Bok: Hon älskade
Författare: Helena Henschen
Förlag: Brombergs

Hon föds mitt i 1880-talets Sverige. Radikala vindar virvlar upp det konservativa dammet som ligger tungt över det oscarianska kungariket. Den eldfängde August Strindberg åtalas för Giftas, Konstnärsförbundet bildas i protest mot akademiernas reaktionära tröghet, socialismen gör inhemsk entré med August Palm, Fredrika Bremerförbundet kräver kvinnlig rösträtt.

Det är som Signe Thiel insupit denna rebelliska anda redan från start. Hon är överklass, befinner sig i etablissemangets och de europeiska kulturkretsarnas centrum, men röjer i tonårsidolen Ellen Keys spår frimodigt sin egen väg genom tillvaron.

Hennes far är den fabulöst rike bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel, av många sedd över axeln på grund av sin judiska börd. Även detta arv kommer att påverka Signes levnadsbana. När Hitlers hotfulla skugga ruvar över Sverige under andra världskriget, ger hon judiska flyktingar fristad och tar aktiv del i kampen mot nazismen.

Men innan dess har Signe Thiel gift sig två gånger, fött sex barn, inlett ett utomäktenskapligt passionsförhållande som skall vara livet ut. Det ivrigt bultande hjärtat är hennes kompass. ”Hon älskade” är också vad Signe Thiel själv önskade skulle bli hennes eftermäle.

Därav titeln på Helena Henschens uppföljare till debuten Skuggan av ett brott. Även i sin nya roman fortsätter Henschen att utforska den egna släkthistorien och bara språket är en njutning. Prosan flyter varm och levande över boksidorna. Man sugs ohjälpligen fast i det engagerande, märkvärdiga kvinnoöde som romanen tecknar.

Med utgångspunkt från dagböcker, brev och andra kvarlämnade dokument har Henschen fogat samman fragmenten av en sedan länge svunnen människa och återskapat sin farmor Signe Thiel ur det förflutnas förgänglighet.

Konstnärligt är gestaltningen en triumf – gripande, kanske rent av mästerlig. Ändå finns något djupt problematiskt i Helena Henschens angreppssätt.

Inom dagens litteratur råder en trend av upplösning mellan fakta och fiktion, vilket oundvikligen lämnar läsaren i trångmål. Jag minns en översvallande recension av Jocye Carol Oates Blond (2000), där det hävdades att denna roman om Marilyn Monroe egentligen gav en lika sann, till och med sannare, bild av personen än en vetenskapligt menad biografi.

Det är ett förföriskt argument när en skicklig och inlevelsefull författare varit i farten. Men knappast giltigt.

Både Oates ”Marilyn Monroe” och Henschens ”Signe Thiel” är i själva verket halvfigurer, produkter av en dunkel blandning mellan dikt och verklighet. Trots böckernas stora förtjänster i övrigt, tvingas en kritiskt sinnad läsare ständigt fråga sig vad som är vad i den berättelse som serveras.

Det finns ytterligare en etisk dimension i det hela. Sannolikt kommer Helena Henschens halvdokumentära, fiktionaliserade tolkning av Signe Thiel att bli bestående för lång tid framöver. Är det att göra verklighetens människa rättvisa?

Skulle jag själv vilja att någon författare använde mitt eget liv, mina tankar och drömmar, på samma sätt som Helena Henschen gjort?

Jag är inte säker på svaret.

Christian Dahlgren

(Borås Tidning 2008-08-20)