Månadsarkiv: oktober 2009

”Demokraten” Stalin och Skara-Bert

Publicerad den av
Svara

Veckan som gick blev ett bakslag för Stalins supporterklubb i Ryssland. Den liberala tidningen Novaja Gazeta friades från anklagelser om att ha ”förtalat” den gamle sovjetdiktatorn genom publiceringen av hans omfattade brottsregister. 

Det var Stalins barnbarn Jevgenij Dzjugasjvili som stämt tidningen inför domstol, men han gick alltså bet. Detta trots att Dzjugasjvilis advokat försökte hävda att Stalin egentligen var ”landets förste demokrat”. 

Att utnämna Stalin till något sådant tyder onekligen på en ganska kreativ tolkning av begreppet. Tyranni och folkstyre borde annars rent logiskt stå i motsats till varandra. 

Men för Stalin var ju ingenting omöjligt, om vi får tro hans beundrare. Som exempelvis vänsterpartiets förre partiledare C H Hermansson. Han skrev följande visdomsord i tidningen Ny Dag, våren 1953:

”Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän… Under sin revolutionära kamp utförde Stalin nyskapade teoretiskt arbete på de mest skilda områden – ekonomins, politikens, filosofins, krigskonstens, språkvetenskapens och kulturens osv. På vart och ett av dessa områden är hans insatser gigantisk. Ingen människa kan förstå vårt tids problem utan att ha studerat Stalins skrifter.”

Kanske är det just sådana skriftstudier som inspirerat Bert Karlsson till hans senaste politiska snilleblixt i genren cirkelns kvadratur: att Sverige behöver en ”demokratisk diktator”.

Rushdie: ”Hela världen borde publicerat”

Publicerad den av
Svara

”Hot om våld kan inte mötas med undfallenhet. Det leder bara till mer våld. Det är oroande att så många som valde att inte publicera lutade sig mot respektargumentet. De var bara rädda och när rädslan kallas för respekt visar det att vi blivit fegare.”

Salman Rushdie, författare, om pressens bristande solidaritet med danska Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrerna 2005 (DN 17/10). Rushdie menar att när islamistiska extremister hotade kväsa yttrandefriheten borde ”alla tidningar i världen ha publicerat teckningarna”.

Det var faktiskt precis vad jag själv tyckte vid tillfället. Jag var då ledarskribent på Borås Tidning och föreslog att vi skulle publicera någon eller några av Jyllands-Postens (ärligt talat ganska fåniga) satirteckningar av principskäl. 

Reaktionen från BT:s chefredaktör och ansvarige utgivare kom blixtsnabbt och utan minsta tvekan: ”I helvete!”. 

Ian & Bert förnekar sig inte

Publicerad den av
3

Italiens maktfullkomlige och korrupte premiärminister Silvio Berlusconi blir allt mer ansatt på hemmaplan. Men han har i alla fall en trogen supporter uppe i Norden. 

”En Berlusconi är vad Sverige behöver. En politiker som talar klartext och förstår sig på sitt folk”, utropar Ian Wachtmeister på debattsajten Newsmill (13/10). 

Wachtmeisters gamle parhäst Bert Karlsson är inte mycket sämre. I söndags förklarade han i P3: ”Jag skulle vilja ha en diktator i Sverige, en demokratisk diktator”. 

Så var det med det ”sunda förnuft” som Ny Demokratis bägge frontfigurer sade sig stå för i svensk politik. Tack och lov att väljarna tog sitt förnuft till fånga och kastade ut dem från riksdagen 1994. Inte undra på att Ian & Bert föraktar vårt demokratiska system efter den läxan. Det fungerade ju. 

En eloge till Hägglund, trots allt

Publicerad den av
Svara

KD-ledaren Göran Hägglund stormar vidare i sin frälsningskampanj för ”verklighetens folk”.

Igår eldade han de egna trupperna på Kristdemokraternas personaldag med nya rallarsvingar mot – får man förmoda – overklighetens företrädare inom det svenska kulturetablissemanget.

Samtidigt klumpade han ihop liberaler och marxister som lika goda kålsupare i deras påstått andefattiga värld av krass materialism.

Suck…

Egentligen har jag inget emot Göran Hägglund. Som person. Det är en sympatisk, kul kille med bra musiksmak (favoritgruppen är Pink Floyd). Men hans vulgära kulturkorståg kommer nog knappast att lyfta KD till nya höjder. Billig populism av detta slag tenderar att genomskådas.

Hägglund ska dock ha en eloge för att han i alla fall försöker återuppväcka den numera slumrande ideologiska dimensionen i svensk partipolitik. Konservatismen – en åsiktsriktning som länge hotats av sotdöden – vill KD ånyo göra till en kraft att räkna med.

Det är lovvärt, trots allt. Illa vore nämligen om alla partier följde moderaternas recept och triangulerade sig in i mittendimman. Demokratin behöver ändå ett visst mått av spänning för att kunna bevara sin vitalitet. 

Bollen är rund, Margareta Winberg

Publicerad den av
Svara

”Hon störde sig på damernas tävlingsdräkt. Jag vet inte vad man ska säga, men intresset för oss ökade. Antagligen bidrog hon till att sporten fick ännu fler utövare i Sverige.”

Petter Jonsson, beachvollyboll-fantast från Karlskrona, om socialdemokraternas feministiske vänsterytter Margareta Winberg (DN 11/10).

2004 rasade Winberg mot beachvollybollen, vilken hon vägrade beteckna som en sport. Den var bara uttryck för ”sexism”. 

Ett devalverat fredspris

Publicerad den av
1

Är det ett skämt? En ironisk drift med hela Nobelgrejen?

Tydligen inte. För det verkar faktiskt som Barack Obama fått årets fredspris. På allvar.

Grabben har knappt suttit tio månader i Vita huset. Det han konkret har åstadkommit är ungefär noll.

Det Obama nu belönas för är enbart att han kan uttrycka fromma fraser, och att han har ett vackert tonläge. Men det var väl inte ett retorikpris som Alfred Nobel hade tänkt sig?

Detta är att devalvera utmärkelsens prestige till något som närmast utmanar löjet.

Nobelkommittén i Oslo har förvisso gjort många märkliga val genom åren. Som exempelvis 2004 då Wangari Maathai från Kenya fick priset. Men hon hade åtminstone verkligen gjort något.

Planterat träd. 

KD vädjar till fördumning och kulturförakt

Publicerad den av
2

Tidningarnas kultursidor måste diskutera dansband och TV-såpor som Sex and the City, menar KD:s Maria Larsson i SvD:s Korseld (8/10). Det är nämligen sånt som ”verklighetens folk” vill läsa om.

Då kan detta folk förslagsvis slå upp verklighetens nöjessidor, som redan skriver spaltmil om dylika ämnen. I dagens ekonomiskt blödande press råder dessutom en oroande trend av att smälta samman nöjets tingel-tangelavdelningar med kulturredaktionerna. 

Resultatet håller på att bli en tydlig illustration av den gamla tesen om att det dåliga myntet driver ut det goda.

Schlagerpop, TV och kioskdeckare stjäl stadigt utrymme från den kvalificerade bevakningen av konst, teater och seriösare litteratur. Landsortspressens kulturjournalister – i mån de snart alls finns kvar – tvingas ägna allt mer arbetstid åt lättviktskändisar och dansbandsfestivaler.

Maria Larsson slår alltså in vidöppna dörrar. Varför utropar hon inte istället sin stora glädje och tillfredsställelse över att utvecklingen de facto går i den riktning som KD önskar?

Fast nog är det synd att även Kristdemokraterna sett sig nödsakade att beträda den billiga Bert Karlsson-populismens kungsväg: Ge fölk va’ fölk vill ha, liksom.

Desperata att undkomma fyraprocentsspärrens lieman tror sig partiet kunna överleva genom att locka väljare med vädjanden till dunkla, fördomsfulla känslor av antiintellektualism och kulturförakt. 

Det är överhuvudtaget en ganska otäckt nedlåtande syn på medborgarnas breda lager som Göran Hägglund och vapendragaren Maria Larsson visar upp i deras korståg mot kulturetablissemanget. 

Inskränkta och tjockskalliga biter sig radhusfolket fast vid köksbordets horisont, oförmögna att höja blicken bortom det egna livspusslandets enkla förstörelser av trädgårdsarbete, Svensktoppen och Liza Marklund. Kultursidorna i deras lokaltidning duger möjligen till att slå in fisk i. 

Om detta är Kristdemokraternas uppfattning om ”verklighetens” människor är det sannerligen beklämmande.

Inte nog med att den svenska arbetarrörelsen låtit sin stolta bildningstradition falla i träda. Varför ska även borgerligheten gå ned sig i fördumningens träskmarker? 

Grattis, Herta Müller!

Publicerad den av
Svara

Förhandstipsen slog in. Själv hade jag visserligen hoppats på Tomas Tranströmer eller Amos Oz, men det blev alltså den hett omtalade Herta Müller som fick årets Nobelpris i litteratur.

Det är väl hon som är släkt med den diaboliske doktor Müller i Tintin? Hon har ju en sällsamt bländande förmåga att gestalta erfarenheten av förtryckets mekanismer. 

Allvarligt talat, ett bra val av Svenska Akademin. Herta Müller står för ett angeläget budskap och har även förutsättningen att bli läst av breda skaror. Hjärtdjur (1994) är exempelvis en stor upplevelse. 

Fast lite kul vore det med en riktig överraskning snart. Som att Bob Dylan fick äran. Han brukar visserligen räknas som en rejäl högoddsare i dessa sammanhang. Men borde inte alls vara omöjlig egentligen.

Snarare skulle valet av Dylan bli en vacker återknytning till traditionen. Ursprungligen var ändå litteraturen och lyriken bardernas gebit.

Dessutom vore Dylan som pristagare ett fint erkännande av den form av poesi som är överlägset mest konsumerad idag; nämligen sångtexter. Mycket sådant är förstås banalt skräp.

Dylan har dock visat att det även inom ramen för den musikaliska populärkulturen är möjligt med uttryck av högkvalitativ konstnärlig klass. Bara det kunde vara värt att uppmuntra.