Kategoriarkiv: Vänsterpartiet

Löfvens vinstcharad

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/3:Corren.

”Det är en stöld från folket som måste stoppas”, slog civilminister Ardalan Shekarabi (S) rödglödgat fast i sin kompromisslösa uppbackning av partikamraten Illmar Reepalus utredning om den privata ”vinstjakten” i välfärden. Det var i november förra året.

Reepalus förslag innebar ett nytt, ogint regelsystem med ett vinsttak om 7 procent, som i praktiken skulle göra fortsatt verksamhet för Sveriges enskilda välfärdsföretagare mycket svår. Vad var det frågan om?

Avsåg verkligen regeringen göra slut på valfriheten, röka ut alla privata aktörer och återuppväcka 70-talets gråa socialstatsmonopolism? Socialdemokraterna måste ha blivit tokiga och drabbats av ett återfall i något som mest liknade gammal usel löntagarfondsradikalism.

Men så dum var förstås inte Stefan Löfven.

När remissrundan nyligen avslutades stod det klart att kritiken mot Reepalus utredning varit rättvist och överväldigade förintande. Och någon chans, eller snarare risk, att regeringen skulle kunna göra verkstad av Reepalus bakåtsträvande idéer har aldrig funnits. Riksdagens majoritet (Alliansen och SD) har ju hela tiden ställt sig avvisande.

Löfvens S/MP-ministär har nu också skickat Ilmar Reepalu ut i kylan och retirerat från utredningen. Moren har gjort sin plikt, moren kan gå. Kvar som ett sista dinglade köttben åt Vänsterpartiet i det politiska skyltfönstret hänger ”bara” hotet om endast friskolor ska omfattas av vinsttaket, övriga välfärdsaktörer slipper.

Ty det är naturligtvis Vänsterpartiet allt handlat om från början.

Jonas Sjöstedt satsade sitt socialistiska krut i valrörelsen 2014 på att förbjuda välfärdsvinster och Stefan Löfven behövde honom som stödhjul för att kunna bilda sin lilla minoritetsregering efteråt.

Reepalus utredning tillkom för att hålla Sjöstedt på hyggligt samarbetshumör, ett maktpolitiskt spel för galleriet. Problemet med detta är emellertid att det under processens gång sänts signaler som skapat betydande osäkerhet bland landets samlade välfärdsföretagare om framtida villkor, samt förlett många vanliga svenska medborgare att misstro legitimiteten i begreppet vinst.

Mot Ardalan Shekarabis skåderetorik om vinst som stöld bör man ställa den legendariske socialministern Gustav Möllers klassiska ord om att ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Vinst gör nämligen att skattekronorna till övervägande del nyttjas smartare än i den offentliga, byråkrati- och politikerstyrda välfärdssektorn.

Kjell-Olof Feldt, socialdemokratisk finansminister 1982-1990, har om vinst uttryckt det synnerligen pedagogiskt: ”Dess uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda de ekonomiska resurserna. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser utnyttjas effektivt”.

Enskilda välfärdsföretag på en konkurrensutsatt marknad bidrar till att vi får bättre valuta för pengarna och att innovationstrycket hålls uppe. Vinsten är kvittot på att verksamheten sköts väl, att kunderna är nöjda, att det uppstår överskott som kan återinvesteras, ge avkastning åt ägarna och som dessutom kan beskattas.

Önskar vi både rationellare kostnadskontroll och högre kvalitet på välfärdstjänsterna är det ökat utbud av privata aktörer vi ska ha, inte minskat. Löfvenregeringens politiska charader har tyvärr på ett olyckligt och oansvarigt vis skapat ett snålare klimat för en sådan utveckling.

Batra vaknade för sent

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/1:Corren.

Annat kan inte sägas än att den famösa Decemberöverenskommelsen mellan det blåa och det röda politikerlaget tjänat vårt land illa. Mycket illa.

Man har försökt låtsas som om SD inte existerar, och konstruerat en demokratisk tvivelaktig pseudomajoritet för ett grönvänsterblock att driva politiken åt ett håll som saknar egentligt folkligt mandat. Totalt styr den nuvarande regeringskonstellationen på samma klena väljarstöd från senaste valet som trion förlorade det förra valet på.

Den bisarra situationen har uppkommit att borgerligheten med vett och vilja uppmuntrat en dikeskörning av Sverige, genom att låsa fast S vid det civilisationskritiska MP och – ofattbart nog – det gamla kommunistpartiet.

Konsekvensen är en socialistdoftande gir av 70-talssnitt med skattehöjningar på allt som rör sig och vinstfientlig klappjakt på välfärdsföretag. Detta är direkt skadligt och ett oroande brott mot den liberaliserande reformagenda som både S- och M-ledda ministärer stått för sedan 80-talets mitt.

Effekten är också en demoralisering av främst den borgerliga väljarkåren, något som i rekylverkan befäster opinionsstyrkan för Jimmie Åkessons ytterkantspopulister. Därför synes det som ett steg i uppvaknande riktning när nu Anna Kinberg Batra efterlyser en gemensam borgerlig budget.

En sådan är Stefan Löfvens skräck. Hans regering hotar ju att rättmätigt falla om SD ansluter sig till Alliansen i riksdagsvoteringen. Blott detta hot i sig kan tvinga fram en dugligare lösning på det knepiga parlamentariska läget.

Inte för att någon form av borgerligt samarbete med SD skulle vara godtagbart, tvärtom. Det vore att sälja ut all anständighet, en ärelös och farlig kapitulation för frihetsfientliga krafter som framtida generationer garanterat kommer att döma hårt.

Men däremot kunde vägen öppnats för fruktbarare alternativ till rådande, sunkiga och ohälsosamt dåliga skämt till politisk ordning. Antingen att S får regera solo med hoppande majoriteter, att Alliansen gör det, att S och M tar över rodret tillsammans, eller något annat kreativt.

Huvudsaken är att MP, V och SD stängs ute, och politiken i nationens intresse skiftar kurs från missväxt till tillväxt. Men realistiskt? Glöm det.

Batras förslag kommer dels för sent i mandatperioden, dels vägrar C och L hörsamma hennes önskemål om en ihopsvetsad Alliansbudget. Den fortsatta tragedin får vi tydligen leva med.

Varför är vinst dåligt?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/9:Corren.

Inte till salu! Det var Vänsterpartiets paradbudskap i senaste valrörelsen. Jonas Sjöstedt åkte land och rike runt med kravet på att få bort vinstintresset ur välfärdssektorn.

I mörka färger målade han upp bilden av privata girigbukar som förvandlade sjukvård, skola och omsorg till ett oansvarigt marknadsgyckel och skrattade hela vägen till Jersey med skattebetalarnas pengar.  Vänsterpartiet gjorde inget kanonval på kuppen, men fick ändå S/MP-regeringen att utreda frågan.

Malmös tidigare ”starke man”, Ilmar Reepalu (S), tilldelades uppdraget och nu har det läckt ut vad han tänker föreslå. Inget direkt förbud mot vinstintressen (det vore praktiskt och politiskt omöjligt). Dock en slags kompromiss som köttben åt Sjöstedt och andra 1970-talsromantiserande socialstatsnostalgiker: alla välfärdsföretagare får maximalt göra ett vinstuttag på åtta procent av investerat kapital.

Är det en vettig idé? Ja – om man anser att lönsamhet är suspekt och att politiker i grunden är bättre lämpade att styra upp företagens verksamhet än de som har äganderätten till företagen. Låt oss backa bandet lite. Varför existerar enskilda välfärdsaktörer överhuvudtaget i Sverige?

Under 80- och 90-talen liberaliserades det offentliga välfärdsmonopolet av två avgörande orsaker.

1) Politikerna hade stora bekymmer med att lösa de växande produktivitets- och kostnadsproblemen.

2) Väljarna visade ett allt större missnöje med långa väntetider, risig service, fyrkantig byråkrati, tendenser av översitteri från myndighetspersoner och liknande som var baksidan av den gamla modellen.

Det var kort sagt ohållbart att bara köra på som vanligt, särskilt som medborgarna blev mindre kollektivistiskt sinnade, började ställa krav på valfrihet, högre kvalitet och bättre valuta för skattepengarna.

De privata välfärdsaktörerna har bidragit till att möta ett skriande behov och överlag gjort det väldigt bra (det finns undersökningar i mängd som bekräftar detta). Den ökande mångfalden och konkurrensen har även gjort att offentliga utförare blivit vassare.

Vad är då bekymret med vinsten? Är det så dåligt om ett enskilt företag visar så fin lönsamhet att staten bör gripa in med straffåtgärder? För varje seriös företagare är god vinst ett kvitto på nöjda kunder, en väl fungerande och effektiv verksamhet – samt (inte minst viktigt) vinsten är en kompensation för den risk aktören tagit genom startandet av sitt företag.

Skattekronorna – vilka bekostar välfärdstjänsten som företagaren erbjuder – har alltså använts på ett optimalt sätt.

Den oseriösa företagaren å andra sidan sänker snabbt sig själv eftersom varumärket solkas, kunderna flyr och verksamheten slås ut (om inte annat stängs den förhoppningsvis illa kvickt ner av någon tillsynsmyndighet för brott mot regelverket).

Samma incitament saknas i den offentliga sektorn med dess mer komplicerade politiska och byråkratiska styrning. Således borde vi välkomna goda vinster, fler enskilda aktörer och större inslag av marknadsmässighet i den skattefinansierade välfärden. Inte främst av ideologiska skäl, utan av rent pragmatiska.

Ilmar Reepalus förslag bäddar tyvärr för en utveckling i motsatt riktning.

Extremister mot Nato

Publicerad den av
Svara

Nato

Skrivit i Corren 24/5:Corren.

Ytterkantsrörelsernas slitstarka band består. Febrigt odlar de ömsesidig fiendskap i underförstådd gemensam nytta. Bägge utmärks av korsfararaktig ideologisk oförsonlighet, rått språkbruk och kolporterande av en uppviglande manikeisk verklighetsbild.

Ivrigt vill de skruva upp den politiska konfliktnivån bortom reson i syfte att söndra det bestående och öka mobiliseringen på respektive håll. Vilka förolämpningar man än överöser varandra med, så trumfas sånt alltid av den överordnade avskyn mot den liberala samhällsordningen och föraktet mot den demokratiska vardagens gråa kompromissande.

Så har det varit sedan det totalitära tvillingparet kommunism och nazism stormade upp ur avgrundskratern från den europeiska civilisationens självmordsförsök 1914-18.

Därför är det ingalunda förvånande att vår riksdag fått en slags lightversion av den ökända Molotov-Ribbentroppakten. Ett parti med rötter i nazismen (SD) och ett parti som varit filial åt Sovjetkommunismen (V) bildar kampfront mot demokratiernas försvarsorganisation Nato.

På onsdag var tanken att riksdagen ämnade godkänna värdlandsavtalet, vilket innebär att Natostyrkor – efter begäran av regeringen – kan stationeras på svensk mark i ett krisläge. Det närmandet bidrar till att stärka både Sveriges och övriga fria Östersjöländers säkerhet. En rejäl parlamentarisk majoritet står bakom.

V och SD ämnar dock förena sina röster för att uppnå en vilandeförklaring, som skulle tvinga riksdagen att skjuta på avtalet i ett år. Om så sker, är Putin bara att gratulera till den lilla framgången som hans svenska de facto-lakejer serverar hans aggressivt militaristiska regim.

Vi har tydligt sett Kremls målmedvetna strävan att underblåsa varje åtgärd som kan så split i, och resa frågetecken kring, den transatlantiska gardens fasthet mot Rysslands revanschistiska imperieambitioner.

Att SD och V gör drängtjänst åt Moskva är symptomatiskt för en oroande, bredare trend. Europas högerextremister dras till Putins auktoritära styre och hans fördömande av den västliga ”dekadensen”. Samtidigt sprattlar gamla rysklojala reflexer hos illröda vänstergrupper.

Ohelig allians? Egentligen inte. Vad som först och främst pumpar i deras ådror är hatet mot liberalismen och det öppna samhället, nu manifesterat i det unisona skallet mot Nato.

Putins nyttiga idioter

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/6:Corren.

Nyligen avslutades den stora flygövningen Arctic Challenge i norra delarna av Sverige, Finland och Norge. Kort efteråt startade den nu pågående marinövningen Baltops i Östersjön, samtidigt som flyg- och och markstridsövningen Saber strike äger rum i Baltikum.

Det är USA- och Natoledda operationer med Sverige som deltagare (utom i Saber Strike, där å andra sidan vår icke-Natoansluta militära samarbetspartner Finland är med).

Övningarna är logiska, nödvändiga och självklara när Ryssland bedriver anfallskrig i Ukraina och uppträder notoriskt aggressivt mot alla Östersjöstater. Då gäller det för fria demokratiska länder att visa enighet, beredskap och muskler i försvaret av vår suveränitet.

Fast V och MP skyr tydligen USA mer än Ryssland och försöker offentligt undergräva det legitima i att Sverige medverkar i Natoövningarna.

Ingen kan väl vara förvånad över att dessa partier agerar som Putins nyttiga idioter. Men hur kan S låta sådana oansvariga skojare delta i styret av Sverige? Kreml är säkert inte missnöjt. Vi andra borde ha dubier.

Trängd regering om Saudiavtal

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/2:Corren.

Den rödgröna regeringen påstår sig vilja bedriva en feministisk utrikespolitik. Att Sverige då har ett militärt samarbetsavtal med den råbarkat kvinnofientliga diktaturen i Saudiarabien håller inte, menar riksdagsledamoten Hans Linde från det feministiskt socialistiska Vänsterpartiet.

Samma åsikt har Birgitta ”feminism-utan-socialism” Ohlsson i Folkpartiet utan folk. Inför riksdagens utrikesdebatt i förrgår skrev hon en debattartikel i Dagens Industri med kravet att Saudiavtalet måste sägas upp.

Att Sverige överhuvudtaget exporterar vapen till Saudiarabien, ett av de värsta tyrannierna i världen, är tveklöst anmärkningsvärt. Om inte regeringen avslutar samarbetet ger man ett genant prov på en feministisk utrikespolitik utan feminism. Men framför allt: utan moral.

Klarspråk från Finn

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/2:Corren.

Finn Bengtsson är ett salt i debatten. Han duckar inte, han tar strid och han är pedagogiskt frispråkig i frågan om förutsättningarna för jobb, tillväxt och företagande i Sverige. Just dessa förutsättningar som den rödgröna minoritetsregeringen med stöd av Vänsterpartiet vill sabotera genom saftiga pålagor.

”Deras förslag till skattehöjningar är drygt 40 gånger så omfattande som deras satsningar på företagande. Det går inte ihop. Allas vårt välstånd börjar byggas genom arbete och företagande”, skrev den moderata riksdagsledamoten från Linköping på gårdagens debattsida i Corren.

Han är rättmätigt upprörd över regeringens motvillighet att hörsamma riksdagsmajoritetens beslut att lätta på arbetsgivaravgifterna för unga med 10 procent. Ursprungligen skulle sänkningen skett vid årsskiftet. Istället har regeringen skjutit den för dem bittra kalken framför sig och siktar på 1 maj.

Dröjsmålet har gjort att Finn Bengtsson anmält finansminister Magdalena Andersson (S) till Konstitutionsutskottet för trots mot riksdagen. En utmärkt och viktig markering, som förhoppningsvis inskärper respekten bland statsråden för folkets valda ombud.

Dessvärre är regeringens respekt och förståelse för Sveriges företagare heller inte den bästa, milt uttryck. Bara några månader efter 1 maj avser nämligen de rödgröna att höja den sänkta arbetsgivaravgiften igen.

Att dribbelkrångla med regler och skatter som ofelbart skapar osäkerhet såväl hos företagen som hos anställda och arbetssökande, är knappast de optimalaste åtgärderna en regering kan hitta på.

Få uppgifter borde vara angelägnare än att sätta fart på landets välståndsbildande krafter. länders. Det kan vi i mycket tacka den förra Alliansregeringen för.

Den nationella BNP-tillväxten låg i genomsnitt på 2,7 procent under deras fögderi. Räknat på BNP per capita, alltså kakans fördelning sett till invånarantal, har emellertid tillväxten varit nära nog noll sedan 2007! Detta eftersom vi haft en befolkningsökning på ungefär 1 procent varje år, i sig något positivt.

Men strukturella hinder har medfört att tillskottet av arbetskraft, främst unga och nyinvandrare, inte kunnat utnyttjas i tillräcklig hög grad. Hur kan vi acceptera en sådan misshushållning med resurser och humankapital som kunnat bidra till växande rikedomar?

Det Sverige skulle behöva är ett blomstrande drivhusklimat för företag, jobb och tillväxt. Det är ingen utopi. Betänk följande exempel från 20-talet om vad den närande sektorn är kapabel till under rätt omständigheter.

Strax efter första världskriget störtdök plötsligt konjunkturen. Produktion, sysselsättning och löner föll med uppåt 20 procent åren 1921-22. Snacka om kris!

Redan 1923 kom vändpunkten. Nya företag ersatte dem som konkursat, folk fick åter jobb, tillväxten sköt fart med drömlika 5-10 procent årligen decenniet ut. Varför? Marknadsmekanismerna tilläts fungera, arbete och företagande lönade sig. Skattetryckets andel av BNP var bara 10 procent. Den maximala inkomstskatten var 17 procent.

Jämförelsevis är dagens skattenivåer chockerande extrema, och som Finn Bengtsson påpekar i sin debattartikel tänker regeringen lassa på bördorna ytterligare. Vad tror ni effekten blir? En sak är tämligen säker. 1920-talets svenskar hade fortfarande köat vid soppköken om nu var då.

Varför inte lära av S?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/2:Corren.

Vid tiden för finska vinterkriget 1939-40 var Finlands sak mangrant och solidariskt vår. Undantaget: Vänsterpartiet, som då hette Sveriges kommunistiska parti (SKP) och löd direkt under Moskva.

Jonas Sjöstedts föregångare hyllade Sovjetunionens angrepp på vårt broderfolk, propagerade för det rättmätiga i att Stalins totalitära monsterstat skulle sluka Finland och välkomnade ogenerat dess förslavning.

Det blev ett uppvaknande i vrede för svenska folket. Dittills hade SKP mest betraktats som världsfrånvända kuriösa stollar i sin trälaktiga bokstavstrohet till den marxist-leninistiska hussen i Kreml. Nu såg man att SKP faktiskt var på riktigt.

Vinterkriget visade bortom allt tvivel att vi hade att göra med diktaturvurmande femtekolonnare i främmande makts sold, ett ideologiskt hot mot Sveriges frihet och demokratiska institutioner. Den läxan skulle i synnerhet aldrig Socialdemokraterna och LO glömma.

SKP var ju resultatet av vänsterradikaler som vägrat acceptera S reformistiska, demokratiska väg och därför brutit sig loss från moderpartiet 1917. De Moskvatrogna kommunisterna tillhörde alltså arbetarrörelsen, en oönskad del som S beslöt att göra rent hus med.

S tog debatten, inskärpte medvetenheten i sina medlemsled om vänsterfaran, höll kommunisterna under ytterst noga uppsikt, motverkade effektivt deras försök att infiltrera fackföreningarna och rekrytera på arbetsplatserna.

Samtidigt hade S en generös syn på avhoppare. Dörren till den anständiga arbetarrörelsen var i pragmatisk anda öppen för dem som övergav kommunismens förvillelser. Strategin fungerade mycket bra.

Vänsterpartiet stod i intim förbindelse med Sovjettyranniet ända tills Berlinmurens fall, men förblev en i Sverige isolerad politisk sekt utan inflytande. Dagens inkarnation som Sjöstedt leder kan man säga åtskilligt om, i jämförelse med gårdagens parti är det dock rena snällisarna. Måhända finns här en lärdom att dra i hanteringen av den militanta islamismen, 2000-talets dödligaste totalitära utmaning?

Islamiska statens bestialiska härjningar i Mellanöstern, där dessa folkmördare underkuvat stora områden av Syrien och Irak, åskådliggör på ett chockerande sätt situationens allvar. Det ideologiska hotet är påtagligt också i Europa, i Sverige. Till och med i Skäggetorp försöker islamisterna locka rekryter.

Samhället får inte lämna något utrymme för naivitet och flathet. Rådande svensk lagstiftning borde vara tillräcklig för att straffa dem som anstiftar, uppmanar eller deltar i terrorbrott. Hemvändande jihadkrigare med blod på händerna ska ovillkorligen spärras in.

Svårigheten är att samla bevis som räcker till fällande domar, vilket myndigheterna måste fokusera hårdare på (IS-gänget är trots allt väldigt förtjusta i att dokumentera sina förbrytelser och offentliggöra dem via sociala medier).

Men farligast är det idémässiga giftet, som knappast låter sig vaccineras bort enbart genom batonger, polis och fängelser. Socialdemokraternas modell i syfte att desarmera den röda extremismen i arbetarrörelsen var historiskt framgångsrik.

En liknande välorganiserad, uthållig kraftsamling från vår muslimska kulturella och religiösa gemenskap mot islamisterna vore kanske tricket.

S under svärdseggen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/12:Corren.

Hovtjänaren Damokles avundades makten, härligheten och lyckan hos sin herre, kung Dionysios av Syrakusa. Kungen beslöt att lära Damokles en läxa. Under en bankett fick Damokles sitta i allas centrum på tronen.

Men över Damokles huvud hängde Dionysios ett svärd som hölls fast i taket av ett enda hårstrå. Så var den bistra verkligheten som härskare i antikens grymma värld. Med maktens härlighet följde även oro och fruktan. När som helst kunde lyckan klippas av.

Så är det också att vara statsminister i Sverige om man heter Stefan Löfven, leder en rödgrön 38-procentsregering vars politik saknar majoritetsförankring i riksdagen, där ett oberäkneligt främlingsfientligt parti med nazistiska rötter intar positionen som vågmästare.

Om Löfven är Damokles, är SD det skarpslipande svärdet som dinglar hotfullt i den tunna tråden över hans taburett i Rosenbad. I veckor har det spekulerats i vad som kommer att hända med Löfvens första budget. Under tisdagen förklarade SD att man ämnar fälla den i dagens riksdagsomröstning genom att yrka bifall på Alliansens förslag.

Konsekvenserna? I skrivande stund ett dramatiskt frågetecken.

Det har blivit högkonjunktur för politiska kommentatorer som staplar olika scenarier på varandra, men utan tvekan är det lågkonjunktur för den seriösa partipolitiken när Sverige hamnat i denna förlamande osäkra situation. Vems är felet?

Sanningen är att Löfven placerat SD-svärdet där det hänger helt själv. Innan valet talade han vitt och brett om samförstånd. Sedan dumpade han pragmatismen och tog ut en skarp vänstergir tillsammans med två små ytterkantspartier, trots att något väljarmandat inte fanns för en sådan radikal kurs.

Att tigga hjälp från ett eller flera Allianspartier i det läget är att be om det omöjliga. Som konsekvens fick SD makten att nyckfullt avgöra besluten varenda gång Alliansen lägger ett gemensamt förslag. Det är lika förnedrande för borgerligheten som för Socialdemokraterna att SD tillåts spela denna ödesroll.

”Det går inte att hitta någon annan bra lösning än att vi får till stånd ett samarbete över blockgränsen. Annars blir det svårt. Så här kan vi inte ha det i fyra år”, säger förre finansministern Erik Åsbrink (S). Det har han rätt i.

Men samarbete över blockgränsen om vad? Jobben, skatterna, kärnkraften, försvaret, infrastrukturen, näringslivets och de privata välfärdsföretagens villkor? Javisst.

Löfven begärde under tisdagskvällen överläggningar med Alliansen för att rädda sin budget. Socialdemokraterna går dock inte att lita på så länge de sitter i koalition med det tillväxtfientliga Miljöpartiet och är beroende av det marxistiska Vänsterpartiet.

Låt oss hoppas att Stefan Löfven lärt sig den läxa Dionysios ville visa Damokles. Härskarens tillvaro är, trots den gyllene inramningen i palatset, inget vidare om inte makten vilar på stabila och trygga förutsättningar.

Vrid svärdet ur SD:s händer, kicka ut MP och V, återvänd till mittfåran i spetsen för en ren S-regering och sök en uppgörelse med Alliansen om politikens huvudlinjer. Det är det bästa Löfven kan göra om han vill ta ansvar för landet och reparera sitt eget kantstötta förtroende.

Damokles svärd, Richard Westall 1812

Damokles svärd, målning av Richard Westall 1812.

Allians för missväxt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/10:Corren.

Correns ledarredaktion uppfattade Stefan Löfven som en näringslivsvänlig pragmatiker i den politiska mittfåran. I händelse av att Alliansen skulle förlora regeringsmakten och ingetdera block fick majoritet, ansåg vi att det bästa för Sverige vore en S- och M-regering.

En sådan koalition kunde blåsa nytt friskt liv i de senaste 30 årens liberala reformagenda som både S och M varit bärare av, men som tyvärr slumrat in under Fredrik Reinfeldts andra mandatperiod.

Fokus borde vara att bryta de förlamande låsningarna som förhindrat rationella lösningar på de allt mer brännande strukturproblemen inom arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och energisektorn.

Samt att få ordning på den misskötta försvars- och säkerhetspolitiken i det pressade läge som uppstått när orosmolnen hopat sig över vårt närområde och kring våra gränser. Valnattens resultat ansåg vi talade för en sådan okonventionellt sammansatt, men stark reformregering.

Väljarna signalerade att de önskade förändring. Dock fanns endast en segrare: det främlingsfientliga missnöjespartiet SD. Alliansen backade, de rödgröna låg totalt still på 2010 års förlustnivå, något mandat för skarpa vänstersvängar fanns inte och den traditionella blockpolitiken var i praktiken upplöst.

Samtidigt hade Stefan Löfven hela valrörelsen talat sig varm för breda lösningar och gett intryck av att vilja samarbeta med borgerligheten. Fältet tycktes – förnuftsmässigt sett – ligga öppet för S och M att axla vuxenansvar för landet och riva tag i de oförlösta frågor, som inte minst underblåst SD:s chockerande framgång.

Alltså: i nationens intresse borde de två största partierna förena sig och bilda en ”allians för tillväxt”.

Så blev det inte. När det var upp till bevis, trädde Löfven ut på scenen som vore han Håkan Juholts ideologiska vänstertvilling och band sig fast vid de två små rödgröna ytterlighetspartierna i en svag minoritetsregering, vars inriktning kan summeras som en ”allians för missväxt”.

De allvarliga strukturproblem som plågar Sverige riskerar att nu att fördjupas. Pakten som S slutit med MP och V om den ekonomiska politiken är en smällande grönsocialistisk bredsida av pålagor och restriktioner som hotar arbetslinjen, företagsamheten och innovationskraften i landet.

En klassisk passage i den amerikanske presidenten Calvin Coolidges State of the Uniontal 1923 fångar med spöklik träffsäkerhet konsekvenserna av det budgetförslag som Löfvenministären och dess marxistiska partner Jonas Sjöstedt lagt på riksdagens bord:

”Höga skatter slår mot allt och tynger ner alla. De drabbar fattiga människor hårdast. De försvagar industrin och handeln. De gör jordbruket olönsamt. De ökar kostnaderna för transporter. De utgör en avgift på varenda nödvändighet i livet.”

En av de få ljuspunkterna i regeringen är försvarsministern Peter Hultqvist som verkar mer realistiskt sinnad om Försvarsmaktens behov än sin moderata företrädare. Dock har Löfven girat in på en apart kurs i säkerhetspolitiken genom att uttryckligen utesluta Natomedlemskap, vilket spelar Putin rakt i händerna och undergräver Östersjödemokratiernas gemensamma förmåga att hålla stånd mot ett aggressivt Ryssland.

Löfven har förskingrat sin trovärdighet på en rad avgörande områden. Han och hans regering förtjänar att falla.