Runa över Långös borgmästare J A Henricsson i Dagens Nyheter måndagen den 17 mars 1941.
Bortgången uppmärksammades även i Svenska Dagbladet samma dag. Municipalsamhället som nämns i texten är givetvis Långö.
Långö som det var då (33)
Svara
Sverige behöver ingen romersk diktator
Skrivit i Corren 7/4:
Begreppet ”diktator” låter i våra dagars öron inget vidare. Vi tänker på envåldshärskare, tyranni, förtryck, övergrepp, totalitär likriktning av samhället, Hitler, Stalin och andra tungt belastade kriminalfall.
Ursprungligen var ordet inte förknippat med sådana ruskiga associationer. Diktator var den gamla romerska republikens högst legitima titel på en ämbetsmän som utsågs vid extraordinära situationer – vanligen krig – då det var av tvunget med snabba ryck, raka rör och inget sinkande käbbel i senaten.
Diktatorns uppdrag var temporärt; att leda Rom med fullt laglig, oinskränkt makt så länge den farliga krissituationen varade, dock gällde befogenheterna i maximalt sex månader. Med tiden föll ämbetet ur bruk, sista gången det aktiverades lär enligt Nordisk Familjebok (denna folkbildningens forna klippa i svenska hem) varit år 202 före Kristus.
Men nu tänker sig tydligen Stefan Löfven att Sverige ska ta en variant till heders igen. Anledningen är förstås coronapandemin. Regeringen vill i ett hastigt framkastat lagförslag tillskansa sig vad som faktiskt påminner om antik romersk diktatorsmyndighet.
Löfven & Co ska utan vidare kunna drämma till med mycket långtgående frihetsinskränkande kommandobeslut. Som att hindra människors möjligheter att samlas, stänga näringsverksamheter, spärra flygplatser och hamnar. Förvisso kan sådana åtgärder bli nödvändiga för att bromsa smittspridningen, om den nuvarande liberala folkvettsstrategin går åt pipan.
I utomordentligt allvarliga lägen måste staten ha förmågan att spänna musklerna rejält och mobilisera vad som krävs för att skydda sina medborgare.
Men det uppseendeväckande med ”coronalagen” är att regeringen avser att tillfälligt kortsluta demokratin från 18 april till sista juni och ställa riksdagen åt sidan. Någon förankring hos folkets valda representanter för att driva igenom beslut behövs inte, bara i efterhand kan riksdagsledamöterna lägga in ett eventuellt veto och försöka backa bandet.
Det är en suspekt och rättsvidrig ordning som svär mot fundamentala demokratiska principer. Det vore mycket illa om denna undantagslag godkänns och riskerar att bli prejudicerande för framtiden. Att hämta inspiration från den ärevördiga romerska republiken är vanligen berömvärt, men detta är att dra helt fel lärdomar av våra västerländska civilisationsgrundare.
Det svenska folkstyret ska kunna fungera korrekt även i stunder av svåra samhällsprövningar, ja det är extra viktigt just då. Och hittills under coronapandemin har partierna agerat imponerande smidigt, samförstånd råder och väldiga krispaket klubbas igenom i flygande fläng. Vilka trängande motiv har regeringen egentligen för att kastrera riksdagen? ”Coronalagen” är orimlig.
Kris eller ej, Stångåstaden kräver mera deg
Skrivit i Corren 6/4:
”Alla Linköpingsbor måste hjälpas åt”, sa kommunalstyrelsens ordförande Niklas Borg (M) nyligen i Corren när han presenterade det lovvärda initiativet ”Linköping tillsammans”.
Inte sedan andra världskriget har samhället utsatts för så svåra påfrestningar som nu under den grasserande coronapandemin. Det gäller att hålla ihop och stötta varandra.
På kommunens hemsida ges råd om hur man kan göra för att engagera sig och vilka frivilligorganisationer som finns att kontakta. Kommunen uppmanar oss att sprida engagemanget vidare på sociala medier: ”Kom ihåg att dela alla goda initiativ med #linköpingtillsammans”.
Givetvis drar kommunens egen bostadsjätte Stångåstaden sitt strå till stacken, skam vore väl annars. ”Många verksamheter har det tufft just nu”, understryker Stångåstaden på sin hemsida där bolaget listar en mängd Linköpingsföretag på den riktiga marknaden – från restauranger till skönhetssalonger – som hyr lokaler av den offentligägda fastighetsmagnaten och som du rekommenderas att stödja.
Stångåstadens solidaritetsinsats i övrigt lämnar dock en del övrigt att önska. Mitt i brinnande coronakris, störtdykande samhällsekonomi, svarta rubriker om permitteringar i parti och minut, hot om massarbetslöshet och gnagande folklig oro över hälsan och vardagsfinanserna – då krävs alla vanliga Linköpingsbor hos kommunens största hyresvärd på mera pengar.
Detta politikerkontrollerade bolag har 18 600 lägenheter i Linköping, vars hyror obevekligen höjs från denna månad enligt tidigare planer. Stångåstadens vd Fredrik Törnqvist kan inte lämna någon respit. ”Vi har en massa kostnadsökningar att ta hänsyn till”, låter han bland annat att förstå.
Det direktören har att erbjuda är antingen en avbetalningsplan, eller hänvisning till socialen och a-kassan, om hyresgästerna i det som brukar kallas allmännyttan får det ekonomiskt kärvt. Men att pausa hyreshöjningen tills den värsta eklutstiden är över, nej det kommer icke på fråga. ”Vi kan inte ge amnesti för någon att inte betala. Då skulle vi till slut som bolag gå omkull”, slår Törnqvist fast (Corren 25/3).
Det kanske inte är någon omedelbar risk. Kommunala bolag – denna skvader av kommers, förvaltning och politik – bedrivs till sin natur alltid med skattebetalarnas pengar i botten. Som Hem & Hyra (5/3) konstaterar har dessutom Stångåstaden gjort feta mångmiljonvinster de senaste åren och Törnqvist själv har fått saftiga lönelyft. Han är idag en av landets bäst betala chefer inom den skyddade kommunala bostadssektorn med 175 000 kronor i månaden. Linköping tillsammans! Degen måste in!
Det kunde nog vara klädsamt om Niklas Borg och övriga förtroendevalda i stadshuset tog ett snack kring lämpligheten i bolagets agerande.
Andas lugnt i karantänen
Livet fortsätter, självklart, men i en helt annan rytm. Jag städade skåpen och tog de lästa tidningarna till pappersinsamlingen. Jag planterade om blommor. Jag hämtade cykeln från verkstaden. Jag har nöje av att laga mat.
Bilder från barndomen återkommer envist till mig, då det fanns mycket mer tid som kunde ”slösas bort”, då man i timtal kunde stirra ut genom fönstret, observera myror, ligga under bordet och föreställa sig att detta är arken. Eller läsa uppslagsböcker.
Är det möjligen inte så att vi har återvänt till livets normala rytm? Att det inte är viruset som är en störning av normen, utan precis tvärtom – att den där hektiska världen före viruset var onormal?
– Olga Tokarczuk. författare, i DN 6/4.
Heja hyggligheten!
Jag tror starkt på hyggligheten. Vi behöver inte styrkan, inte hjältemodet, inte de stora avgörelserna och omvälvningarna som en del säger sig stå för. Vi ska hellre hålla oss till de hyggliga och lågmälda, dem som vi kan lita på.
– Kerstin Ekman, författare, i DN 6/4.
Ur led är tiden, Wimbledon har ställts in
Skrivit i Corren 3/4:
”Att leva är inte nog. Frihet, solsken och en liten blomma måste man ha”, förkunnade H C Andersen. Samt en tennisracket, bör tilläggas. Tänker jag under omläsningen av Patrick Modianos roman Villa Triste.
Boken handlar om berättarpersonen Victor Chmaras minnen av sin flykt till en liten bad- och kurort vid schweiziska gränsen i 60-talets somriga Frankrike. Lågmält, stämningsmättat, förföriskt, suggestivt – Modiano är inte bara en gudabenådad författare. Han förstår den vita sporten:
”Fönstret i hennes rum på L’Hermitage stod öppet, och jag kunde höra det regelbundna dunsandet av tennisbollar och spelarnas avlägsna rop. Om det ännu fanns snälla fredliga dumbommar i världen i vita kläder som slog bollar till varandra över ett nät, så betydde det att jorden fortfor att snurra runt och att vi ännu hade några timmars frist.”
Bättre kan det inte sägas. Tennis är civilisation. Men idag ligger min egen racket på hyllan för obestämd tid. Vinterhalvårets långa frustrerande väntan på vårvärmen och att den svenska utomhussäsongen äntligen ska börja – officiellt den 1 maj då grusbanorna på klubben öppnar – ser ut att bli ännu längre och segdragnare.
Både jag och min tennispartner Lotta, som bokstavligen i vått och torrt slagit bollar mot varandra på vår låga men entusiastiska amatörnivå under mer än ett decennium, har tvingats ta det säkra före det osäkra och sitter fast i karantän. Oklart när vi kan smutsa ner oss med rött tennisgrus igen.
Föga tröst är att vi heller inte får njuta av proffstennisens racketkonstnärer. Inget spel på ATP- och WTA-touren är aktuellt förrän som tidigast den 13 juni. Franska öppna, VM på grus i Paris, är flyttat från försommaren till september/oktober. Cirklarna är verkligen rubbade. Att OS inte blir av förrän nästa år kan man ta med viss ro.
Men veckans besked att Wimbledon ställs in! Vi talar om juvelen i kronan, den äldsta och finaste av de fyra Grand Slam-turneringarna i tennis. Inte undra på att femfaldige Wimbledonmästaren Björn Björns födelsedag den 6 juni blivit nationaldag i Sverige (någon annan anledning finns väl inte?).
Tävlingen har, med beklagligt undantag för världskrigen, oavbrutet hållits varje sommar sedan 1877 på ärevördiga All England Lawn Tennis & Croquet Clubs gröna gräs. Det som endast kaiser Wilhelm II och Adolf Hitler tidigare olycksaligen förmått, har alltså även coronaviruset lyckats med: att skjuta The Championships i sank. Sannerligen ett mått på graden av hemsökelse som drabbat vår arma jord.
Stefan Löfven har tveklöst rätt: det är allvar nu, följ råden för att minska smittspridningen, stanna hemma om du kan. Men som jag och Lotta brukar säga när det är kämpigt värre såväl på som utanför banan: Det är med tennis som med livet. Det kommer alltid nya bollar. Håll ut!
Karantän på Långö
Permanenta höjningen av a-kassan!
Skrivit i Corren 2/4:
När statens makthavare beslutar om åtgärder och ingrepp med löftet att dessa endast är av tillfällig natur, bör man vara sunt vaksam. Särskilt i tider av djupare samhällskriser. Beslutsåtgärder som då raskt fattas utifrån vad nöden anses kräva, kan inte sällan bli märkvärdigt svåra att häva i efterhand.
Det dröjde exempelvis in på 1950-talet innan de sista resterna av andra världskrigets omfattande svenska livsmedelsransonering äntligen försvann. Beredskapsårens hyresreglering, införd 1942, är absurt nog kvar på bostadsmarknaden ännu.
Som ett led i sin statsfinansiella budgetsanering på 90-talet beslutade Göran Persson om en temporär värnskatt för höginkomsttagare. Den togs inte bort förrän vid detta årsskifte – ett kvarts sekel senare. Hade Socialdemokraterna själva fått bestämma, och sluppit Liberalernas envisa krav på ett avskaffade i januariavtalet, skulle värnskatten antagligen fått ett lika långvarigt liv som hyresregleringen.
Som ingen undgått har coronapandemin abrupt vält hela den politiska spelplanen över ända. Januariavtalets reformagenda är ställd i skugga av de massiva krisåtgärder som behövs för att rädda företagen och samhällsekonomin från att kapsejsa.
Inför det akuta hotet om massarbetslöshet lär det i dagsläget knappast vara aktuellt att gå vidare med Centerns skötebarn att reformera arbetsmedlingen i grunden. Så länge varslen står som spön i backen är det förståeligt. Frågan är vad som händer sedan.
Kommer Socialdemokraterna ta krisen till intäkt för att låta arbetsförmedlingens planerade omstöpning rinna ut i sanden, även när det värsta är över? Coronaviruset som räddningen för en av statens sämst fungerande och mest kostsamma myndigheter. Det vore ju en ironi.
Och hur blir det med den tillfälligt höjda a-kassan, som ska gälla mellan den 13 april 2020 och den 3 januari 2021? Att stärka den ekonomiska tryggheten för alla som riskerar – eller redan har förlorat – jobbet under denna exceptionellt hårda prövning för vårt land är naturligtvis rätt och riktigt.
Men hur sugna tror ni Socialdemokraterna blir på att nästa år, när valet inte är långt borta, administrera en återgång till vad många självfallet kommer uppleva som en försämrad a-kassa igen?
Fast det kanske inte vore dumt att permanenta höjningen, under förutsättning att LAS-reglerna mjukas upp som tänkt i januariavtalet och att andra välbehövliga liberaliserande strukturreformer genomförs på arbetsmarknaden. En förbättrad omställningsförsäkring, kombinerat med sänkta trösklar och flexiblare villkor för anställning, skulle nog få de ekonomiska hjulen att snurra betydligt smidigare framöver.
Liemannens skugga hänger tung över stadslivet
Skrivit i Corren 31/3:
Stig Edling, styrelseordförande och delägare i Thernlunds Modehus, suckade sammanbitet i Expressen: ”Det är totalkris i branschen, rena blodbadet med butiksdöd och jag tror det är bara en början. Vi hamnade också där och såg ingen möjlighet att kunna hantera krisen till slut.”
Den kris Stig Edling syfte på var inte en konsekvens av coronapandemin. Ty detta hände sig redan vid nyårshelgen, alltså innan det lömska viruset drabbade Sverige. Trots julshoppingen tvingades Thernlunds, en anrik klädkedja med 11 butiker med omkring 100 anställda i Stockholmsregionen, begära sig i konkurs. Ytterligare ett offer för e-handelns förändrande konsumtionsmönster.
När kreditbolaget UC den 2 januari i ett pressmeddelande summerade 2019, konstaterades att Thernlunds delade sitt bistra öde med mängder av andra butiker landet runt. Var fjärde konkurs förra året skedde inom detaljhandeln, en ökning med nära 10 procent sedan 2018.
UC spådde fortsatt kärva tider och kalkylerade med att 2 procent av alla svenska detaljhandelsbolag skulle hamna på den ekonomiska ruinens brant under 2020. Den beräkningen är idag sprängd i bitar.
Om den tilltagande näthandelstrenden slog hårt mot de traditionella fysiska butikerna med sällanköpsvaror som kläder, böcker och så vidare, hotar nu en rak knock-out från covid-19. Kunderna flyr, över en natt har efterfrågan sjunkit drastiskt.
Svensk Handel larmar om att 75 000 handelsjobb är i fara att försvinna och att ytterligare 160 000 anställda står inför nedskuren arbetstid. Av organisationens medlemsföretag rapporterade 3 av 10 inom sällanköpsvaruhandeln förra veckan om ett försäljningsras med 60 procent eller mer. Kassorna ebbar fortare än blixten.
Det är inget blodbad längre. Det är en veritabel tsunami som sköljer bort affärerna. Detta lär måhända med brutal chockverkan påskynda den digitala strukturomvandlingen av våra shoppingvanor framöver.
Men inte endast detaljhandelsbutikerna faller likt käglor i coronapandemins spår. Restauranger, krogar, caféer, biografer, bagerier, frisörer, konsertarrangörer – ja, i princip allt och alla som bidrar till stadslivets utbud, nöjen, myller och puls – hänger kritiskt mot repen.
Vad blir egentligen kvar av Linköping och andra metropoler när krisen svept förbi?
”Sedan några veckor tillbaka har vi småföretagare inte bara upplevt en inbromsning av vår försäljning, den har helt tvärstannat”, skriver en samfälld skara representanter för Företagarnas östgötska lokalföreningar på debattplats i måndagens Corren. De vädjar desperat om vårt stöd för att kunna överleva: ”ingen insats är för liten”.
Hörsamma dem, gynna näringsidkarna i din närhet – om du inte vill vakna i en ödsligt trist stenöken till stad framåt sommaren.
Må Sverige visa världen vad folkvett går för
Skrivit i Corren 30/3:
”Medan resten av Europa stänger ner, tar Sverige det lugnt och går vidare”, löd lördagens rubrik i brittiska The Guardian. ”Sverige skiljer ut sig i kampen mot coronaviruset i Skandinavien”, meddelade samtidigt New York Times sina läsare på motsatt sidan Atlanten.
Man kan utan vidare konstatera att Sveriges särväg genom pandemikrisen väcker internationell uppmärksamhet, förundran och kritik. Många andra länder, likt våra grannar Danmark och Norge, tar i med statliga hårdhandskar och förlitar sig på auktoritära metoder för att få smittspridningen under kontroll. Frankrike har rent av förklarat krig mot viruset och mobiliserat som om marskalk Foch vore tillbaka vid fronten.
Här är det istället den försiktige generalen Anders Tegnells mjukare statsepidemiologiska linje som gäller. Det har gett Kina anledning till att låta sitt propagandamaskineri gå i spinn. Nyligen anklagade det regimkontrollerade organet Global Times svenska myndigheter för att ha kapitulerat inför pandemin och låtit Sverige bli ett svart hål där viruset kan frodas för att sedan attackera andra länder.
Så kan låta när tyranniets megafoner larmar och gör sig till i ansträngningarna för att blanda bort korten. Vem är skurken att peka finger? Snarare var ju det Pekingdiktaturens inledande mörkande av coronautbrottet i Kina som gav viruset möjlighet till uppladdning för sitt världsomfattande anfall.
Huruvida Sverige gjort rätt eller fel i att avstå från andra drabbade nationers tuffare försvarsinsatser lär framtiden snart utvisa. Frihetsinskränkningarna från officiellt håll har hittills varit milda och förmanande, vilket antingen med facit i hand kommer att ses som förödande naivt av fredsskadade svenskar, vana vid sorglöst leverne i sin trygga gamla folkhemsidyll. Eller som ett föredömligt, hyllat exempel på klokheten i att undvika drakoniska panikbeslut som kamikazestoppar hela landet och gör ett sönderbombat Syrien av ekonomin.
I vilket fall, måste jag ändå säga att det finns något vackert i den valda strategin. Hellre än statlig tvångskommendering och polisiära batonger, lutar sig våra styrande på en förtröstan om styrkan i det ansvarskännande civilsamhället – att varje enskild svensk är kapabel till att inse allvaret i situationen och följa de enkla, men grundläggande rekommendationerna för att minimera smittans spridning.
Bred frivillig medborgerlig uppslutning bakom förebyggande åtgärder är effektivare än att överheten föser in människor i fållan som en skock dumma får. ”Vi kan inte lagstifta om allt, det är en fråga om folkvett”, som Stefan Löfven sa häromdagen. Bör det egentligen vara på något annat vis i en liberal demokrati värd namnet? Avgörandet är ditt och mitt.
Christian Dahlgrens Blogg 