Bidragen till SVT:s och kvällspressens joint venture i cynisk enfald – Melodifestivalen – minskar kraftigt, rapporterar DN.
”Endast” 2 860 låtar kom in när ansökningstiden gick ut förra veckan, ett ras med hela 17 procent sedan i fjol.
Se där en konjunkturnedgång som faktiskt ger lite hopp om framtiden.
If you weren’t around when Beatlemania hit, you missed something truly phenomenal. They had as munch impact as World War II but in a positive way.
Ozzy Osbourne, The Prince of Darkness, hyllar den där kända poporkestern från Liverpool (Classic Rock nr 137).
Dragkampen om sommar-OS 2016 togs hem av Rio de Janeiro. Inte helt oväntat, med tanke på Brasiliens växande betydelse på den globala arenan. I OS-sammanhang hör idrott och politik sedan länge ihop som hand i handske.
Förvånande var emellertid att USA:s president Barack Obama kastade sig på flyget till Köpenhamn, i syfte att försöka påverka IOK:s omröstning till Chicagos fördel.
Varför hasarderade han sin prestige på ett sådant impulsivt vågspel? Troligen var blixtvisiten ett utslag av personlig känslomässighet och hybris.
Det är knappast obekant vilken avgörande roll Chicago spelat för Obamas liv och karriär. Det är hans adopterade hemstad, lojalitetsbanden är starka. Samtidigt överskattade Obama uppenbarligen sin egen stjärnstatus och retoriska förmåga. Trodde han sig verkligen kunna blända det hårdkokta OS-etablissemanget med några i sista stund avlossade ordfyrverkerier?
Obama framstår nu både som naiv och omdömeslös. Kritiken mot honom har också blivit tuff. Åter reses frågetecken kring presidentens ledarskapsförmåga. Är Obama av det rätta virket? Det finns onekligen skäl för tvivel.
Vad ger man egentligen den där hopplösa personen som redan har allt?
Enkelt. Lär av The Who’s legendariske batteristgalning Keith Moon.
I senaste numret av husorganet Classic Rock berättar vännen Bill Wyman om sin musikerkollegas extraordinärt kreativa uppfinningsrikedom:
”One time he bought a cemetery in the West Country as a birthday present for (Who bassist) John Entwistle”.
I SVT:s Debatt sitter regissören Jasenko Selimovic och pratar om sitt beslut att kandidera till riksdagen. Medlemsavgift till Folkpartiet betalade han häromdagen.
Medan jag ser Selimovic i rutan, håller jag av en ren slump Jörn Donners nya bok i handen. Titeln är Ingmar Bergman: PM.
Det är en personlig skildring av Donners relation till Bergman. Själv har jag precis kommit till sidan 34 i boken.
Någon kan ju försöka räkna ut oddsen för detta sammanträffande.
Men under tiden jag hör Selimovics utläggningar från teven sveper mina ögon genom Donners text. Och plötsligt har jag svårt att ta situationen på fullt allvar. Förbluffad läser jag igenom det aktuella avsnittet igen.
Jodå. Där står det, svart på vitt. Jasenko Selimovic är i finast tänkbara sällskap. Även den store demonregissören Ingmar Bergman var på ålderns höst medlem i Folkpartiet.
Bergman hade tidigare sympatiserat med Socialdemokraterna. Men när han blev gripen på Dramaten för misstänkt skattebrott 1976 blev det tvärt slut på den politiska romansen.
Enligt Donner berättade Ingmar Bergman 1997 att han formellt anslutit sig till Folkpartiet. Fast motiveringen bakom detta engagemang är kanske inte helt smickrande.
För den förvånade författaren förklarar Bergman sin uppfattning om partiet:
”Det påminner mig om en gammal fin skådespelare som körde omkring i en Morris. En sån där oerhört dålig engelsk bil.
Varför i helvete har du en Morris? sa jag.
Jag tycker så synd om dem för de får ju ingenting sålt. Det är ungefär med samma känsla som jag är med i folkpartiet.”
Mott the Hoople kunde inte låta bli att damma av platådojjorna.
Gruppens originalupplaga har skakat liv i sig själva. I dessa dagar gör bandet en serie konserter på Hammersmith Apollo i London.
All the young dudes? Tro inte det.
Ian Hunter är 70 år.
Våra gamla glamrockhjältar har tydligen märkvärdigt svårt att åldras med värdighet. Se bara på KISS, Slade, Sweet – och Gary Glitter ska vi bara inte tala om.
Marc Bolan gjorde nog ändå ett smart karriärdrag som sa hej med en bilkrasch redan 1977.
Det är aldrig lätt när stora killar tar ner skylten. Beskedet att William Safire gått ur tiden känns dock lite extra tungt.
Han var utan tvekan en av USA:s främsta politiska kommentatorer och opinionsbildare. Aldrig ointressant, alltid inspirerande – även om man inte nödvändigtvis behövde dela hans åsikter.
Men jag erkänner gärna att jag ofta gjorde det.
William Safires väg till stjärnorna började – otippat nog – i Moskva. Året var 1959. USA hade som en goodwill-gest tillåtits arrangera en utställning som skulle spegla den amerikanska livsstilen. Det var där Sovjetledaren Nikita Krustjev och dåvarande vicepresidenten Richard Nixon råkade drabba samman i den berömda ”köksdebatten” om kommunism kontra kapitalism.
En av de privata utställarnas PR-agenter blev så imponerad att han istället beslöt att börja jobba för Nixon och det republikanska partiet. Entré Safire.
När Nixon vann presidentvalet 1968 flyttade Safire med honom till Vita huset som talskrivare. Efter att Nixons första mandatperiod var till ända 1973, värvades Safire till New York Times som politisk högerkolumnist.
Uppdraget var att utgöra motvikt till tidningens liberala ledarsida. Det gjorde Safire så bra att han vann Pulitzerpriset 1978. Det blev två kolumner varje vecka fram till avgången 2005.
När jag själv arbetade som ledarskribent var Safires oklanderligt faktaunderbyggda och elegant formulerade opinionsartiklar en fröjd att ta del av. Så bra, så snyggt kunde alltså jobbet göras. Det var bara att läsa och lära av mästaren i gamet.
Safire var stundtals en ovärderlig informationskälla. Jag tillhörde nog en av de ledarskribenter i Sverige som skrev mest och uthålligast om Kofigate, skandalen som rörde FN:s olja-mot-matprogram i Irak.
Denna historiens största korruptionshärva behandlades annars förbluffande snålt av svenska medier. Det verkade nästan som om journalisterna här hemma vägrade tro något ont om generalsekreteraren Kofi Annan.
Men på andra sidan Atlanten fanns en envist grävande och stenhårt FN-kritisk William Safire, vars högintressanta uppgifter snabbt letade sig vidare till mina egna ledare i ämnet. Varmt tack för hjälpen!
William Safire skrev också ett tiotal böcker. Jag vill särskilt rekommendera hans insiktsfullt balanserade skildring av Nixonåren: Before the Fall. An Inside View of the Pre-Watergate White House (1975).
Även som romanförfattare kunde Safire briljera. Bestsellern Full Disclosure (1977) bjuder på rafflande underhållning i Washingtonmiljö. En fiktiv president drabbas av plötsligt blindhet, men vägrar lämna ämbetet. Kan han ändå tvingas från Vita huset enligt konstitutionens – oklara – bokstav? Makthungriga intrigörer gör sitt bästa…
Romanen finns översatt till svenska under titeln Att intet förtiga. Man brukar kunna hitta den på antikvariaten för några tior. Ett fyndpris, tro mig. Ty Safire gjorde sällan sina läsare besvikna.
Christian Dahlgrens Blogg 