”Vill man få respekt som politiker ska man inte gå på premiärer och kändisfester. Att mingla runt, äta snittar och hänga på Stureplan, det skapar inte respekt. Att synas på Operan och Dramaten är bättre. Det indikerar allmänbildning, kunskap och engagemang. Generellt tycker folk att politiker ska jobba hårt och ta hand om sina familjer.”

Marie Söderqvist, vd för United Minds, i Expressen (27/9), är kritisk mot den tilltagande ytlighetstrenden bland våra ledande förtroendevalda.

Det är lätt att instämma. Att många svenska elitpolitiker numera tycks ha satt i system att försöka associera sig med trivialkultur och lättviktskändisar känns enbart ovärdigt. 

De som glatt hoppar ned i veckopressens och kvällstidningarnas kloakutsläpp riskerar oundvikligen att förfara sin substans. Sådan politiska ledare spär ut den egna trovärdigheten och blir svårare ta på fullt allvar. 

Men vad ligger bakom? Är det måhända ett symptomatiskt tecken i tiden?

Ty samtidigt har ju den sakpolitiska diskussionen generellt sett blivit alltmer avideologiserad, kameral och blodfattig. Verkliga personligheter med lyskraft – typ Palme, Bohman, Ahlmark – är det också tunnsått med i riksdagspartierna.  

Lockelsen till skenet av ytligt glitter ska kanske ses som ett kompenserande uttryck för den svenska dagspolitikens självförvållade tråkighet. Därmed heller inte konstigt att en bisarr figur som Anna Anka plötsligt kan dominera debatten och hamna högst upp på alla proffstyckare agendor. 

Deprimerande.