Det är inte varje dag man får träffa amerikanska toppmilitärer, om än pensionerade sådana. Men ett gyllene tillfälle gavs igår på Marinmuseum i Karlskrona, där amiralen William J Holland höll ett föredrag om USA:s marina strategi under kalla kriget. 

För oss som är vana att betrakta Östersjön som den stora frontlinjen i kampen mellan öst och väst, blev det hela ett nyttigt perspektivbyte.

Holland, som under sina aktiva år var expert på ubåtsjakt och även arbetade med kärnvapenstrategi, förklarade frankt att USA:s eget engagemang i området var starkt begränsat. 

Visst hade man intresse av att hålla koll på de sovjetiska baserna. Men Östersjön var för USA:s del ett litet, närmast perifert innanhav. Det militära ansvaret delegerades här till Danmark och Västtyskland, som även hade uppgiften att stänga utloppen till Atlanten vid händelse av konflikt. 

Det var kanske inte heller så konstigt. USA hade ju världshaven att bevaka, i synnerhet norra Atlanten där den enorma armadan av sovjetiska ubåtar gärna opererade. Men enligt Holland höll ryssarnas ubåtar tekniskt sett ganska dålig standard. De lyckades aldrig nå samma höga klass som tyskarnas ubåtsflotta under andra världskriget, eller jänkarnas under kalla kriget. 

USA skilde också i sitt strategiska tänkande mellan ”The NATO Navy” och ”The Real Navy”. Den sistnämnda var alltså USA:s egen marin som gjorde det verkliga jobbet, medan de europeiska allierades flottenheter mest var att betrakta som hjälptrupper till havs. 

Hade då USA utfört några egna ubåtsoperationer i Östersjön? Sånt kommenterar vi aldrig, sade Holland.