I minnesreportagen kring vår fallne statsminister Olof Palme har helt riktigt påpekats att det fanns kretsar som inte bara avskydde hans politik, utan även hans person. Och att det spreds illvilligt förtal om Palme på vissa högborgerliga middagsbjudningar är ingen hemlighet.

Detta motbjudande, infama skvaller är dock noll och intet mot vad som drabbade statsminister Karl Staaff i 1900-talets början.

Staaff var liberal. Han slogs för införandet av allmän rösträtt, ville omvandla Sverige till en konstitutionell monarki av brittiskt snitt, var skeptisk till den dåvarande rustningsfebern i Europa och murade grunden till folkhemmet genom sociala reformer som den första folkpensionen.

Detta program medförde att Karl Staaff utsattes för våldsamma smädeskampanjer. Staaff beskylldes för att vara en mutkolv, mörka sin egentliga politik att låta ryssarna ta över Sverige, och som kronan på verket sades Staaff även vara homosexuell (oerhört graverande på 1910-talet).

Det såldes till och med askkoppar, formade efter Staaffs ansiktsdrag, där hans fiender kunde släcka sina brinnande cigarrer i den hatade liberalens ögon. Bakom hetspropagandan stod den gamla reaktionära herremannaklassen, som såg sin nedärvda kontroll över statsapparaten hotad.

De fruktade förnyelsens vindar, blotta tanken att tvingas ge upp greppet om maktens förgyllda privilegier gjorde dem både vilsna och rädda.

Ungefär som situationen är för dagens tröttkörda och idémässigt tomma socialdemokrati, som för första gången på evigheter utmanas på allvar om platsen vid köttgrytorna. Reaktionen är talande.

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt anklagas inte bara för att ha en dold, kallhamrad agenda bakom den mjukare politik han officiellt står för. Hans person smutskastas i en illasinnad mejlkampanj, som spåras till det socialdemokratiska partihögkvarteret.

Partistyrelsen skickar runt bildmaterial där Reinfeldt framställs som ett varulvsmonster. En SSU-ombudsman lägger ut fejkade valaffischer på nätet med Reinfeldt som pedofil.

Fler exempel lär vi nog få se framöver. Ty så agerar desperata herremän när marken gungar under deras fötter. Karl Staaff skulle känt igen sig.

(Borås Tidning 2006-03-01)