”Man drog inga egentliga slutsatser av nazismens verkningar i Sverige och såg exempelvis inte antisemitism eller rashygien som en del av nazismen, områden där historien kom ikapp på 90-talet.”

Johan Östling, historieforskare i Lund, intervjuas i SvD (18/9). Med sin avhandling Nazismens sensmoral. Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning (2008) har han granskat hur Sverige hanterat läxan av Hitlertysklands härjningar. 

Det är välkommet att detta hittills förbisedda kapitel äntligen uppmärksammas. Johan Östling har i dagarna belönats med Cliopriset för sina insatser. 

Naiviteten, okunskapen – för att inte säga blindheten – kring antisemitismens förbannelser var utan tvekan omfattande i Sverige under efterkrigstiden. Trots att nazismens strukturer rasat ihop i övriga Europa, kunde vårt land i decennier bli ett ”safe haven” för inbitna antisemiter.

Från Sverige exporterades högerextrem och antisemitisk propaganda över hela världen. Själva stod vi handfallna och vägrade acceptera att sådant hade med oss att göra.

Det gick så långt att amerikanska regeringen vände sig till Tage Erlanders ministär och uttryckligen krävde ett ingripande mot dessa hatets och illviljans kolportörer, som opererade med Sverige som bas.

Även senare års export av ”Vit makt”-musik hade svårt att väcka reaktioner. Egentligen var det först med statsminister Göran Perssons initiativ med Levande historiaprojektet, Förintelsekonferenserna i Stockholm och boken Om detta må ni berätta som kampen mot antisemitismens faror sattes på agendan.

Men allt detta ligger snart tio år tillbaka i tiden. Frågan är hur stark beredskapen är numera.

Våren 2007 kunde exempelvis den ökände förintelseförnekaren Robert Faurisson hålla tre propagandamöten i Sverige (Stockholm, Malmö, Göteborg) utan att någon lyfte ett finger i protest. Förutom tidningen Expo. Annars var tigandet bedövande.

Idag är det sannerligen inte ovanligt att gamla antisemitiska schabloner poppar upp i debatten. Företrädesvis maskerad i form ”Israelkritik”. Aftonbladets beryktade publicering av Donald Boströms ”avslöjande” om att Israel mördar palestinska ungdomar i jakten ofrivilliga organdonatorer bär syn för sägen. 

Tvärtemot vad Johan Östling säger, tycks dessvärre inte historien kommit oss riktigt ikapp ännu.