Långö som det var då (76)

Publicerad den av
Svara
Vi står nedanför backen vid gaveln till den stora fastigheten på Muraregatan 27. Det är somrigt 1960-tal. Byggnaden uppe i mitten av fotot är ursprungligen öns eget Folkets hus. Där leder trappan in till vad som sedan var Långö Varumagasin, en affär som under 40- och 50-talet drevs av Gunnar Strindfors. Men han tycks ha stängt och schappat vid det här laget.
Vi står kvar, fastän det plötsligt blivit ett vintrigt 1987, och det gör det stora huset också.
Vi har förflyttat oss en bit uppåt och spanar in den rejäla kåken som sträcker sig runt hörnet Muraregatan 27 – Snickaregatan 1. Det gäller att passa på. Snart kommer vyn att vara annorlunda.
Här är vi tillbaka nedanför backen igen, men i vår dagsaktuella tid. På Muraregatan 27 är det numera kedjehus, byggda 1989. Det gamla Folkets hus håller dock tryggt ställningarna på krönet!

Långö som det var då (75)

Publicerad den av
Svara
Året är 1965 och vi befinner oss utanför bostadshuset på Muraregatan 20.
Nyfiken på baksidan? Där är vi nu, på gårdsplanen till Muraregatan 20 med en båttrailer som står parkerad invid det tornliknande trapphuset.
Här är grannfastigheten på Muraregatan 18, fast nu är året 1971 och månaden är juli.
Men förändringens vindar har blåst bort kåken på Muraregatan 20 och ersatt den med en oljetank! Det är ingen djärv gissning att tanken tillhör ”Åkeri AB J A Ohlssons eftertr”. Det är den firman som satt upp skylten på huset till vänster i bild med budskapet ”Parkering på gården ej tillåten”.
Muraregatan 18 från gårdssidan om vi får lust att knacka på, eller tjuvparkera.
Samma hus, men sett från korsningen till Södra Strandgatan.
Och ur vinkeln en liten bit in på Södra Strandgatan.
Så här ser det ut idag, när Muraregatan 18 och 20 har blivit adressen för en i engelsk stil påminnande radhuslänga, byggd 1978.

Söndag på Marinmuseum

Publicerad den av
Svara
Idag besökte vi Marinmuseet på Stumholmen i Karlskrona.
Kolla, här står jag.
Här är vi tre: pappa, jag och syrran. Vi åt söndagslunch på museets restaurang och tog en titt på ett familjerelaterat örlogsfartyg som ligger utställt vid kajen.
Det är minsveparen Bremön (sjösatt 1940, skänkt till Marinmuseum 1987), som både min pappa Anders Dahlgren och min morfar Anders Johannes Rosberg tjänstgjort på.
Stilstudie. Tack till syrran, som tog bilderna!

Ingmar Bergman och Imperiet-videon som sprack

Publicerad den av
Svara

Mycket kan man säga om Ingmar Bergman, men knappast att han var arbetsskygg eller led av idétorka. Han har efterlämnat en diger produktion att fördjupa sig i. Emellertid fanns det en del fascinerande projekt som tyvärr aldrig blev av.

Bergman hade exempelvis långt framskrida planer på att göra en Hollywoodversion av operetten Glada änkan med Barbra Streisand i huvudrollen. Men den grejen gick upp i rök. Det gjorde också tungviktarmötet på vita duken mellan Bergman, Fellini och Kurosawa i en episodfilm där mästartrion skulle regissera var sin del.

Någon TV-film om Jesu död och uppståndelse fick vi heller aldrig se. Vi kan vidare bara blunda och drömma om hur Bergmans tänkta filmatisering av Povel Ramels Gräsänklingsblues skulle ha blivit.

Men kanske mest beklagligt: Ingmar Bergman gjorde ingen musikvideo åt Imperiet, det svenska 80-talets bästa rockgrupp. Fast det var mycket nära. Jag råkade häromdagen botanisera i Håkan Lahgers utmärka biografi om Imperietbasisten Christian Falk (Quel Borel, 2019).

Skådespelaren Peter Stormare, som var kompis med Falk, berättar i ett intervjuavsnitt om när han jobbade med Ingmar Bergmans radikala samtidsuppsättning av Hamlet på Dramaten 1986:

”Ingmar Bergman var väldigt musikintresserad så jag började ge honom musik som jag gillade. Spelade in kassetter. Men det var väl bara Simon & Garfunkel han uttryckte något positivt om (skratt). Jag gav honom även några Ebba- och Imperiet-låtar och Imperiet verkade han gilla”.

Stormare introducerade då Bergman för Christian Falk, det tände till ordentligt. Demonregissören lät Falk komponera dånande tongångar till Hamlet-föreställningen och blev översvallande nöjd med resultatet. Det ena ledde till det andra. Naturligtvis måste Ingmar Bergman göra en video åt Imperiet!

Men, förklarar Peter Stormare:

”Skivbolaget ville att Bergman skulle göra ‘Var e vargen’, men Bergman ville göra ‘Café Cosmopolite’ så det rann ut i sanden till slut. Man kunde inte komma överens, vilket jag tycker var väldigt tråkigt. Bergman hade bildmanus klart, han hade en vision. Det skulle vara enkelt, regn, Berlin, 30-, 40-talskänsla. Bandet skulle sitta på några stolar i en speciell formation med en kamera som cirklade runt dem. Thåström skulle stå och blicka ut genom ett fönster och sjunga.”

Ack. Jag kan nog aldrig lyssna på Café Cosmopolite igen, utan att gräma mig över den bergmanska videotolkningen som vi i MTV-generationen av ödets grymma nyck förvägrades att någonsin få skåda.