Dåligt omen för Demokraterna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/2:

Den lilla delstaten Iowa har sedan 1972 varit först ut i den amerikanska primärvalssäsongens batalj inför den avgörande kampen om Vita huset. Den hugade kandidat som går segrande ur Iowas många små lokala nomineringsmöten, kan därför räkna med väldig nationell uppmärksamhet och en flygande kampanjstart på vägen mot att koras till sitt partis presidentaspirant.

Särskilt för Demokraterna har utgången i Iowa blivit en viktig indikator på vem som slutligen kniper kröningen vid sommarens partikonvent. Historien talar sitt tydliga språk. I de tolv amerikanska presidentval som hållits mellan 1972 och 2016 har alla utom tre (1972, 1988, 1992) haft en Iowavinnare i toppen av Demokraternas nationella röstsedel när det gäller i november.

Den mest anmärkningsvärde var Jimmy Carter 1976, en då för USA:s breda allmänhet okänd tidigare guvernör från sydstaten Georgia, som sensationellt fick sitt genombrott i Iowa efter mycket ambitiöst kampanjarbete och gick vidare hela sträckan till att slå den sittande republikanske presidenten Gerald Ford.

Carter låg också helt rätt i tiden. I kölvattnet av Watergateskandalen rådde kraftig misstro mot Washingtoneliten och den politiska polariseringen var hård (känns stämningsläget igen, månne?). Carter seglade upp som den perfekte outsidern med folkligt gehör, en frisk fläkt utan bindningar till det befläckade etablissemanget. Han var ekonomiskt konservativ och socialt progressiv med en seriös, principfast, ärlig och humanistisk framtoning.

Idag skulle Jimmy Carter modell 1976 varit rena drömkandidaten till att utmana katastrofen Donald Trump. Dessvärre finns ingen av Carters kaliber bland årets månghövdade uppställning. Överhuvudtaget saknas klart lysande stjärnor med vinnande potential att samla och mobilisera partiets väljargrupper likt Bill Clinton 1992 eller Barack Obama 2008.

Det är onekligen ett fattigdomsbevis, som knappast blir bättre av att partiet är ideologiskt splittrat och frågan om inriktningen ovanligt svårtippad. Ska Demokraterna parkera sig i mittfåran med gamle Joe Biden eller kanske med det yngre hoppet Pete Buttigieg? Alternativ dra vänsterut med Elizabeth Warren eller låta sig radikaliseras bortåt i tok med socialisten Bernie Sanders?

Resultatet av nomineringsprocessen i Iowa 2020 har således blivit extra spännande, ty där finns en möjlig fingervisning om svaret. Och vad händer? Med USA:s och övriga världens ögon på sig lyckas Demokraterna göra rösträkningen till ett maximalt otajmat förtroendesänkande organisatoriskt kaos.

I skrivande stund på tisdagskvällen kan fortfarande inget sägas om den segrande kandidatens namn. Men vem det än blir, har chanserna till den flygande starten vingklippts och Demokraterna bjudit Republikanerna på ett häpnadsväckande självmål. Trump är tyvärr bara att gratulera.

Aktuellt boktips

Publicerad den av
Svara

Man vill ju inte slösa sin tid på att bry sig om idioter, deras grälsjuka politiska tjat, puckade idéer och pinsamma vulgariteter. Tyvärr är det nödvändigt, även för oss vanliga civilister som bara vill vara i fred och ha det trevligt i privatsfären, då dessa figurer om olyckan är framme plötsligt kan få makt och inflytande i samhället.

Medlöperiet från folk som borde veta bättre är nog det värsta, men villigheten att fnaska för ”tidsandan” och opportunistiskt böja knä inför knektregementen tycks dessvärre vara ett patologiskt drag hos människan.

Den judiske litteraturprofessorn Victor Klemperers gripande dagböcker från kulturnationen Tysklands avgrundsvandring under Hitlerepoken – detta land som skulle vara Europas intellektuella supermakt! – kan inte rekommenderas hårt nog som en historiens varning.

Tacka vet jag Eva Dahlgren!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/2:

Jaha, då har vi under helgen avverkat Melodifestivalens första omgång år 2020 som Linköping fick äran (om det är ordet) att husera på Saab Arena. Tack för det, SVT. Rimligheten i att statens mediekoloss, tvångsfinansierat med skattemedel, lägger stora resurser på denna tävling i såpbubbletunn skvalmusik finner jag dock själv tveksam.

Fenomenet är symptomatiskt för hur public service-uppdraget återkommande missbrukas. Genom att satsa på skamlöst publikfriande underhållningsproduktioner av detta slag, allt i syfte att nå höga lyssnar- och tittarsiffror för att rättfärdiga sin existens, konkurrerar statens mediebolag direkt med privata aktörer och kapar de facto marknaden. Trots att man egentligen inte behöver. Intäkter i mängd, flera miljarder kronor årligen, forsar ju ändå in via fogdens försorg numera.

SVT borde skaffa sig bättre kulturpolitiskt självförtroende, värna det seriösa kvalitetsbegreppet i public service-tanken och med varm hand överlåta arrangörskapet av Mello-apparaten till någon av de renodlat kommersiella TV-kanalerna.

Fast tro’t eller ej. Under den gamla utskällda monopoltiden hände det ibland att SVT lät Melodifestivalen bjuda på sant högklassig populärmusik av och med fullkomligt lysande artister. ABBA, Ted Gärdestad och Björn Skifs är tre exempel vars medverkan definitivt inte tillhör dagens lättförglömliga sort.

Ett verkligt guldkorn är Eva Dahlgren med sin låt Jag ger mig inte från 1980 års upplaga. Se, hör och häpna nostalgiskt på SVT:s Öppet arkiv! Eva Dahlgren ville inte alls delta i tävlingen, utan pressades till det av sitt skivbolag. Men det gör ingalunda hennes framträdande sämre. Tvärtom.

Att hon avskyr det glättiga sammanhang hon tvingats in  i kan knappast undgå en enda människa. Lyssna bara när hon sjunger dessa explicita textrader: ”Gömmer känslorna / Säljer sånt jag vet passar er / Allt för att leva ännu ett tag / Med en sargad själ / Så är jag massans träl / Som ska kittla er / För att ni ska kunna drömma er bort”.

Helt underbar är Eva Dahlgren i slutet då hon grimaserar surmulet punkigt rakt upp i ansiktet på TV-publiken. Det lägger en extra känslomässig dimension till låten, förhöjer dess autenticitet och gör intrycket än starkare. Det må vara oavsiktligt, men Eva Dahlgren firar en strålande konstnärlig triumf över den ytliga nöjescirkusen här. Det kallar jag public service.

Synd att hon inte vann. Eller tur.

(I rättvisans namn måste nämnas att SVT parallellt med Mellon under lördagskvällen visade två suveräna musikdokumentärer om jazzlegenderna Count Basie och Miles Davis. Statstelevisionen kan vara riktigt cool och värd pengarna, mer sånt!).

Våga utmana den mumifierade bostadspolitiken!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/1:

Åt den som har skall varda givet, exempelvis en bostad. Inga problem alls. Men åt den som inte är lyckligt lottad med massor av privatkapital är utsikterna att göra entré på bostadsmarknaden betydligt kärvare – särskilt i större, expansiva städer som Linköping.

Den olycksaliga hyresregleringen har alltför länge (sedan införandet 1942!) saboterat jämnviktsmekanismerna för tillgång och efterfrågan. Med den fria prisbildningen satt ur spel på hyresfronten kan inte det befintliga lägenhetsbeståndet utnyttjas rationellt och effektivt.

Konsekvensen är som det brukar vara i planekonomiska system: brist, ransonering, evighetslånga köer, florerande handel med svartkontrakt och dålig lönsamhet i att producera nya hyresrätter. Vinnarna är den privilegierade grupp av insiders som redan ruvar på konstlat förmånliga kontrakt i attraktiva stadsdelar.

Hyresregleringseländet har i sin tur bidragit till att ytterligare elda på bostadsrätts- och villamarknaden, där priserna under de senaste årens räntedopade högkonjunktursekonomi skenat iväg mot stratosfären.

Möjligheterna för såväl låg- som medelinkomsttagare att köpa sig bort från den sovjetliknande hyresrättsmarknaden och skaffa egen bostad kan idag inte sällan te sig som en i det närmaste ouppnåelig dröm. Nuvarande bolånetak och tuffa amorteringskrav underlättar näppeligen. Ett tips är att söka hjälp hos välbärgade, generösa släktingar – om sådana existerar i familjekretsen…

Den svenska bostadspolitikens flagranta misslyckande är främst en mänsklig tragedi för alla dem som individuellt drabbas och tvingas fara illa av de perverst verkande strukturfelen. Men följden är också att utvecklingen mer allmänt hämmas i Linköping och andra tillväxtkommuner. Dynamiken på arbetsmarknaden försämras, företag får svårare att rekrytera personal, ekonomins hjul snurrar onödigt trögare, et centra.

Från 80-talet och framåt har Sverige liberaliserats rejält på många olika områden. Dock tycks det vila en märklig förbannelse över den pyramidalt havererade bostadssektorn. Det är som någon slags svensk politiks motsvarighet till Tutankhamons hämnd ständigt omintetgör välbehövliga avregleringar och strukturreformer.

Förmår januaripartierna lotsa förslaget om marknadshyror i nybyggda hyresrätter genom den sjövilda riksdagen vore det en sensation. På det lokala planet vore det helt fantastiskt om kommunalrådet Muharrem Demirok (C) kan realisera sin kreativa idé om billigare byggande och en modern folklig egnahemsrörelse i Linköping. Hoppet lär ju vara det sista som överger människan, så håll tummarna!

När bankerna plockar ner skylten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/1:

Boxholm, Ödeshög, Borensberg. Där beslutade Swedbank nyligen att lägga ner sina bankkontor. Om kunderna nödvändigtvis önskade fortsatt fysisk kontakt, hänvisades de till att besöka Swedbanks kontor i Mjölby och Motala (Corren 14/11 2019). Hur länge det nu varar.

Konkurrenten Danske Bank har precis meddelat stängning av sitt kontor i Mjölby. Önskas personligt möte av någon anledning får deras kunder istället åka till kontoret i Motala (Corren 27/1). Snart kanske det bara är bankernas kontor i Linköping som återstår?

Dessa aktuella exempel från Östergötland är trendtypiska för strukturomvandlingen inom den svenska banksektorn. För trettio år sedan, 1990, fanns det sammanlagt omkring 3100 bankkontor i Sverige. Av detta kontorsbestånd är idag närmare 60 procent försvunnet.

Bakom denna utveckling är naturligtvis digitaliseringen en starkt drivande kraft, som gjort det smidigt och bekvämt för oss att kunna sköta vanliga bankärenden via nätet. Skillnaden mot förr är ur många aspekter fantastisk.

Bankerna kan i sin tur spara in på kontanthantering, bemannade lokaler och annat som fräter på vinstmarginalerna. Det har i synnerhet de dominerande bankkoncernerna (SEB, Swedbank, Nordea et consortes) tagit fasta på.

Under perioden 2015-18 gick storbankerna fram som rena slåttermaskinen bland sina kontor, en fjärdedel rök. Men fartblindheten i nedläggningsraseriet visade sig lika snabbt.

Kundnöjdheten påverkades negativt, enligt Svenskt Kvalitetsindex (Dagens Industri 9/5 2019). Behovet av platser där man kan träffa en bankrepresentant öga mot öga i den handfasta verkligheten består uppenbarligen i viss mån ändå.

Det gäller nog inte endast kategorin bankkunder i den seniora generationen som haft svårt för att oreserverat anamma digitaliseringsvågens påbjudna välsignelser i mobilapparnas nya sköna värld.

Det mänskliga mötet oavsett ålder går knappast fullständigt att rationalisera bort, även om bankernas räknenissar så skulle vilja. Deras massnedläggning av kontor har dessutom drabbat landsortskommunerna hårdast, vilket inte gör det lättare att få hela Sverige att leva som politikerna gärna talar om.

Mikaela Backman, nationalekonom vid handelshögskolan i Jönköping, har i sin forskning konstaterat att närheten till banker spelar en viktig roll för småföretagande och regional förnyelse: ”Vid avveckling av bankkontor försvinner kunskap om den lokala marknaden, personlig kunskap om företagares tidigare historia samt bankens upparbetade nätverk” (Esbri 20/6 2017).

Konsekvensen är högre trösklar för entreprenörer utanför storstäderna att skaffa kapital till verksamheter som ger landsbygden jobb och tillväxt. Därför har vi tyvärr skäl att se med oro på nyheterna om bankernas agerande i Östergötland.

Långö som det var då (29)

Publicerad den av
Svara

Tre män i en båt med tragiskt slut. Ur Karlskrona Weckoblad, torsdag 25 juli 1889

Även Hedlund återfunnen. Ur Karlskrona Weckoblad, lördag 27 juli 1889.

Brännvin på sjön är sällan en god idé. Några år tidigare hade tre andra män givit sig ut i en båt… Ur Karlskrona Weckoblad, torsdag 3 augusti 1882.

Långö som det var då (28)

Publicerad den av
Svara

Att misshandla Långös trädgårdsmästare Johan August Karlsson görs inte ostraffat! Tisdag 9 september 1885 rapporterar Karlskrona Weckoblad om hur de senaste domsluten i Rådstufverätten fallit den 5 september. Man hade givetvis önskat veta mer. Vad var bakgrunden till de lömska stensättarnas våld mot Karlsson? Kring detta tvingas nu vi bara spekulera. Måhända finns svaret djupt nere i något myndighetsarkiv. Ett rafflande ämne för vidare forskning.

Mot barbariet existerar inga garantier

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/1:

Idag för 75 år sedan, den 27 januari 1945, befriade Röda armén Auschwitz-Birkenau i Polen. Hur mycket befrielse det nu var. Kvar i detta kombinerade koncentrations- och utrotningsläger fanns 7500 fångar, mestadels gamla och sjuka. Resten, omkring 66 000 människor, hade av SS beordrats iväg på dödsmarscher längs vintriga vägar mot andra läger bakom fronten.

Röda arméns ankomst innebar ändå att det industriella massmördandet i Auschwitz, den mest ökända av Hitlers dödsfabriker, äntligen tvingades upphöra. Dess gaskamrar och krematorier hade då hunnit förvandla 1,1 miljoner judar – män, kvinnor, barn – till aska.

När hela det ohyggliga Förintelsemaskineriet avstannade med Tredje rikets kapitulation några månader senare, beräknades nazisternas slutgiltiga lösning i Europa under andra världskriget krävt sammanlagt cirka 6 miljoner judiska människors liv. Deras dödsdom var enligt Hitlerväldets kvasireligiösa våldsideologi nödvändig för att sona det värsta av brott: att låta sig födas som jude.

Varenda en måste därför spåras upp, gripas och utplånas. Ingen frontlinje skulle för nazisterna bli viktigare än den mot civila judar utan vapen att försvara sig med. Att hålla gaskamrarna och krematorierna igång så länge som möjligt var högre prioriterat av Hitler än något annat i kriget. SS-bödlarnas transporter av judar till helveteslägren gick före den reguljära arméns behov.

Förintelsen är som folkmord historiskt unikt i sin gränslösa grymhet, fanatiskt motiverade iscensättning och sitt tekniskt utstuderade barbari. Bakom stod en kriminell avgrundsregim som lyckats ta makten i en av världens rikast utvecklade nationer, icke minst kulturellt, på en kontinent som är den västerländska civilisationens hemvist. Det var kulmen på två tusen år av europeisk antisemitism, till sitt ursprung en biprodukt av kristendomen.

Vad bör den erfarenheten säga oss? Att inga garantier existerar. Förintelsen skedde. Förintelsen kan åter ske. Antisemitismen försvann inte med befrielsen av Auschwitz och Nazitysklands fall. Judehatet växer tvärtom igen och den liberala demokratin är allt hårdare trängd. Även i vårt eget land.

Ett vulgärnationalistiskt parti som grundats av extremister på yttersta högerkanten (däribland en frivillig SS-veteran) har vunnit stora opinionsframgångar och kastat den svenska politiska spelplanen över ända. Bit för bit har det offentliga språkbruket förråats, polariseringen tilltagit, värdeskalorna förskjutits – en mycket gynnsam drivhusmiljö för det uråldriga antisemitiska samhällsgiftet.