”Vårt land har ju under de senaste årtiondena gått betydligt framåt, både kulturellt och materiellt. Det enda som verkligen har gått tillbaka i kvalitativt hänseende är Riksdagen”.
Så skrev finansmagnaten Marcus Wallenberg i ett brev till historikern Carl Grimberg sommaren 1930.
Skallet mot vårt parlament är alltså inget nytt under solen. Snart 80 år efteråt suckas det åter över hur hopplös riksdagen är. Svenska Dagbladet larmade i söndags om att rekordmånga ledamöter (8,6 procent) tagit sin hatt och gått under innevarande mandatperiod.
Den gamla vanliga omvittnade känslan av maktlöshet och förlorad mening i uppdraget anges som huvudförklaring till avhoppen. En ström av ledarkommentarer under måndagen dundrar om ”riksdagens kris”, kräver att parlamentet måste göras ”piggare”, inskärper att ledamöterna måste få större individuellt svängrum, et cetera.
Okej. Men skall man döma av hur debatten sett ut genom åren förefaller riksdagen vara i ständig, kronisk utförsbacke. Två exempel.
I boken Hegeland om Helgeandsholmen (1996) summerade moderaten Hugo Hegeland sina erfarenheter från riksdagsarbetet 1982-1994. Han beskrev hur ledamöterna maldes ner till att bli ”maktlösa marionetter och färglösa talmaskiner”.
Per Gahrtons doktorsavhandling Riksdagen inifrån (1983) tog utgångspunkt från författarens upplevelser i folkpartiets riksdagsgrupp 1976-1979. Slutsatsen blev ungefär densamma som Hegelands.
Ledamöterna tvingades huka under diktat uppifrån och den enskildes inflytande blev därefter. Gahrton konstaterade att riksdagens beslutsfunktion blivit kraftigt försvagad och dess roll för svensk samhällsutveckling allt mer blygsam.
Frågan vi idag borde ställa oss är väl snarare varför någon vettig människa överhuvudtaget fortfarande söker sig till detta själlöshetens och tristessens näste för att frivilligt träla som levande stämpeldyna under partipiskornas slag.
Allvarligt talat. Viss reformering är nog befogad. Inte minst behövs riksdagens ställning stärkas för att balansera statsrådsberedningens svällande maktanspråk.
Men ibland får kritiken en obehaglig biton av förakt mot den parlamentariska demokratin som sådan. Nedlåtande prat om ”knapptryckande robotar” har jag faktiskt lite svårt för vid det här laget.
Kan det inte vara så att alla människor helt enkelt inte passar som parlamentariker?
Christian Dahlgrens Blogg 
SvD:s så kallade scoop om rekordmånga riksdagsledamöter som avgått ha knappast föregåtts av någon djupare analys. Tre av de riksdagsledamöter som avgått invaldes i EU-parlamentet vid valen i juni.
Det hade nog för såväl väljare som som partikamrater framstått som lite egendomligt om de behållit sina riksdagsplatser.
En utsågs till landshövding och samma torde gälla där.
Ett antal har lämnat på grund av hälsoskäl eller familjeskäl, något som nog borde vara tillåtet utan att man talar om riksdagens kris. Även politiker måste någon gång kunna prioritera sin egen hälsa eller familjebehov.
Mikael Odenberg avsade sig sin riksdagsplats, som han för övrigt varit ledig ifrån, i samband med att han avgick som försvarsminister. Det går att ha synpunkter på Odenbergs tankar om det svenska försvaret, men det är ändå ett hederligt och rakryggat agerande att lämna de uppdrag man valts till när man förväntas stå för viktiga politiska beslut som man anser vara felaktiga. En miljöpartist lämnade riksdagen av likartade själ.
Det är inte förvånande att Göran Persson, Ulrika Messing och Per Nuder lämnar sina riksdagsplatser efter allianssegern 2006. Det måste varit uppenbart för väljarna att de satsade på ett förnyat förtroende för en s-regering och att de själva skulle ingå i den. Nu blev det inte så och de tog konsekvenserna av detta och lämnade sina riksdagsuppdrag. Det märkliga är snarare att de väntade så länge.
Maria Borelius drog efter moget övervägande slutsatsen att hon förlorat väljarnas förtroende inte bara som minister utan också som riksdagsledamot och lämnade sitt riksdagsledamotskap på grund av detta. Hon torde ha gjort en korrekt bedömning.
När Lars Leijonborg efter närmare fyrtio år inom den svenska toppolitiken lämnar ett riksdagsledamotsuppdrag, som han i praktiken inte upprätthållit sedan oktober 2006 på grund av att han varit minister, är knappast det heller ett uttryck för riksdagens kris. Efter så lång demokratisk värnpliktstjänstgöring är det knappast någon som förväntar sig att man skall passa in sin avgång exakt till när en mandatperiod upphör.
Peter Althin motiverade sitt avhopp från riksdagen med sin ålder. Det är också fullt förståeligt. En folkpensionär orkar knappast med att dels vara riksdagsledamot och dessutom samtidigt vara en av landets mer anlitade advokater.
En litet fåtal riksdagsledamöter har under mandatperioden lämnat sina uppdrag för att återgå till tidigare verksamheter. Det är svårt att veta vad som ligger bakom dessa beslut. Självklart kan man tycka att den som kandiderar till riksdagen och har uppenbara möjligheter att bli vald bör vara beredd att sitta hela mandatperioden,om inte det som beskrivts ovan inträffar. Samtidigt måste man kanske ha respekt för att en riksdagsledamot som lämnar sitt uppdrag inte alltid fullt ut redovisar det som kan vara ett mycket personligt men fullt förståeligt skäl att lämna uppdraget. Ibland måste det privata få vara just privat och inte politiskt.
Uppseendeväckande är dock att SvD missar huvudorsaken till varför ett stort antal riksdagsledamöter lämnar riksdagen innevarande mandatperiod – valresultatet 2006. Minst en riksdagsledamot gick omgående till en tjänst i regeringskansliet och lämnade på grund av detta sitt uppdrag. Alliansen vann inte bara riksdagsvalet utan hade också stora framgångar kommunalt och i landsting. Plötsligt stod ett antal partier med kommunstyrelseordförandeposter och andra viktiga kommunala uppdrag som måste besättas med dugliga politiker. Eftersom vi i en demokrati sällan vet valresultat i förväg är det inte ovanligt att partier placerar dugliga kandidater högt på listor till såväl riksdag som kommun eller landsting.
Efter valet var alltså ett antal allianspolitiker och deras partier i situationen att välja i vilken politisk församling dugliga politiker skulle verka under denna mandatperiod. Det vore förakt för såväl väljare som uppdrag att försöka kombinera riksdagsledamotsuppdrag med t.ex ett kommunstyrelseordförandeuppdrag. Dels är det principiellt tveksamt dels innebär det att man missköter två uppdrag i stället för att sköta ett uppdrag bra.
Väljarnas röster och förtroende är i en demokrati lika viktig och lika mycket värda oavsett om de vinns i riksdagsval eller kommunala val. Efter ett val måste en politiker, som kommit in i mer än en beslutande församling och där förväntas ta stort ansvar göra ett val var man satsar på att förvalta det förtroende man fått. Ett antal personer som 2006 invaldes i riksdagen kom samtidigt ifråga för till exempel kommunstyrelseordförandeposter. Ett antal av dem valde att ta dessa uppdrag och lämnade självklart sina riksdagsplatser. Hur många som gjorde det motsatta valet och satsade på riksdagen framgår av naturliga orsaker inte i Svd:s avslöjande.
Ytterligare en orsak finns till att ett antal mycket framträdande politiker lömnat riksdagen till förmån för kommun och landsting. Samtliga politiska partier vet om att regeringsmakten Sverige till inte ringa del vinns genom hur man lyckas i kommun och landstingspolitiken i framför allt landets största kommuner. Givetvis får det också stor betydelse för det egna partiets framgångar i riksdagsvalen. Folkpartiets framgångar i 2002 år riksdagsval berodde till mycket stor del på den politik Jan Björklund drev som skolborgarråd i Stockholm.
Detta är förklaringen till att ett stort antal peroner invalda i riksdagen 2006 har lämnat denna för uppdrag i Stockholms stad och Stockholms läns landsting. Det är nödvändigt för oppositionen att bedriva en framgångsrik oppositionspolitik där för att återta regeringsmakten. Det är lika nödvändigt för alliansen att deras sätta att styra landets största kommun och landsting åter får väljarnas förtroende. Annars blir det svårt att behålla regeringsmakten. Dessutom är det viktigt att landets stora kommuner och landsting styrs av kompetenta politiker.
Det är inte en nedvärdering av riksdagsledamotskapet eller riksdagen som sådan när politiker väljer tunga kommunpolitiska uppdrag framför riksdagsledamotskapet. Det handlar i stället om att förverkliga och skapa nytt förtroende för den politik man gått till val på på riksnivå, i kommuner och i landsting. Så fullgör man det uppdrag ens väljare lämnat över till enskilda politiker och partier.
Det tråkiga med SvD:s artikel är inte att den brister i analys. Det är i stället att den späder på föraktet för riksdagen och politiken och öppnar för ledarkommentarer och nyhetsartiklar som även de får samma effekt.
Lika tråkigt är att det finns politiker som i sina uttalanden bidrar till detta. Jag har erfarenhet av såväl riksdagsledamotskap som tunga uppdrag på regional nivå. Båda nivåerna är lika roliga. De är olika till sin karaktär och till sina förutsättningar men lika stimulerande. Att arbetet på den ena nivån passar några politiker bättre innebär inte att man behöver uttrycka sig nedsättande om den andra. Det är att kacka i eget bo och skadar ytterst till att nedvärdera det politiska arbetet som sådant.