarettet) och Amiralitetsgatan 17 på Trossö. 

Invigningsturen hade ägt rum den 21 december 1910. Den blå ”lådan” (som spårvagnen kallades i folkmun) blev snart ett kärt inslag i karlskroniternas vardagsmiljö. När sista färden gick klockan 01.00 natten till den 15 maj 1949, hade i princip hela stan varit på fötter för att ta farväl under dagen. Därefter hänvisades folk till att åka buss. 

Karlskronas spårvagnsflotta fick ett något otippat öde. Karosserna annonserades ut i tidningen som billiga objekt att göra sommarstugor av. Det var en del som nappade på erbjudandet. På Aspö i skärgården lär det fortfarande finnas en sådan ombyggd gammal spårvagn kvar. 

Spårvagnar har funnits i många svenska städer. Men i takt med att bussar sågs som ett bättre alternativ, var Karlskrona blott en ort i raden som lade ner sin rälsbundna gatutrafik under efterkrigstiden. Stockholm, som länge hade Sveriges största spårvagnsnät, fimpade praktiskt taget rubbet i samband med högertrafikomläggningen 1967. 

Enbart Göteborg och Norrköping gick mot strömmen. Där beslöt man istället för satsa vidare på denna ädla, kollektiva transportform. Det var ett framsynt drag. Ty numera rullar spårvagnen en veritabel renässans till mötes. 

Tydligast märks detta internationellt. Under de senaste decennierna har det på åtskilliga håll i Europa och i USA växt fram nya linjer, trafikerade av toppmoderna spårvagnar – tysta och smidiga, kapacitetsstarka och energisnåla. Och helt avgasfria. 

Även i Sverige börjar nu flera städer haka på trenden. I Stockholm planeras för en återutbyggnad av det svårt stympade spårvagnsnätet. I Malmö, Lund, Uppsala, Jönköping, Helsingborg och Linköping är spårvagnens comeback antingen redan beslutad, eller under utredning. Göteborg och Norrköping, som frimodigt hållit sig på banan hela tiden, fortsätter att lägga ännu mera spår i backen. 

I somras manifesterades intresset genom bildandet av ett nytt, landsomfattande nätverk – Spårvagnsstäderna. Bland medlemmarna finns ett antal tunga kommunpolitiker, som Stockholms finansborgarråd Sten Nordin (M). 

Spårvagnarna tycks kort sagt ha framtiden för sig. Förvisso representerar de ingen billig investering. Men väl på spåret är de miljövänliga, säkra, effektiva – och inte minst mysiga. Dess positiva inverkan både på stadsutvecklingen och för invånarnas trivsel bör inte underskattas. 

Busslinjer kan när som helst dras om och försvinna. Det sker inte lika lätt med spårvagnar, som därför ofta förknippas med starka symbolvärden av trygghet och kontinuitet. Spårvagnshållplatserna blir som fasta bastioner i en ständigt föränderlig omvärld, och som sådana även naturliga mänskliga samlingspunkter kring vilka gärna kiosker, affärer och annan verksamhet frodas. 

Kanske borde även Karlskrona fundera på att låta spårvagnarna återvända till ”staun”. Helt orimlig är väl inte idén?

Par i grått

Publicerad den av
Svara

Fredrik Reinfeldt var helnöjd efter att ha lyckats sy ihop EU-ländernas olika viljor till det gemensamma beslutet. Han gick till och med ut på en pub i Bryssel och firade genom att skål i öl med EU-kommissionens José Manuel Barroso. 

Frågan är hur många andra än de närmast berörda som har anledning att slå klackarna i taket. Utnämningen av den belgiske premiärministern Herman Van Rompuy till EU:s president framstår snarare som en stor gäspning. 

Inte heller upphöjelsen av Cathrine Ashton (tidigare brittisk labourminister, idag handelskommissionär) till EU:s gemensamma utrikesminister var någon kioskvältare. 

Två gråa, för de flesta helt okända personer – därtill oprövade i de stora sammanhangen – ska alltså vara EU:s ansikten på den globala arenan. Det är ingen djärv gissning att de kommer att stå sig slätt i jämförelse med aktörer som USA:s Barack Obama eller Kinas Hu Jintao. Men det är tydligen så EU-ländernas elit vill ha det.

Utnämningarna bör den klassiska kompromissens sämsta drag över sig. Ett starkt, karismatiskt namn som Tony Blair som EU-president hade väsentligt kunnat öka unionens prestige och tyngd. Men samtidigt hade han naturligtvis riskerat att kvadda egot hos självmedvetena europeiska ledare som Nicolas Sarkozy eller Angela Merkel, vilka absolut inte vill stå i skuggan av någon.

Hellre då en visionslös medelmåtta som alla kunde acceptera utan knot: Van Rompuy. 

Vill man vara elak skulle man kunna säga att Van Rompuy tycks som en spegling av Reinfeldt själv: en lagom anonym, kameralaktig och förvaltningsinriktad regeringschef från ett litet EU-land. 

EU tog ett steg framåt med Lissabonfördraget, men halkade genast en bit bakåt igen. Processen känns igen från förr. Det är ju inte sällan framsteg i EU:s utveckling möts av en rekyl. Men ska man ändå var lite optimistisk kanske det finns skäl att instämma i DN:s huvudledare den 21/11. Tidningen kommenterade det nya lågprofilerade EU-paret  Van Rompuy 0ch Ashton med att föräntningarna är så låga på dem att de har goda chanser att överraska. 

En person som däremot definitivt har möjligheter att komma bättre till sin rätt är Cecilia Malmström (FP). I alliansregeringen har hon inte gjort mycket väsen av sig, nog främst på grund av att posten som Europaminister ter sig ganska substanslös (vad gör egentligen en Europaminister på dagarna?).

Men som EU-kommissionär efter Margot Wallström ska hon säkert kunna blommat ut och göra större politiska avtryck än sin svenske föregångare.

Bernt Rosengren – give him a big hand!

Publicerad den av
Svara

Den 30 november får Bernt Rosengren vad han förtjänar – Kungliga Musikaliska Akademins Jazzpris. 100 000 spänn direkt ur hans majestäts konungens hand. Fast vem är väl den där Bernadotte mot den verklige monarken?

Bernt Rosengren är ju den odiskutabelt svängige kungen av svensk hardbop, en kompromisslös världsartist som dryga 70 år ung är still going strong med sin kraftfulla tenorsax. Denne briljante tonkonstnär har outtröttligt ända sedan 1950-talet visat var det musikaliska skåpet ska stå.

Och han levererar  naturligtvis fortfarande, lika avspänt som auktoritativt. Lyssna bara på plattan I’m Flying, som flög ut rakt över disk tidigare i år. Gör din nästa en tjänst och slå in detta glödheta digitala vax som en julklapp till tomtesäcken. Ty Bernt Rosengren är verkligen en nationalklenod av det skarpare slaget. Låna ditt öra till låten Ever Blue eller Star Eyes och du förstår nog vad jag menar… 

En krumelur i kanten: det var förstås Rosengren som gjorde musiken till Roman Polanskis debutrulle Kniven i vattnet (1962) – filmen som blev den polske regissörens trampolinsprång ut mot en internationell karriär. Say no more.

Obama duckade för världens största människorättsbuse

Publicerad den av
Svara

Yes, we can! Så löd som bekant Barack Obamas kampanjslogan i förra årets presidentval. Men när han nu som president varit på statsbesök i Kina under veckan, torde det snarare varit frågan om No, we can’t!

Pinsamt nog valde nämligen Obama att tiga om den kinesiska diktaturregimens omfattande och systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna. Kinas toppledare Hu Jintao och Wen Jiabao slapp höra ett uns av öppen kritik under presidentens tredagarsbesök. 

USA – världens viktigaste och starkaste demokrati – duckade för världens största tyranni och människorättsbuse. Det är förstås lika skamligt som oroväckande. Men USA är heller inte så starkt som det en gång varit, ekonomiskt i alla fall.

Samtidigt har Kinas tuppkam växt betydligt. Inte minst det faktum att kineserna numera är det finanskrisande USA:s största långivare gör att maktförhållandena börjat förskjutas. Jänkarnas skuldnota till Kina uppgår till i runda slängar 1000 miljarder kronor. President Obama har alltså ett ganska prekärt beroendeförhållande att hantera.

Då är det helt enkelt inte läge att ställa till ”trassel” genom att läsa lusen av de till statsmän förklädda gangstrarna vid sammanträdesborden. Skarorna av politiska fångar, ockupationen av Tibet, det ständiga hotet mot Taiwan, etc, väger mycket lätt mot stålar och goda handelsrelationer. Cynismen i världspolitiken är stundtals oerhört rå. 

Fredspristagaren Obama må två sina händer. Men för Kinas förtryckta befolkning verkar det inte bli någon ”change we can believe in” än på många, långa år. 

Värna Karlskrona – förstör inte Kålö!

Publicerad den av
2

Karlskrona är som ett miniatyrrike på öar. Själv huserar jag på Långö, strax intill stadens hjärta på Trossö. Norra delen av Långö gränsar till den lilla naturön Kålö i Danmarksfjärden. Sundet mellan Långö och Kålö, med sina många små anspråkslösa bryggor i vassen, är för mig ett av jordens mest harmoniska ställen. 

På Kålö finns bara några masonitstugor och en pytteaktig fritidshamn, tillhörande Karlskrona Båtsportförening som haft ön som hemvist sedan 1941. Annars är det orörd mark, där träd, fåglar och ekorrar härskar i stort sett ostörda. Ganska fantastiskt med tanke på hur nära centrum alltihop är. Det är sådant som bidrar till att göra Karlskrona till en unik skönhet bland Sveriges städer. 

Men tjänstemännen på kommunens samhällsbyggnadsförvaltning har andra planer. Enligt ett förslag som nu luftas i offentligheten ska Kålö omgestaltas till oigenkännlighet. En bro för biltrafik med asfaltering, betong och hundratals bostäder innebär rena skövlingen. 

Som sprungen ur en familj, vars rötter på Långö sträcker sig till 1900-talets början, kan jag inte bli annat än chockerad över hur brutala planerna ter sig. Jag har alltid betraktat Kålö som en grön lunga, vilken gett omistlig karaktär åt hela området. Långö – och Karlskrona – skulle förlora en väsentlig del av sin identitet om denna underbara och rofyllda miljö sprängdes sönder för att ge plats åt okänsliga gräddhyllor vid vattnet. 

Förtätning av staden är på modet idag. Sådant får emellertid inte innebära att alla fina oaser, som vi också behöver i de centrala delarna, med nödvändighet måste hårdexploateras. Att just kasta sig över Kålö verkar dessutom obehövligt, eftersom det inte precis saknas utrymme att låta kommunen växa på andra håll. 

Folkpartiet har ännu inte formellt tagit ställning till Kålöförslaget. Dock har jag inte hört någon liberal som uttryckligen sagt sig gilla det. Jag har även lyssnat in stämningar inom andra partier och vet att det finns flera skarpa motståndare där.

Men att hänga ut miljö- och byggnadsnämndens ordförande Carl-Göran Svensson (M) som någon slags skurk i sammanhanget tycker jag inte är rättvist. Han har visserligen sagt att förslaget är spännande. Det ingår dock i hans uppdrag att förutsättningslöst pröva olika idéer för hur kommunen ska utvecklas och sedan inhämta synpunkter. 

Inget är hugget i sten bara för att man tittar på djärva förslag. Men detta synes mig vara ett mycket olyckligt och ogenomtänkt sådant. Jag kan därför lova alla oroliga invånare i stan, att jag ämnar göra mitt yttersta för att Kålö ska bevaras som en vacker naturidyll även för framtida generationer Karlskronabor.

Varför har inte Moderaterna hållit rent högerut i Skåne?

Publicerad den av
4

”När Sverigedemokraterna haft torgmöten här i Vellinge och utropat kommunen till ett mönsterexempel har kommunledningen valt att inte kommentera det. Det tycker jag är obehagligt.”

Så vittnar Ola Fornling, kyrkoherde i Vellinge, i DN (17/1) om det främlingsfientliga klimat som länge odlats av samhällets lokalpolitiker.

Moderaterna och dess numera riksökände kommunstyrelseordförande Lars-Ingvar Ljungman bär ett tungt ansvar. Vellinge är så blått som det kan bli. Ett politiskt skyltfönster för högern. I det senaste kommunvalet fick Moderaterna egen majoritet med 56 procent av rösterna. 

Partisekreteraren Per Schlingmann uppmanade i lördags Ljungman, som även är förbundsordförande för Moderaterna i Skåne, att ställa sig bakom partiets officiella flyktingpolitik. Det är så dags. Först när det blivit skandal i medierna tvingas Schlingmann ut på banan. Vad ger det för trovärdighet?

Partiledningen i Stockholm har sedan åratal tillbaka varit mycket medvetna om vilka mörka tendenser som gror bland Skånes moderater. 

Jag har själv suttit till bords med Fredrik Reinfeldt och Sven Otto Littorin, där de bägge beklagat vilket hot Sverigedemokraterna är för Moderaterna i många skånska kommuner. SD har nämligen en stark attraktionskraft  för deras sympatisörer och väljare där. Inför 2006 års val poängterade Littorin, som då var partisekreterare, att Moderaterna därför hade en viktig uppgift att hålla rent högerut. 

Snacka går ju. 

”Knowing”, apokalyps i Åsa-Nisseklass

Publicerad den av
Svara

Jag har nu haft det tveksamma nöjet att okulärbesiktiga filmen Knowing. Denna rulle är en rejält imponerande prestation i uselhet av regissören Alex Proyas.

Handlingen är ologiskt bisarr på ett näst intill intressant sätt. Ty man blir snarare skadeglad än irriterad över hur Proyas trasslar in sig i trådar som han uppenbart inte kommer att kunna knyta ihop med ett minimum av trovärdighet.

Med fiktionens ramar brutna övergår spänningsmomentet till att bli en gissningslek över hur många magplask Proyas tänker plåga sig själv med innan han knuffat sin kraschade berättelse i mål. 

Den patetiska uppvisningen förstärks av ett mystictiskt, kvasireligiöst budskap som skulle få vilken pingstvän som helst att överväga konvertering till närmaste lokala djävulsdyrkarklubb. 

Dock lider man verkligen med den stackars barnskådespelaren Chandler Canterbury. Han tvingas spela en så lillgammalt beskäftig unge att åskådaren snart ivrigt önskar honom all världens katastrofer  – vilka han dock räddas från av ett på fyllan designat rymdskepp och dumpas sedan på ett ställe som mest liknar en propagandabroschyr från Jehovas Vittnen. Också ett öde.

Huvudrollen ikläds av en envist teatraliskt överspelande Nicholas Cage, vars karaktärstolkning knappast ens skulle platsa i en ordinär skolpjäs på roliga timmen i mellanstadiet. 

I genren undergångsfilmer är detta som en apokalyps iscensatt av gänget bakom Åse-Nisse flyger i luften. Skillnaden är bara att Alex Proyas haft större budget och därför kan fläska på med några hyggliga specialeffekter mellan varven. 

Ja, Knowing är verkligen så här bottenlöst kass. Kort sagt en grandios illustration av flagrant talanglöshet i kombination med skrikande brister i hantverkskunnande. Jag rekommenderar den varmt till alla som är seriöst intresserade av hur film inte ska göras. Ty även sådant har sitt värde.

Lär av skräckexemplet Majakovskij

Publicerad den av
Svara

Nästa vecka har Folkpartiet landsmöte i Växjö. Inför denna sammankomst har man utlyst ett samråd bland distrikten för att uppdatera och komplettera partiets kulturpolitiska program. Bland annat finns förslag om att införa en ”kulturkanon” efter dansk förebild. Sedan tidigare har Folkpartiet också tagit beslut om att införa en svensk litteraturkanon. 

Att främja läsningen av längre texter av reflekterande karaktär är särskilt betydelsefullt idag med internets utbredning. Datorskärmarna ger bevisligen sämre läsförståelse än vad som är fallet på tryckt papper, och fragmentiseringen i informationsflödet medför även nedsatt koncentrationsförmåga.

Att vissa skolor – som friskolan Galären i Karlskrona – kastar ut läroböckerna till förmån för datorer är enbart dumt. Nu mer än någonsin bör istället skolan hålla fast vid boken.

Dock är tanken på en s.k. litteraturkanon en dålig idé. Att staten skulle adla vissa litterära verk som Stora Nödvändiga Klassiker är inte bara uttryck för motbjudande kulturkonserverande dirigism, utan också sannolikt direkt kontraproduktivt. Det vore som att dra gadden ur författare som Strindberg eller Söderberg. 

Majakovskij, ihjälkramad av staten

Vladimir Majakovskijs öde förskräcker. Efter sitt tragiska självmord 1930 blev denne briljante och nyskapande ryske poet utsedd till statlig författarikon i Sovjetunionen. Gator och torg döptes efter honom, statens kulturpolitiker hyllande honom i alla möjliga sammanhang, i skolorna måste varenda elev tugga sig igenom Majakovskijs dikter.

Följden? Idag är Majakovskij så död man kan bli hemmavid, ingen ryss läser honom frivilligt. Det är utomlands han har sin publik numera, bland dem som sluppit utsättas för kanoniseringen!

Litteraturen får alltså inte bli behandlad som vore den någon slags kulturell kostcirkel, sanktionerad av Socialstyrelsen. Tvärtom måste levande litteratur få vara lite farlig och outsideraktig.

Folkpartiet har tagit striden för att höja lärarnas status och kompetens. Då borde partiet också med varm hand kunna ge dessa förtroendet att förmedla ingångarna till litteraturens värld utan statliga pekpinnar. En litteraturkanon är dessutom överflödig, eftersom en sådan redan existerar – fast på ett informellt och amöbaaktigt plan. Som sådan gör den sig också bäst. 

Samma sak gäller idén om en kulturkanon. Danmarks modell är ingenting att eftersträva. Den danska regeringens initiativ tillkom i en kontext av nationell självtillräcklighet och speglade de tendenser av främlingsrädsla som uppstått i samhället. Varför ska Folkpartiet fiska i dessa grumliga vatten?

Sverige har redan institutioner för att värna kulturarvet och behålla trådarna bakåt. Men vad tror man sig uppnå genom att i en statlig katalogaria förklara Carl Larsson som Den Store Målaren? Eller Öyvind Fahlström som Den Store Avantgardisten? Eller peka ut Glimmingehus i Skåne som En Väldigt Viktig Historisk Byggnad?

En sådan kulturkanon blir lätt bara en utmaning av löjet, och snarast en återgång till hur Carl David af Wirsén och Fredrik Böök brukade se på saken i 1900-talets början.

Då är det bättre att staten intresserar sig för det svenska kulturarvet på riktigt. Som att anslå medel till underhåll av just Glimmingehus, vilken i likhet med många andra kulturhistoriska byggnadsverk snart riskerar att bli ruiner. Det fysiska förfallet har på otaliga håll nått närmast alarmerande proportioner. 

Folkpartiet har många goda idéer på kulturpolitikens område, men när det gäller ”kanonerna” hoppas jag att man tänker om. 

Ska vi låta Ryssland dominera Östersjön?

Publicerad den av
Svara

Med gasledningen mutar Ryssland in Östersjön säkerhetspolitiskt

”Sverige framstår allt mer som ett underskottsområde i säkerhetshänseende. Den stabiliserande roll för regionen som ett någorlunda starkt försvar skapar finns inte.”

Johan Tunberger, tidigare analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut, i SvD den 27/1 2009.

Förra veckans svenska regeringsbeslut om att lägga sig platt för Kreml och släppa fram den ryska gasledningen i Östersjön gör onekligen Tunbergers bistra konstaterande än mer aktuellt. 

Sverige måste rusta upp flottan

Publicerad den av
12

Korvetter behövs

När andra världskriget bröt ut förklarade statsminister Per Albin Hansson att Sveriges beredskap var god. Det var den inte. Istället hade vårt land i optimistisk anda nedrustat försvaret efter det stora kriget 1914-1918, förvissad om att Nationernas Förbund skulle reda ut internationella konflikter i fortsättningen.

Uppvaknandet blev brutalt. Panikartat tvingades vi rusta upp våra militära stridskrafter medan lågorna från det brinnande Europa slickade folkhemmets knutar. Satsningen blev klar 1946. Men då hade Hitlertyskland redan kapitulerat sedan ett år tillbaka…

Det är en myt att historien upprepar sig, ty varje händelseförlopp är unikt. Dock har historien en märklig förmåga att imitera sig själv. Därför är det med viss ruelse man måste konstatera att Sverige åter gjort ungefär samma säkerhetspolitiska misstag som från epoken mellan de bägge världskrigen.

Ty efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning drabbades den svenska försvarsplaneringen av en ny våg av lättsinnig fredsoptimism. Fokus sattes på militära insatser långt borta i avlägsna länder, som exempelvis nu sker i Afghanistan. Samtidigt reducerades förmågan att försvara våra egna, fysiska gränser dramatiskt. Kalla kriget var ju över, eller hur? 

De rosenröda illusionerna krossades som över en natt när Ryssland drog i krig mot Georgien förra året. Yrvaket fick det svenska försvarspolitiska etablissemanget handfasta belägg för att 1700-talsfilosofen Immauel Kants vision om den eviga fredens tid fortfarande inte stod för dörren. Tvärtom hade vi i vårt närområde en auktoritärt styrd, aggressiv militär stormakt med värderingar och intressen som väsentligt skiljde sig från våra egna. 

Vi måste se realiteterna i vitögat. Ryssland har på ett demonstrativt tydligt sätt visat att man inte drar sig för att använda våld, hot och utpressning mot grannar som ingick i dess forna Sovjetimperium. Framtida konflikter med till exempel småstaterna i Baltikum, eller med tidigare ryska vasaller i Östeuropa (som Ukraina), kan leda till en oförutsägbar händelsekedja med mycket tragiska konsekvenser – även för Sveriges del. 

Gasledningen i Östersjön, som regeringen Reinfeldt tvingats acceptera, understryker Rysslands dominanta maktpolitiska ambitioner. I höst har vi fått bevittna en jättelik rysk militärmanöver, Zapad 2009, kring våra kuster. Ett av manöverns uttalade syften var att öva försvar av just gasledningar… 

Gustav Nilsson (M)En av de politiker som dragit rätt slutsatser av vad gasledningen innebär, och inte heller drar sig för att offentligt vädra dem, är Gustav Nilsson. Han är moderat riksdagsledamot från Blekinge och säger så här i BLT den 7/11:

”Risken finns för att det blir ökad rysk militär närvaro i vår närhet och då måste den svenska flottan stå väl rustad att kunna kontrollera kusten och våra gränser.”

Heder åt honom! Han duckar i alla fall inte för debatten. Dessvärre står vi försvarsmässigt med brallorna nere som följd av den militära hårdbantning som både socialdemokratiska och moderatledda regeringar ansvarar för. 

”Sverige har aldrig tidigare lagt mindre resurser på försvaret än idag. Räknat som andel av BNP har nivån inte varit lägre sedan medeltiden”.

Det skrev Fredrik Lindvall och Fredrik Westerlund, analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, på debattsajten Newsmill den 19/9. Läget ter sig alltså väldigt dystert. 

Ska Sverige kunna stå upp för grundläggande värden som fred, frihet och demokrati i Östersjöregionen bör vi också ha medel att kunna försvara dem. Om jag tolkar Gustav Nilsson korrekt är han inte främmande för en upprustning av flottan. Jag delar den uppfattningen. 

I december 2007 fattade regeringen beslut om att bygga två nya ubåtar på Kockums varv. Inga kontrakt är ännu skrivna, dock. Det är bra. Ty snarare än ubåtar borde vi istället bygga fler militära korvetter, som i ytläge ordentligt och konkret kan markera svensk närvaro i Östersjön.

En god, faktisk beredskap är nödvändig för att hävda vårt lands integritet och stärka Sveriges allmänna trovärdighet som en stabiliserande säkerhetspolitisk aktör. Men det brådskar. Låt oss aldrig stå lika handfallna som 1939 igen!