Kategoriarkiv: TV

Zeb Macahan i våra hjärtan

Publicerad den av
1

Sedan de red in våra TV-apparater 1978 har familjen Macahan haft ett stadig grepp om svenska folkets hjärtan. Och det verkar inte släppa i första taget. Västernserien har repriserats otaliga gånger, senast förra året av TV4 Guld.

Föga förvånande har allas vår amerikanska favoritfamilj även gjort pangsuccé på DVD. Första boxen som släpptes nyligen säljer likt smör i solsken, rapporterar Expressen. Ytterligare två boxar med resterande avsnitt är på väg.

Nu behöver vi således aldrig skiljas från farbror Zeb för en ringaste dag. Ty det är naturligtvis tack vare honom som Macahan blivit så extraordinärt älskad. Övriga karaktärer är egentligen blott bifigurer av mindre intresse, möjligen den ständigt jagade Luke undantagen. 

Det är Zeb i James Arness restliga gestalt vi beundrar, avundas och själva skulle vilja vara. Han är den rättrådiga manligheten personifierad i sin tuffa, slimmade läderdräkt. Klok, självsäker, äventyrlig och samtidigt en orubblig klippa av trygghet att luta sig mot i en farlig, osäker värld. Och hans levnadsmotto går heller inte av för hackor: Never quit, never lie, never apologize. 

Men i verkligheten tycks James ”Jim” Arness inte haft det lätt att hantera livets prövningar. Expressen har gjort det klassiska knäcket att kolla vad som hände med de folkkära skådespelarna från Macahan efter serien. Om den snart 87-årige Arness skriver tidningen:

”Från att ha varit tillbakadragen förvandlades han till en fullständig enstöring när hans dotter tog sitt liv 1975. Sedan dess har han levt som eremit i Kalifornien.”

Oj!

Fast vänta…hmm… Hur kan han då medverkat i Macahan, inspelad 1976-79, och därefter dessutom gjort massor av andra roller? En enkel sökning på nätet visar också att den ”fullständiga enstöringen” James Arness har en egen hemsida ute i cyberrymden (länk här). Där skriver han bland annat meddelanden till sina fans, som även uppmanas att skicka hälsningar och kommentarer till honom. 

Under fliken Biography kan man läsa följande om Arness leverne idag: 

”These days Jim is busy with many projects and charity involvements. One closest to his heart is the United Cerebral Palsy organization… Jim and his wife Janet live in the Brentwood area of Los Angeles and are actively involved with their family, three sons and three grandchildren.”

Låter detta som en eremit i era öron? Tänk vad man kan få veta bara genom att googla lite, Expressen. 

”Richard Nixon” har åkt dit för inbrott – igen

Publicerad den av
Svara

Skådespelaren Rip Torn, bland annat känd för sin medverkan i Men in Black-filmerna, har ertappats med att bryta sig in i en bank. Tydligen en ren fyllegrej. 

Men Rip Torn har ju åkt dit för inbrott förr. Som rollfiguren Richard Nixon, alltså. Torn porträtterade honom i Blind Ambition, en miniserie för TV som CBS gjorde 1979 med John Deans memoarer som förlaga (Dean spelades där för övrigt av president Jed Bartlet, Martin Sheen).  

Konstigt nog har det aldrig blivit klarlagt varför Watergateinbrottet egentligen skedde – eller vem som beordrande det. Det mest utmärkande med skandalen är att den förefaller så skandalöst och oförklarligt korkad. 

Måhända är sanningen i vanligt ordning alltför genant och enkel. Den verklige Richard Nixon, som likt sin uttolkare Rip Torn gärna tog sig ett glas, kanske också bara gjorde en ”dum grej på fyllan”. Med historiens i särklass tuffaste baksmälla som resultat. Man lockas att gå med i IOGT-NTO för mindre. 

Sillstrypar’n i Stockholms stadshus

Publicerad den av
Svara

En bankett i Stockholms stadshus för tvåhundra ”dignitärer”. Från Melodifestivalen…

Det är vad finansborgarrådet Sten Nordin (M) vill bjuda på. Representationskalaset för att hedra schlagercirkusens artister och arrangörer beräknas gå loss på 150.000 kronor ur skattebetalarnas pengabinge.

”Melodifestivalen håller på att etableras som ett av Sveriges största nöjesevenemang och i särklass mest populära TV-program. För oss är det bra att finalen äger rum i Stockholm och i Globen och då visar vi vår uppskattning”, förklarar det schlagerfrälsta finansborgarrådet i DN (12/1). 

Eller så råkar det vara valår och Sten Nordin ser ett lättköpt tillfälle att böja knä inför populismens genomskinliga altare. Med sådant röstfiske får Sillstrypar’ns proggklassiker Doing the omoralisk schlagerfestival ännu en dimension.

Malmsjö och Tennyson, ett omaka par

Publicerad den av
Svara

”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö…
Ring själaringning över land och vatten!”

Så har det låtit från Skansen i TV sedan 1977, då Georg Rydeberg deklamerade Lord Alfred Tennysons dikt. Rydebergs fallna mantel övertogs av Jarl Kulle, därefter Margareta Krook och sedan snart tio år tillbaka är det Jan Malmsjö som står där i nyårsnatten. Och han stortrivs uppenbarligen med uppdraget.

”Får jag själv välja så läser jag ‘Nyårsklockan’ tills jag dör”, säger Malmsjö till Expressen (30/12). 

Fast det har knappast med någon kärlek till Tennyson att göra. Snarare är det själva egotrippen att glänsa i TV-rutan inför hela svenska folket.

Under min tid som kulturjournalist på Borås Tidning skrev en kulturkollega till mig ett reportage om lyrikens kraft. I artikeln fick ett antal svenska kulturpersonligheter resonera kring poesi. Bland dem som lade ut texten fanns Jan Malmsjö. 

Kollegan satt bredvid mitt skrivbord och gjorde denna intervju per telefon. Lite sådär i förbigående ställdes frågan om Tennysons nyårsalster. 

”Tycker du att det är en bra dikt?”

Jan Malmsjös svar var kort, rappt och mycket bestämt.

”Det vägrar jag att svara på!”

Remake på Hemingway, någon?

Publicerad den av
Svara

Dom kommer från rymden, ser ut som du och jag, predikar vänskap och fred  men under skinnet döljer sig gröna fascistödlor med milt sagt sinistra avsikter.

Känns storyn igen?

Det är nu dryga 20 år sedan TV-serien V invaderade våra vardagsrum och snart är det åter dags. En upphottad version av denna populärkulturella klassiker lär nämligen vara på gång i USA.

Är det månne ett uttryck för att också TV-världen fallit för filmbranschens dubiösa böjelse för remakes av forna succérullar?

Lyckas bolaget ABC med tricket att recycla V riskerar vi nog att råka ut för fler försök till återvinning i televisionens bandarkiv. Vem vet, kanske Dallas, Falcon Crest och Konjak gör comeback i nysvetsade 2000-talstappningar.

Jättekul.

Mitt intryck är att remakes sällan har något egentligt befogande, utöver att manifestera idémässig fattigdom. Syftet bakom är dock inte svårt att förstå.

Det som en gång varit en hit, kan säkert bli det igen och därmed öppnas en genväg till popularitet och snabba pengar. Chansningen är liksom inte lika stor som att satsa på något eget och nytt.

Sannolikt är det enbart en tidsfråga innan remake-trenden även når litteraturen. Kan man koka om filmer och TV-serier borde inte steget vara långt till att servera fräschare varianter av gamla kioskvältarromaner. Det framgångsrika receptet finns ju redan där.

Återstår bara att göra det hela lite aptitligare för den moderna publiken.

Tag exempelvis Dostojevskijs Brott och straff från 1866 som utspelar sig i Tsarrysslands S:t Petersburg.

Konstig epok, konstigt land. Dessutom är boken på tok för lång. Korta ned sidantalet rejält och förlägg handlingen till Bush-erans New York istället. En garanterad bestseller.

Eller tag F Scott Fitzgeralds Den store Gatsby från 1925 och låt den utspelas bland bratsen kring dagens Stureplan.

Själv funderar jag på att ikläda mig Papa Hemingways roll i En fest för livet och ersätta hans konstnärsmiljöer i Paris med vårt eget kära Borås. Det vore väl en remake som hette duga?

(Borås Tidning 2008-10-30)

N.P. Möller, vanlig man med stort hjärta

Publicerad den av
Svara

Inget medium har så stark genomslagskraft som televisionen. Och det gäller i synnerhet för de generationer som – liksom min egen – växte upp i TV-apparatens blåa sken. Många program som vällde ut där i vardagsrummet blev helt enkelt en del av miljön i vilken man formades.

För mig är barndomens 70-tal intimt sammanlänkad med serier som Beppes godnattstund, Vilse i pannkakan, Snobbar som jobbar, Raskens, MASH och Kojak. Samtliga finns förstås idag att köpa på DVD. Efterfrågan på nostalgiskt TV-godis är stor och för branschen har återutgivningarna blivit en lukrativ affär.

Vårt behov av sådana DVD-utgåvor beror knappast enbart på programmens egna, inneboende kvaliteter. De gamla serierna fyller även funktionen att låta oss återknyta bekantskapen med oss själva i en yngre och oskuldsfullare version. Det är ungefär som att lyssna på hit-låtar från förr. Precis som musiken besitter televisionens artefakter en sällsam förmåga att levandegöra minnen, dofter, händelser som ligger gömda långt bak i hjärnans skrymslen.

En av dessa TV-produktioner som via DVD bidragit till att ånyo framkalla färgerna i mitt eget bleknande barndomslandskap är N.P. Möller, fastighetsskötare. Serien sändes i 31 avsnitt mellan 1972–80 och var en av epokens mest folkkära. Numera framstår tittarsiffrorna som smått osannolika. Uppåt fyra miljoner svenskar kunde bänka sig vid rutan när Möller och hans ständiga följeslagare hunden Calle var i farten.

Visserligen var detta på monopoltiden då utbudet begränsades till blott två kanaler, men ändå…

Skådespelaren Nisse Ahlroth blev i princip identisk med rollen som den godhjärtade och lågmälde fastighetsskötaren, som tog hand om både hyreshuset och dess invånare på Solgatan 16 i Malmös arbetarstadsdel Möllevången. Där fanns återkommande karaktärer som den näbbiga skvallertanten fru Skog (”Skogan”, spelad av Ulla Sonesson), ägare till den lokala kvartersbutiken. Och mest oförglömlig – den försupne för detta fotbollshjälten ”Danskdödaren” i Jan Malmsjös intensiva tolkning.

Regin sköttes av Håkan Ersgård, som senare kom att göra en annan brottarsuccé i TV: Hedebyborna. Manuset skrevs av Åke Wihlney, Frank Andersson och Jacques Werup.

N.P. Möllerserien skulle väl gälla för att vara en vardagskomedi. Dock är humorn påtagligt nedskruvad och tempot väldigt stillsamt. Men det som känns mest förvånande idag är graden av realism och social svärta.

Livet på Solgatan ter sig egentligen ganska mörkt. Få skulle väl avundas Möllers påvra tillvaro som ensam änkling i ett schabbigt hus med en hund som främsta sällskap. Och Malmsjös alkoholiserade ”Danskdödaren”, som ständigt skrävlar om forna idrottstriumfer, är direkt tragisk i sin obotliga livslögn.

Varför blev N.P. Möller en sådan framgång?

Jag ringer upp Jacques Werup och frågar.

– För att det handlar om en vanlig människa, den vanligaste man kan tänka sig. N.P. Möller är den lille, tafatte mannen med ett stort hjärta. Bakom den buttra ytan finns något annat – en vardagens hjälte, säger Werup från sin bostad i Ystad.

Han förklarar att sådana gestalter är ett klassiskt knep inom litteraturen. Men i dåtidens TV var inte typen ännu så klichéartad.

– Sen har han ju en hund också. En ensam man med en hund vädjar alltid till moderliga känslor. Serien hade även ett tempo som redan då var långsamt. Men som många människor kunde vila i. Ja, långsamheten… den är kanske härlig…

Hur kom ni på idén till Möller?

– Åke Wihlney och jag kände TV-regissören Håkan Ersgård. ”Ni får göra vad ni vill pojkar”, sa han till oss. Så gick det till på den tiden. Då gjorde vi Påhopp som var ett ironiskt satirprogram med korta filmade sketcher. Där var Nisse Ahlroth med som en bortkommen bonngubbe i stan. Och han var så jävla bra!

Nisse Ahlroth var sedan många år känd som Malmös buskiskung. Genom sin medverkan i Påhopp blev han plötsligt upptäckt även utanför Skånes gränser. Jacques Werup berättar att det ena ledde till det andra, och ur det kom Möllerserien.

Åke Wihlney var journalist och hade ett stort förråd av gamla historier att använda sig av. N.P. Möllers gestalt modellerades exempelvis utifrån olika gårdskarlar som Wihlney stött på som barn i Malmö. Wihlney tog även hjälp med idéer från kompisen Frank Andersson som kom från reklamvärlden.

– Sen fick en poet vara med på ett hörn, säger Jacques Werup blygsamt om sina egna bidrag till manusarbetet.

Men ”Danskdödaren” var din skapelse?

– Absolut. Ibland blir Jan Malmsjö intervjuad om sin livs roll. Då säger han ”Danskdödaren”. Det är lustigt. Det är inte Shakespeare, precis… ”Danskdödaren” är förresten hämtad ur fotbollshistorien. Det var en 50-talsspelare, jag minns inte vad han hette nu, men han har funnits.

För att vara lättare TV-underhållning är programmen förbluffande mörka?

– Så är det ju med allt jag gör. Jag försöker inte göra någon förljugen verklighetsbeskrivning. Grunden är verkligheten med alla sina repor och taggar. Det är det som gör skönheten och komiken så mycket bättre.

Tycker du att serien fortfarande håller?

– Asså… (tystnad). Det är jag fel person att svara på. Det är snart 40 år sedan jag ägnade N.P. Möller en tanke.

(Borås Tidning 2008-10-25)

Melodifestival med Akademien

Publicerad den av
Svara

Schlagertexter brukar inte sällan uppfattas som banala och schablonartade. Bidragen i årets Melodifestival utgör knappast något undantag. Vad tycker Svenska Akademien?

1973 gjordes ett försök att ge lyrisk lyster även åt Melodifestivalen. Då vann duon Malta (Göran Fristorp och Claes af Geijerstam) den svenska uttagningen med låten Sommar’n som aldrig säger nej. Texten innehöll de bevingade raderna ”dina bröst är som svalor som häckar”.

Författaren? Akademiledamoten Lars Forssell.

Efter hans död förra året har litteraturvetaren Anders Olsson utsetts till Forsells efterträdare på stol nummer fyra.

Vad anser du om Sommar’n som aldrig säger nej?

– Jag vet inte riktigt. Det var länge sedan jag hörde den och den blev ju mycket omdiskuterad. Men annars gillar jag det lätta hos Lars Forssell.

När det begav sig riktade litteraturprofessorn Bernhard Tarschys kritik mot Forssell inhopp i schlagercirkusen. Tarschys menade giftigt att ”medlemskap i Svenska Akademien inte automatiskt dömde folk att alltid skriva begåvat”.

– Så är det naturligtvis. Jag tror på människans felbarhet. När det gäller dumhet finns inga absolut gränser.

Delar du alltså Tarschys åsikt om Forssells schlagerbidrag?

– Nej, där håller jag inte med honom. Jag har stor sympati för försöken att gå över genregränserna. Det finns saker med lyrisk kvalitet inom rocken och populärmusiken som jag tycker mycket om.

Som?

– Bob Dylan till exempel. Han är fantastisk. Och The Doors och många andra som kom fram under 60-talet. Då hade populärmusiken en annan existentiell halt. Den betydde mer, vilket gjorde att det kom fram bättre texter. Jag hoppas att populärmusiken kan få tillbaka den styrkan.

Du är liksom Forssell även verksam som poet. Skulle du kunna följa hans exempel och skriva en schlagertext?

– Jag vet inte. Jag har aldrig konkret tänkt på det sättet. Men jag har ingenting emot det. Jag spelar själv piano och känner stor glädje i vad som kan komma fram ur det.

Vad anser du om schlagertexter som genre?

– Har ingen direkt åsikt, mer än att det naturligtvis finns bättre och sämre exempel.

Har du någon favoritlåt i melodifestivalsammanhang?

– Nej… ingen jag kan komma på nu i alla fall.

(Borås Tidning 2008-02-29)

Låt TV-teatern göra comeback!

Publicerad den av
Svara

För tjugo år sedan bröts det svenska TV-monopolet när TV3 dök fram i rutan. Numera finns en uppsjö av svenska TV-kanaler att välja bland. Och idag startar ännu en: TV4 Sicence Fiction.

Därmed inte sagt att det våras för svensk TV-produktion. Enligt en undersökning i Svenska Dagbladet är det – föga förvånande – främst amerikanska och brittiska program som dominerar i våra blågula kanaler. SVT håller emellertid ställningarna med mest egenproducerat material i etern. Dock är trenden nedåtgående. Åren 1998-2006 minskade SVT:s utbud av svenska program från 76 till 69 procent.

”I TV-världen är det en stor minskning, och den hade varit ännu större om det inte varit för en del billiga svenska produktioner, till exempel riksdagsdebatter” säger mediaprofessorn Kent Asp (SvD 26/2).

Tablåerna måste förstås fyllas och riksdagsdebatter i all ära – men hur lattjo är det? Att göra mer kvalitativa program i egen regi är dyrt. Alltså ser vi sällan eller aldrig sånt hos de kommersiella aktörerna, som hellre importerar budgetvänliga anglosaxiska produktioner i parti och minut.

Nog vore det trist om inte SVT då förmådde utgöra en slagkraftig motvikt. Ty som journalisten Jan Gradvall konstaterar i samma SvD-artikel: ”Svensk TV på svenska är en stor del av vårt kulturarv, som en slags kulturell minnesbank. Efterfrågan på framför allt svenska dramer är oerhört stor och idag är det egentligen bara SVT som gör sånt.”

Den pågående serien Kungamordet är ett exempel – och det är just dramaserier som SVT främst satsar på i detta sammanhang. De är billigare att göra än singeldramat, som är praktiskt taget ute ur bilden.

Men det finns en lösning som både vore kostnadseffektiv och skulle öka mångfalden av kvalitativt högtstående dramaprogram på svenska. Väck liv i TV-teatern.

Redan på 50-talet anställde statstelevisionen en fast ensemble skådespelare. Regissörer som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman engagerades. Målet var att sända en pjäs i veckan av förstklassiga och spännande dramatiker, från Strindberg till Pinter. Dessa produktioner fick inte bara brett genomslag i folkhemmet, utan gav även eko utomlands.

Tyvärr försvann denna nationalscen när TV-teatern upphörde och ersattes med diversehandeln SVT Fiktion. Lars Löfgren, som ledde teatern 1969-83, kallade häromåret nedläggningen för ”en obegriplig dumhet”.

Förhoppningsvis förmår SVT:s nuvarande chef Eva Hamilton visa större klokskap genom att hissa upp ridån igen.

(Borås Tidning 2008-02-29)

Melodifestival på Sillstrypar’ns tid

Publicerad den av
Svara

Ikväll bänkar sig åter miljoner svenskar framför TV:n och kollar på andra deltävlingen i Melodifestivalen. Evenemanget har väl aldrig varit så populärt.

Annat var det på 70-talet.

Proggrörelsen vände sig mot kommersialiseringen av musikbranschen och Melodifestivalen hamnade förstås i skottgluggen. 1975, året efter att ABBA vunnit med Waterloo, arrangerades en alternativ musikfest där karaktären Sillstrypar’n från Nationalteatern sjöng protestlåten Doing the omoralisk schlagerfestival.

Mannen bakom verket: Ulf Dageby.

– Sillstrypar’n var inte jag. Utan en pjäsfigur, sur och grinig. Låten är ganska prillig och riktigt kul. Jag försökte hitta på så egendomliga och hejdlösa rim som möjligt i skenet av att vara någon annan.

Det är tuff kritik mot ABBA som ”är lika döda som sillkonserver”, och inte minst mot deras manager Stikkan Andersson. Han kallas ”ett cyniskt svin”.

– Just raden om Stikkan har jag faktiskt haft problem med och ångrat lite. Man ska ju hedra en död mans minne. Men ABBA och sillkonserverna har jag inga problem med, garvar Ulf Dageby och tillägger i nästa andetag:

– För några år sedan skulle Nanne Grönvall sjunga låten i en paus under Melodifestivalen. Jag ringde och frågade om hon inte kunde ta bort de där hemska orden. Då blev hon jättesur, kallade mig feg och mesig (skratt). Jag var nog hårdare när jag var ung.

Vad tycker du om Melodifestivalen nu?

– Alltså. Jag har alltid sett på Schlagerfestivalen. Men jag blir ofta utföst från TV-soffan av min familj när de tycker att jag blir för sarkastisk.

Idag är dock schlagercirkusen större än någonsin och bara väller över oss.

– Jag kan inte vara något samvete för det. Jag har nämligen en grundinställning. Vi musiker ska hålla ihop och ta hand om varandra. När vi i Nationalteaterns rockorkester är ute på vägarna brukar vi träffa alla möjliga musiker, som dansband och schlagerartister och vi har så trevligt ihop. De tillhör familjen. Och man dissar inte familjen.

(Borås Tidning 2008-02-16)

 

Hatte – en pizzapionjär

Publicerad den av
Svara

En av våra mest populära maträtter firar 40 årsjubileum i år. Första gången pizza serverades på restaurang i Sverige var nämligen 1968, på stockholmskrogen Östergök.

Men äras den som äras bör. Redan tre år tidigare hade underhållaren och historikern Hatte Furuhagen introducerat pizzan för svenska folket i TV. Det hela skedde i ett uppesittarprogram kallat Medan andra pyntar, som sändes inför julen 1965.

– Ja, det stämmer. Men det var inga stora pizzor utan små portionspizzor, säger Hatte Furuhagen via en telefonlur från sin bostad i Danderyd.

– Jag bakade pizzorna i programmet tillsammans med Tage Danielsson medan vi sjöng en låt som handlar om Wiener Sängerknaben. Vi skrev sången 1953 till en studentrevy som hette Loppan.

Hur kom du på idén med pizza?

– Jag hade lärt mig göra pizza 1955 när jag studerade på Svenska arkeologiska institutet i Rom. Föreståndaren där hade en kokerska som gjorde underbara små pizzor med sardeller, tomatröra och oregano. De passade väldigt bra till en drink.

Vad blev det för respons efter programmet?

– Det var en del folk som hörde av sig och frågade hur man gjorde. Vi lade inte ut receptet i TV som man brukar göra idag.

Hur känns det att vara pizzapionjär i Sverige?

– Tja, det var väl inte så konstigt egentligen. Jag bakade pizza i TV även 1979 när jag gjorde några barnprogram om Pompeji. Jag bakade pizzan i en riktig stenugn i en by som låg i närheten. Gumman som ägde stället skrattade gott åt mina klumpiga försök.

Apropå Tage Danielsson. I dagarna utkom en ny biografi om honom, skriven av Klas Gustafson. Hur var din relation till Tage?

– Vi hängde ihop från studentåren ända till slutet. Han var en mycket renhjärtad person. Vi var väldigt nära vänner… jag kan inte svara mer än så på frågan.

Du gjorde en skojig roll i Hasse&Tages komedi Att angöra en brygga, som släpps på DVD i mars.

– Jag tyckte den var väldigt rolig en gång i tiden. Men herregud, den gjordes ju 1965. Idag vill jag inte se filmen. Den väcker många minnen – men samtidigt sorg och nostalgi eftersom många medverkande är borta nu.

(Borås Tidning 2008-02-08)