Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson spinner som en katt. Den massiva uppmärksamhet hans främlingsfientliga, muslimhatande parti fått av medier, kommentatorer och toppolitiker den senaste tiden kan inte köpas för pengar. SD står i centrum för mycket av debatten och kanske tvingas den invanda blockpolitiken lösas upp på kuppen. 

Vilken statsminister ämnar då Åkesson rösta fram om SD når sitt hett eftertraktade mål att bli vågmästare i riksdagen? Till DN (28/11) menar han att det får bli en förhandlingssak:

”Vi vill ha genomslag för vår politik. Vi har ambitionen att samtala med alla partier som vill samtala med oss.”

Fast det är just det – inget annat parti vill eller kan samtala med SD. Av genomslaget för SD:s politik blir alltså ingenting. Åkesson och hans kamrater kommer att få nöta av fyra år i riksdagsbänkarna, utan något att hämta mer än sina personliga arvoden på skattebetalarnas bekostnad. 

Hur som helst har SD ändå noll att tillföra när det gäller de stora och avgörande frågorna för väljarna – jobb, ekonomi, utbildning, vård. Där står Åkessons gäng komplett nakna. Allt SD bygger på är ju bara en serie inkrökta, vulgärnationella ramsor och besvärjelser. 

Hur meningsfullt känns det att rösta på ett sådant parti? Den nyktra frågan till SD:s sympatisörer borde måhända ställas lite oftare i den offentliga diskussionen.