Kategoriarkiv: Vänsterpartiet

Avslöjande: Hemligt samarbetsavtal mellan femklövern och SD i Karlskrona

Publicerad den av
1

Efter min krönika i Sydöstran den 16/6 om Blekingemoderaternas oförmåga att ta avstånd från SD, blev jag kontaktad av en avhoppad folkpartist som tidigare varit aktiv i Karlskrona. Han heter Mikael Lejdeby, bor numera i Stockholm och var villig att träda fram med hittills okända, sensationella uppgifter. 

Lejdebys information är synnerligen graverande inte bara för Moderaterna, utan också för det redan krisande Folkpartiet i Blekinge. Deras ordförande i Olofström, Erika Nagy, har efter sin samarbetsinvit till SD petats från både riksdags- och landstingslistor. 

Men två ledande folkpartister – Emanuel Norén och Kent Lewén – som agerat mot Nagy har själva varit införstådda med en hemlig SD-pakt i Karlskrona efter valet 2006, uppger Mikael Lejdeby. Om detta skriver jag i Sydöstran denna lördag. Uppföljning med intervjuer finns på nyhetsplats i tidningen. Min nya krönika kan även läsas här:

HYCKLERIET I FOLKPARTIET

FP i Olofström gjorde ett kanonval 2002. En framgång att glädjas över? Knappast för de som bekände sig till liberala värden som humanism, tolerans och mångfald.

Dåvarande gruppledaren i Olofström, Bo Edenborg, hade profilerat partiavdelningen som så starkt flykting- och invandrarkritiskt att SD:s Jimmie Åkesson spann av förtjusning. Han uppmanade sina sympatisörer i Olofström att rösta på FP.

År 2006 belönades Edenborg av Blekingedistriktet med en av FP:s finaste utmärkelser, Karl Staaff-plaketten. Idag har FP i Olofström en ordförande, Erika Nagy, som redovisat åsikter helt i linje med Edenborgs. Henne vill FP Blekinge sparka ut. Varför?

Edenborg undvek stigmat att omfamna SD. Nagy var inte lika smart.

Emanuel Norén, gruppledaren i Olofström, har skarpt kritiserat Nagy och framställt sig som garanten för liberala grundvärderingar. Men som vänsterpartisten Ted Bergdahl påpekat i Sydöstran den 24/5, ligger icke ringa mått av hyckleri i detta. Norén hade ju inga problem att spela rollen som Edenborgs villige vapendragare i valrörelsen 2002.  

Lika låg trovärdighet har FP:s gruppledare i Karlskrona, Kent Lewén, som beslutat att stryka Nagys namn från kommunens landstingslista. Enligt uppgift accepterade nämligen Lewén att det slöts en hemlig överenskommelse mellan femklövern och SD i Karlskrona 2006. Källan är Mikael Lejdeby, som arbetade på FP:s kansli i Karlskrona till december samma år.

Lewén berättade för honom att Carl Göran Svensson (M) förhandlade med Richard Jomshof dagen efter valet 2006. Avsikten var att tvinga S i opposition.  

SD skulle rösta med femklövern i viktiga frågor för att säkerställa majoritet. Vad SD fick i utbyte av kohandeln uppgav inte Lewén. Samtliga femklöverns gruppledare var införstådda med pakten. Även Norén, som är politisk sekreterare för FP i Karlskrona, blev informerad.  

Lewén betonade att detta var något alla måste hålla väldigt tyst om. Upplägget ska dock ha spruckit efter att Lejdeby kontaktat Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann under 2007 och bett honom ta itu med situationen. Själv blev Lejdeby så upprörd över hyckleriet att han lämnade FP.

Jag har talat ingående med Mikael Lejdeby. Han ger ett mycket trovärdigt intryck. Jag har också läst hans mail till Schlingmann. Uppgifterna är naturligtvis helt förödande för femklövern i Karlskrona. Och inte minst för FP i Blekinge. 

Ted Bergdahl: ”Sparka ut Erika Nagy!”

Publicerad den av
3

FP-avdelningen i Olofström skakas av splittring och avhopp efter senaste tidens främlingsfientliga utspel och samarbetsinvit till SD. 

Bloggens gästskribent Ted Bergdahl kommenterar här det aktuella läget  i FP-skandalen.

VILKEN VÄG SKA FOLKPARTIET GÅ? 

Krisen i Folkpartiet i Olofström verkar nu vara i det närmaste total. Två ledamöter i den lokala partistyrelsen har hoppat av i protest mot Erika Nagys främlingsfientliga uttalanden och gruppledningens lama reaktioner.

Sverigedemokraterna känner sig kränkta, gruppledaren Emanuel Norén slår ifrån sig kritiken om passivitet och flera partistyrelsemedlemmar har samma uppfattning som Erika Nagy beträffande samarbetet med SD. Det är en soppa utan dess like.

Ikväll avgörs Erika Nagys öde i partiet. Gör hon avbön får hon stanna, annars får hon gå. Det påminner lite om den gamla Clash-dängan på samma tema. Frågan är bara vad som händer om hon stannar kvar i partiet.

Kommer hon att byta inställning i flykting- och invandrarfrågan från en dag till en annan? Är hon plötsligt för en generösare flyktingpolitik och emot samarbete med SD? Skulle inte tro det.

Och vad gör Emanuel Norén då? Fortsätter samarbeta med Nagy som om ingenting hade hänt precis som han gjorde med Bo Edenborg efter valet 2002? Det är rätt som Norén säger att han vid något tillfälle 2002 tog avstånd från Bo Edenborgs främlingsfientliga utspel.

Men sedan satte han sig glatt i samma båt. Och lät sig föras nedför forsen.

Den här gången har han chansen att agera i enlighet med liberala och humanistiska värderingar och lämna det som tycks vara på väg att bli en filial till Sverigedemokraterna.

Kvällens beslut är ett vägval för Folkpartiet. Hade jag varit i deras kläder hade jag sparkat ut Erika Nagy, oavsett om hon gör avbön eller ej. Det är också vad FP:s gruppledare i Sölvesborg Lars Lamberg kräver och något annat anstår inte en sann liberal.

Ted Bergdahl (V)
kandidat till kommunfullmäktige i Olofström 

Mer information:
Nagy står fast vid sitt ord (BLT 26/5) 
Folkpartister hoppar av i protest (Radio Blekinge 26/5) 
Nagy erbjuds plats i SD (BLT 26/5) 
Folkpartiet i Blekinge: Avgå, Nagy! (SVT Blekingenytt 26/5) 

Ted Bergdahl: ”Hyckleri om SD-avbön i Folkpartiet”

Publicerad den av
2

Debatten om Folkpartiets SD-flirt i Olofström fortsätter.

I dagens Sydöstran riktar Ted Bergdahl, tidigare journalist och numera lokal V-politiker, tung kritik mot Folkpartiets gruppledare Emanuel Norén.

Norén krävde förra veckan att FP:s lokale ordförande Erika Nagy måste ta avstånd från sin samarbetsinvit till Sverigedemokraterna. 

Men Norén var själv ordförande i partiet under valet 2002, då Folkpartiet i Olofström praktiskt taget profilerade sig som en slags surrogatversion av SD. 

Eftersom Ted Bergdahls debattartikel inte ligger ute på nätet, har jag fått hans tillstånd att publicera den här på bloggen. 

HYCKLERI PÅ HÖG NIVÅ INOM FOLKPARTIET I OLOFSTRÖM

När folkpartisten Erika Nagy i Olofström öppnar för ett samarbete med Sverigedemokraterna fullföljer hon en tradition som inleddes på allvar redan 2002.

Den dåvarande gruppledaren för Folkpartiet i Olofström, Bo Edenborg, flörtade hejdlöst med främlingsfientliga krafter trots invändningar från partiledningen centralt. Fisket i grumliga vatten har fortsatt sedan dess och ingen av partiets företrädare i Olofström har gjort något för att förändra politiken på detta område.

Därför är det hyckleri på hög nivå när den nuvarande gruppledaren, Emanuel Norén, hotar Erika Nagy med uteslutning om hon inte tar tillbaka sitt uttalande. Även om det förstås vore det enda rimliga.

 Emanuel Norén och hans medföljare har genom åren haft många chanser att profilera sig som ett humanistiskt och tolerant parti. Istället har de fokuserat på idiotiska förslag som att införa knarkhundar i skolorna och slopa kaffeförmånen till kommunens anställda.

Att Emanuel Norén fördömer Erika Nagys uttalande är nog snarare att betrakta som ett resultat av påtryckningar från högre ort än verklig övertygelse. För det senare finns det bevis.  

År 2002 gick Folkpartiet i Olofström till val med mer eller mindre skickligt kamouflerade främlingsfientliga budskap.

Gruppledaren Bo Edenborg ville utvisa flyktingar och invandrare som hade begått brott i Sverige. Även invandrare som var svenska medborgare skulle fråntas sitt medborgarskap och sparkas ut ur landet vid grova våldsbrott, tyckte Edenborg.

Han lade skulden för mordet på Fadime Sahindal på den svenska invandrar- och flyktingpolitiken, såg slöjor och andra främmande symboler som ett hinder för integration och försökte stoppa flyktingmottagandet i Olofström. 

Politiken uppskattades av Sverigedemokraterna som uppmanade sina sympatisörer i Olofström att rösta på Folkpartiet. Det blev ett succéval för Folkpartiet som gick från tre till elva mandat i Kommunfullmäktige.

En av de nya FP-politikerna var Emanuel Norén som helt och fullt stödde Edenborgs politik. Norén hade vid den tidpunkten blivit ordförande för Folkpartiets lokalavdelning i Olofström. 

Emanuel Norén är alltså i hög grad personligt ansvarig för den politik som Erika Nagy ger uttryck för. Under tio års tid har han inte lyft ett finger för att motarbeta den uppenbart främlingsfientliga synen inom partiets avdelning i Olofström.

Noréns bakgrund och passivitet föranleder ett antal relevanta frågor. Kan vi verkligen lita på att han innerst inne är emot främlingsfientlighet? Kan vi lita på att han själv inte vill samarbeta med Sverigedemokraterna?

 Ted Bergdahl (V)
kandidat till kommunfullmäktige i Olofström

(Publicerad i Sydöstran 24/5)

Mer information:
Nagy (FP) får stöd av partikamrater (SVT Blekingenytt 24/5)
Dags för avbön eller avgång (ledare av Hans Bülow, Sydöstran 25/5)

Jobbpolitik?

Publicerad den av
3

Förkorta arbetsdagen till sex timmar. Med hela lönen kvar.

Detta krav ska ingå i Vänsterpartiets valplattform, beslutade de rödglödgade ombuden på partiets kongress i Gävle. Koalitionskamraten Miljöpartiet har sedan tidigare beslutat att gå till val på friår från jobbet. Och Socialdemokraterna utlovar höjda bidrag för alla som inte arbetar.

I det rödgröna samhället tycks det bli mer hängmatta än verkstad. Vilket förhoppningsvis även kommer att gälla dess regering. Det blir ju liksom lugnast så… 

Blommande eller vissna procent för Alliansen?

Publicerad den av
Svara

Jubel i busken! Alliansen hurrar för Demoskop. Änligen ett opinionsinstitut som levererar positiva siffror. 

För första gången på evigheter har regeringen dragit ifrån oppositionen. Den aktuella procentställningen är nu 49,2 för blått-blått mot 47,4 för rött-grönt (se här, här och här). 

Resultatet kan möjligen tolkas som att väljarna reagerat surt över Team Sahlins budgetalternativ, som presenterades ett par dagar innan mätperiodens slut. Gissningsvis är det då främst löfteshotet om att ytterligare höja den redan drakoniska bensinskatten som kostat sympatier. 

Eller så är det bara tillfälligheter som råkat spela ett spratt med procenten.

Även om Demoskops undersökning ger en välbehövlig psykologisk injektion för Alliansens valarbetare på fältet, så vet förstås borgerlighetens ledarskikt att lätt kommet är lätt förgånget. Än vet ingen om de rödgrönas ledning verkligen är bruten. Det intressanta är den långsiktiga och sammantagna trenden. 

Opinionsmätningar om partisympatier är ju som svalor. En gör ingen sommar. 

Företagarna i det politiska kretsloppet

Publicerad den av
4

”Nu omfamnar vi entreprenörskapet. Vi för helhjärtat en politik för fler och växande företag.”

Vem sa detta? Om inte riksdagsledamoten Luciano Astudillo (S). Under sitt förstamajtal i Växjö utropade han till de församlade skarorna att Socialdemokraterna är ”det nya småförtagarpartiet”.

Sålunda bekräftade han den rådande trenden inom svensk politik. Från vänster till höger stjäl man ogenerat varandras kläder. Moderaterna jobbar hårt på att locka arbetets söner och döttrar in i högerburen. Socialdemokraterna kontrar med att vilja bli företagarnas bästa vän. Särskilt det lilla trängda Centerpartiet, som försökt nischa sig som entreprenörernas spjutspets i regeringen, får väl se upp när Luciano Astudillo går på offensiven: 

”En rödgrön näringsminister kommer efter den 19 september att arbeta som en bäver för att förenkla vardagen för småföretagen, för att stärka svensk konkurrenskraft och för att bistå våra företag att komma ut på större marknader.”

Notera: bäver. Astudillo draperar sig till och med i Maud Olofssons egenartade språkdräkt. 

Nå, det är lätt att ironisera över detta. Man kan förvisso med fog ifrågasätta Socialdemokraternas trovärdighet på företagarområdet. Men har den borgerliga Alliansen varit så mycket bättre?

När finansminister Anders Borg nyligen presenterade regeringens sista budget innan valet, haglade besvikna kommentar över honom från företagarnas intresseorganisationer. Kommentaren från Per Lidström, ordförande i Företagarförbundet, sammanfattade kritiken:

”För fyra år sedan vid den här tiden ville Alliansen satsa 15 miljarder på småföretag och företagande. Var är de ambitionerna nu?” (Privata Affärer 15/4, läs mer här). 

Näringsminister Maud Olofsson fick också sina fiskar varma under sitt framträdande på Företagarförbundets stämma förra veckan.

Mats Eriksson, företagare i cateringbranschen, gav uttryck för det bistra stämningsläget: 

”Jag röstade på Alliansen och jag röstade på dig, en charmerande kvinna som hade entusiasm. Jag trodde att jag skulle bli sedd och att det skulle bli lättare att driva mitt företag.

Med all respekt Maud, jag känner mig lite blåst på konfekten” (SR 24/4).

Maud Olofsson försvarade sig med att hon riskerade att bli utbytt efter hösten val och skramlade med det värsta vänsterspöket som finns tillgängligt:

”Ni kan få Lars Ohly som näringsminister. Ni skrattar men det är sant.”

Förutom att demagogin framstår som fåraktig och desperat (att Ohly erbjuds – eller ens vill ha – en sådan statsrådspost är lika sannolikt som snöbollskrig i helvetet), kan det knappast kallas imponerade att skyla över egna tillkortakommanden med att alternativet skulle vara ännu sämre än det nuvarande. 

Egentligen illustrerar alltihop ett förhållande av närmast tragikomiska dimensioner. Oavsett regeringarnas kulör, är oftast det ingen hejd på den högtidliga retoriken om företagsvärldens betydelse. Minns ni Mona Sahlins 90-talsklassiker om att svenska företagare var vår tids ”hjältar”? 

Under hennes och Björn Rosengrens  gemensamma chefande för Göran Perssons näringsdepartement, snackades det så mycket om företagen att de bägge fick epitetet ”pratministrar”. Men några substansiella resultat av ordverkstan fick vi titta i månen efter, även då. 

Politiker och entreprenörer är som öst och väst, väsensskilda kulturer och aldrig mötas de två.

Ibland undrar jag om inte Joseph Schumpeter hade rätt: den politiska elitens oförmåga att förstå samhällets entreprenörer, och den ”skapande förstörelsens” omvandlingsprocesser som driver modern ekonomi, är i långa loppet det största hotet mot kapitalismen. 

Jämtins öde blir Sahlins?

Publicerad den av
Svara

Tisdagen den 3o mars lovade oppositionsborgarrådet Carin Jämtin (S) kaxigt att hon skulle köra över Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Om den stora infrastruktursatsningen ”Förbifart Stockholm” var det inget snack. Byggstart blir det, oavsett vilket block som regerar efter valet. MP och V kunde protestera så mycket de ville. 

Blott tre veckor senare tvingas Socialdemokraterna kapitulera. För att inte den bräckliga koalitionen skulle krascha i diket redan i oppositionsställning, fick Carin Jämtin istället låta sig bli överkörd av MP och V. En stukad S-rörelse griper till den gamla klassiska svenska metoden när partisamarbeten hotar att skära sönder: folkomröstning. 

Att ”Förbifart Stockholm” måste trasslas genom en lokal omröstning i länet efter en eventuellt rödgrön valseger betyder inte bara försening, fördyring och förvirring. Det inger även förhågor hur ett eventuellt rödgrönt styre på riksplanet kan komma att arta sig.

Mona Sahlin är ju knappast le och långhalm med Lars Ohly och Maria Wetterstrand/Peter Eriksson. Det råder iögonfallande oenighet kring en mängd tunga sakfrågor. Kanske lyckas de nödtorftigt tejpa ihop sprickorna inför valkampanjens bataljer. Men om det sedan blir allvar och skarpt läge i regeringen? 

Får vi då se den rödagröna konfliktlösningsmodellen á la Stockholm praktiseras om skatterna, pensionssystemet, energin, försvaret, truppinsatsen i Afghanistan, EU-medlemskapet, friåret…?

Den store rorsmannen

Publicerad den av
Svara

Jag hörde det precis igen. På Nyheterna i TV4. Studioreportern rapporterade om att Lars Ohly fått det rödgröna oppositionsblocket att ta gemensam kamp mot skatteavdragen för hushållsnära tjänster. Och titulerade honom vänsterledaren.

Inte vänsterpartiledaren Lars Ohly. Utan just vänsterledaren Lars Ohly. Det är nu ingenting ovanligt att journalister upphöjer honom på detta vis. Han är säkert jättenöjd själv. Fast många andra kan nog tycka att den samlade politiska vänstern i Sverige rimligen borde vara större än både Ohly och Vänsterpartiet. 

Socialdemokraterna är det exempelvis bevisligen. Miljöpartiet likaså. Eller har dessa partier möjligen överlåtit ansvaret till Ohly att vara regeringsalternativets samlade banérförare? 

Dock finns det ju massa andra plottriga vänstergrupperingar här och där, vilka vanligtvis betraktar sig som oberoende från denna riksdagskonstellation. KPML(r) för att nämna en. FIB/Kulturfront för att nämna en annan.

Ska man vara idéhistoriskt korrekt bör även liberaler räknas som vänster. Därav namnet på de liberala tidningarnas anrika intresseklubb: Vänsterpressföreningen. Leder Lars Ohly även den? 

Okej, det är väl småaktigt felfinneri att märka ord på detta sätt. Men tänk vad intressant om Folkpartiets starke man började kallas för folkledaren Jan Björklund. 

Ska Sverige utrusta gangsterregimer?

Publicerad den av
3

För 30 år sedan uppdagades att det statliga företaget Telub i Växjö inte bara sålde känslig militär utrustning till Muammar Khadaffis Libyen, utan också utbildade libyska soldater i Sverige. Att vårt land aktivt bidrog till att vässa klorna på Khadaffis aggressiva skurkvälde var förstås en praktskandal.

Ansvaret föll tungt på de borgerliga regeringarna Fälldin och Ullsten, som släppt igenom den motbjudande affären.

Men hade det inte varit för Expressens reporter Ingvar Hedlund, som 1981 fick Stora journalistpriset för avslöjandet, hade sannolikt svenska staten kunnat fortsätta att tjäna pengar på den militära handeln med Khadaffis diktatur. Det var först genom att affären gavs offentlighet i medierna som Telub pressades till att riva kontrakten.

Det hade varit skönt om man idag kunnat blicka tillbaka på Telubskandalen såsom en moralisk väckarklocka när det gäller riktlinjerna för export- och handelspolitiken. Aldrig mer skulle våra förtroendevalda tillåta att svenska företag involverades i någon främmande diktators förtryckarapparat, hade vi kunnat säga.

Men icke. Istället tvingas vi bevittna hur ännu en borgerlig regering förskingrar sitt moraliska kapital genom ett skrupulöst köpslående med det libyska tyranniet. Denna gång heter det statliga företaget inte Telub, utan Rymdbolaget.

Med regeringens stöd vill nämligen Rymdbolaget sälja teknisk övervakningsutrustning avsedd att skärpa kontrollen av Libyens gränser. Murarna kring denna veritabala fängelsestat skulle därmed bli ännu högre. Detta för att – som det heter – stävja flyktingsmuggling. Rymdbolaget har redan varit nere på försäljarstråt hos Muammar Khadaffis intresserade hantlangare. Med på resan var handelsminister Ewa Björling (M). 

Till nyhetsbyrån TT försvarar Björling Rymdbolagets affärer enligt följande:

”Flyktingsituationen i Libyen lämnar en hel del övrigt att önska och det sker grava kränkningar av mänskliga rättigheter för just flyktingar. Det är därför det är viktigt att vara på plats och kunna påverka.”

På TT:s (minst sagt berättigade) fråga om hon inte är rädd för att övervakningssystemet ska missbrukas, replikerar Björling:

”Säg så här. Khadaffi och hans regim är det stora problemet och att de kränker mänskliga rättigheter för flyktingar. Jag är övertygad om att det här är ett bra verktyg att hindra det.”

Man blir mållös. Orden speglar antingen gränslös naivitet, komplett dumhet eller djupaste cynism. 

På vilket sätt skulle Khadaffis ökända diktatur bli mindre problematisk för att Sverige ger den ytterligare ett repressivt verktyg i arsenalen? På vilket sätt skulle flyktingarnas situation bli bättre av att Khadaffi kan jaga dem hårdare och effektivare? På vilket sätt bidrar detta till att minska kränkningarna av mänskliga rättigheter?

Om något borde väl Sverige snarare hjälpa flyktingarna att komma bort från detta eländiga land. Istället reducerar vi drastiskt alla deras frihetschanser. Det är inte svårt att hålla med Piratpartiets bägge riksdagskandidater Gun Svensson och Mikael Nilsson, som på Aftonbladet Debatt skriver:

”Björling visar genom sitt uttalande ett kallhamrat förakt för mänskligt lidande, som hon bidrar till att förvärra. Att Sveriges regering aktivt bidrar till förföljelse av utsatta människor är avskyvärt.”

Berättigad kritik levereras även av Vänsterpartiet. Riksdagsledamoten Alice Åström säger:

”Vi vet att diktaturen Libyen spärrar in flyktingar på obestämd tid. Att då sälja utrustning som är avsedd att hjälpa dem övervaka flyktingar är moraliskt förkastligt.”

Människorättsorganisationen Freedom House rankar i sin årsrapport för 2010 Libyen som en av de sju mest skoningslösa regimerna i världen (”worst of the worst”) – bland dem Nordkorea, Sudan och Burma. Det konstateras även att den totala frihetsgraden för mänskligheten, globalt sett, visar en oroande trend att minska. Rapportens deprimerande undertitel är: Erosion of freedom intensifies. 

Eftersom Sveriges regering uppenbarligen inte tvekar att utrusta frihetens fiender, fläckas också vår nation av delaktighet i denna lika sorgliga som farliga erosion. Den tre decennier gamla läxa från Telub återstår fortfarande att lära.

Mer att läsa:
Ingvar Hedlund: Ska Sverige utbilda terrorister? En rapport om Telubaffären (1980)