Kategoriarkiv: Trafik och kommunikationer

Hellre bättre vägar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/1:Corren.

Varför accepterar vi fartkameror? Minns hur det var i 90-talets början, när försöken med dessa plåtspioner längs vägarna introducerades. Upprördheten blev omfattande.

Det var inte ovanligt med regelrätta sabotage, kamerastolpar sågades ner av förgrymmade bilister. Men statsmakten gav sig inte och måste numera sägas ha vunnit.

Idag finns cirka 1500 automatiserade fartkameror riket runt och fler ska det bli, uppåt 2200 totalt och det slutar säkert inte där. I vårt eget län finns 67 stycken och tolv nya kommer under året. Vem protesterar?

Ytterst få och de betraktas ungefär som samma slags urspårade rättshaverister som gnäller över FRA-lagar, masslagaring av datainformation och andra tidigare kontroversiella – men snart stilla godtagna – ingrepp från statens svällande övervakningsapparat.

Frågan om det är vi som äger myndigheterna, eller om det i praktiken är myndigheterna som äger oss, är inget som längre anses viktigt att dryfta i den offentliga debatten. Det kan tyckas lite märkligt i en demokrati, men värdet av den personliga integriteten väger tydligen allt lättare.

I fartkamerornas fall har integritetsaspekten helt kommit att underordnas Trafikverkets ivriga tal om sparade liv – 25 om året och samtidigt räddas 70 människor från att bli svårt skadade.

Visst kan man känna olust över det maskinella vägspioneriet, men okej då – klart att vi ska lita på Trafikverket som bara vill allas vårt bästa. Fast hur har Trafikverket kommit fram till sina synbarligen övertygande exakta siffror?

Jo, matematiken bygger på en statistisk formel att om farten reduceras med X antal kilometer i timmen, så kommer olyckorna att minska med Y antal. Men var kör bilisterna i verkligheten som tryggast? På motorvägarna, där hastigheten är som högst. Hmm… Kanske är det något skumt här ändå.

Vid en kritisk granskning skulle man faktiskt kunna hävda att snacket om fartkamerornas välsignelsebringande verkan egentligen är en maskerad ursäkt för att slippa seriösare och mera kostsamma trafiksäkerhetsåtgärder. En riktig fartdåre på vägen, måhända onykter, måste stoppas – inte endast fotograferas av en maskin.

För att stoppa krävs trafikpoliser av kött och blod. Hur bra fungerar polisen och hur står det till med polisens resurser? Aj, ett jobbigt problem som maktens män och kvinnor aldrig har fått ordning på. Enklare och billigare att smälla upp kameror.

Dock spanar dessa maskinella ögon bara en liten del av dygnet – om alls – annars skulle övervakningscentralen i Kiruna dränkas av utredningsmaterial. De flesta inkomna fotografier är dock så dåliga att den förkrossande majoriteten av fartsyndarna aldrig får några böter hem i brevlådan (men i takt med utvecklingen kan det växande kameranätet nog bli effektivare med automatisk dataregistrering av varenda bil inom synhåll).

Mycket smartare och rationellare än kameror vore förstås att bygga om farliga vägsträckor till säkrare dito, och satsa på ökat underhåll av kraftigt trafikerade vägar. Drivmedelsskatten, ursprungligen riktad till just väginvesteringar, gör att pengarna finns. I överflöd.

Staten använder emellertid de mesta av intäkterna till annat. 65 miljarder kronor varje år betalas in från vägtrafikanterna i skatter och avgifter. Statens årliga vägutgifter: 25. Fartkameror är en klen och falsk ersättning, en slags flykt undan ansvar. Varför accepterar vi detta?

Uppdrag vingklipp flyget

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/12:Corren.

Något som rör på sig? Dräm till med skatteklubban!

Det tycks vara parollen för dagens regeringskonstellation, vars radikala element MP och V driver S framför sig i ett ideologiskt korståg mot det mobila Sverige (möjliggjort genom Alliansens medvetet passiva oppositionspolitik, nota bene).

Privatbilismen drabbas av årligen ökade drivmedelskatter, som snart kommer att vara de värsta i världen. Åkerinäringen ska pådyvlas en kilometerskatt, som inte bara slår mot lastbilsägarna utan fördyrar kostnaderna i hela ledet – från råvara till butik, något vi alla tvingas betala.

Och nu har turen, inte oväntat, kommit till flyget.

Främsta motivet för regeringsivern att straffbeskatta svenska folkets flygresor uppges vara omsorg om klimatet. Detta trots att teknikutvecklingen – precis som är fallet med bilismen – kontinuerligt gjort att flygplanen blivit bränslesnålare och miljövänligare.

Att elektrifiering av bilarna väntar runt hörnet, liksom att biobaserade drivmedel väntas bli framtidens melodi för flyget, verkar inte heller rubba cirklarna hos de styrande makthavarna. Har de anammat ett politiskt synsätt att folkligt bil- och flygresande är dåligt, så är det så. Ett axiom, helt enkelt.

Därför spelar det tydligen ingen roll att bland andra Konjunkturinstitutet påpekat att flygskattens miljöeffekter är obefintliga. Jämför bara Sveriges andel av de globala koldioxidutsläppen: 0,1 procent. Hur stor del av dessa utsläpp svarar det svenska flyget för? Runt 5 procent. Om det skulle vara jordens klimat regeringen är ute efter att rädda med sin flygskatt, får de nog hitta på en annan vals.

”Det här är bara ett sätt att i smyg pungslå människor på pengar utan att behöva höja inkomstskatten och uppröra människor. Men i slutet blir effekten densamma för den som från och till behöver resa. Jag är oerhört orolig för att det här blir ytterligare en tuff smäll mot företagande, turism och privatpersoners rörlighet”, säger Anders Åkesson, infrastrukturpolitisk talesman i Centern.

Då är det upp till bevis för den oron. Varken borgerligheten eller SD gillar flygskatten. Många verklighetsnära socialdemokratiska kommunpolitiker, särskilt i landsbygdslänen, är också kritiska.

Men bakar finansminister Magdalena Andersson in flygskatten i statsbudgeten är det av allt att döma fritt fram. Ett alternativt gemensamt budgetförslag som kunnat stoppa eländet vill inte Alliansen lägga i riksdagen, eller?

Då hotar ju, Gud förbjude, regeringskris för de rödgröna skattehöjarna…

Ingen älskar bilen (bland partierna alltså)

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/11:Corren.

Nybilsregisteringen fortsätter uppåt. Med den obrutna kurvan för oktober har ökningen pågått för trettiofjärde månaden i rad. ”2016 kommer enligt vår prognos att bli ett rekordår”, konstaterar Bil Swedens vd Bertil Moldén. Uppenbarligen gillar svenska folket bilen mycket, eftersom det köps nya rullande frihetsmaskiner som aldrig förr.

Ty en frihetsmaskin är vad bilen är. Den underlättar vår vardag, gör det enklare och bekvämare att transportera sig, när vi vill, vart vi vill. Livet vore åtskilligt fattigare utan bilen.

Att bilparken förnyas i den accelererande takt som vi nu ser är också väldigt bra. Moderna personbilar är bränslesnålare, trafiksäkrare och miljövänligare än gamla kärror. Frid och fröjd? Nix.

Offentlighetens makthavare är inte särskilt glada åt privatbilismens starka ställning i folkdjupet. Dagens regering tutar vidare på den förras spår att höja vad som i praktiken är en straffskatt på drivmedel, bara i än värre omfattning. Med innovationen av en årlig automatiserad skatteökning, kommer Sverige snart att ligga i världstoppen av dyrast literpris vid macken.

Samma anda av att vilja bekämpa folkets val av individbaserad motorism har uttryckts av Region Östergötlands styrande: färre östgötar bör åka bil och fler ska lösa kollektivtrafiksbiljett (huruvida politikerna eventuellt föregår med gott exempel får de gärna svara på).

Och i Linköping ska det bli ännu marigare (suck) att använda bilen, då våra regenter i stadshuset avser välsigna Järnvägsgatan med en bussfil.

Vad detta senaste kapitel i den lokala antibilpolitiken syftar till, är kommunalrådet Elias Aguirre föredömligt rak och ärlig om: ”I det långa loppet är givetvis målet att minska biltrafiken inne i stan och få fler människor att välja andra transportmedel. Helst vill vi ju att så många som möjligt väljer att cykla eller gå till arbetet eller skolan, det är det absolut bästa för miljön” (Corren 17/11). Vilka konsekvenser detta får för centrumkärnans vitalitet bör nog djupare diskuteras.

Men först en övergripande fråga av mer brådskande, allvarligare natur. Som illavarslande bekant upplever allt fler vanliga människor ett vidgat verklighetsglapp mellan sig själva och det politiska etablissemanget. Finns då ingen som helst oro bland partierna att deras ogina attityd mot den folkliga bilismen riskerar att spä på den vredens missnöjesbacklash som bland andra SD och Trump representerar?

Eller är det ofint att formulera saken så?

Kasta den nya kartan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/10:Corren.

Den statliga Indelningskommitténs planer på att stöpa om Sverige i sex nya storregioner ser ut att gå samma väg som ett annat hårt kritiserat jätteprojekt, höghastighetstågen. I bägge fall krävs rimligen ett solitt politiskt stöd i riksdagen för att kunna förvandla ord till handling. Och i bägge fall börjar det politiska stödet smälta bort.

Gällande höghastighetstågen annonserade Moderaterna nyligen sitt motstånd och sällade sig därmed till Liberalerna och Sverigedemokraterna som redan sagt nej. Socialdemokraterna står fortfarande fast vid idén.

Men inom det röda regeringspartiet finns en betydande tveksamhet. De halvkvädna visorna i den färska Infrastrukturpropositionen tyder också på att bygget av höghastighetsnätet sätts i diffust väntläge, sannolikt tills de styrande känner sig mogna att officiellt skriva av alltsammans.

Papperskorgen blir troligen platsen även för storregionerna. Händelsevis står nu samma partikonstellation mot dessa som mot tågen: M, SD och – som senast ut på planen – L. Under onsdagen förklarade Jan Björklund i klara verba att hans parti inte kommer att ställa sig bakom Indelningskommitténs förslag.

”Vi ser att det är stora nackdelar med detta – omfattande byråkratisering, långt avstånd mellan medborgare och förtroendevalda. Samtidigt som det inte löser några problem”, sa Björklund och det har han rätt i. Mycket av poängen med storregionreformen har ju hävdats vara att sjukvården skulle bli likvärdigare och effektivare.

Sant är organiseringen via landstingen visat sig allt annat än optimal. Revirgränserna har skapat en olycklig fragmentisering som drivit upp kostnaderna för den avancerade vården, samtidigt som målet om en jämlik standard över hela landet blivit svår att nå.

Men vad säger att en regional jätteapparat i sex riksdelar vore det gyllene svaret? Dagens systemfel riskerar snarare att förstoras upp till en ännu trassligare härva.

Rationellast vore om den mellanpolitisk/byråkratiska sorgebarnsnivån helt sonika skrotades och att staten övertog huvudmannaskapet för de större sjukhusen (vilket Björklund också är inne på, förre socialministern och tidigare KD-ledaren Göran Hägglund kom även han fram till att sjukvården borde landstingsbefrias, gamle S-räven Göran Persson har förordat samma sak).

Fokuset på sjukvårdsområden har vidare lett till att näringslivs- och arbetsmarknadsperspektivet blivit eftersatt i storregionsförslaget. För Östergötland innebär den tänkta sammanslagningen med Småland som bekant att det absurt nog skapas en onödig gränsmur för oss mot Stockholm och Sörmland.

Både vår landshövding Elisabeth Nilsson och Östsvenska handelskammaren har kraftigt opponerat sig mot detta, eftersom regioninledningen skär av ett redan blomstrande tillväxtstråk.

”Om man ser till näringslivets behov, arbetspendlingen och inte minst Ostlänken så är det uppenbart att Östergötland och Sörmland ska ingå i samma region”, menar landshövdingen. Handelskammaren har till och med dragit igång ett folkomröstningsinitiativ i Sörmland för att stoppa tvångsskilsmässan från Östergötland.

Men med det växande politiska motståndet i riksdagen är stalltipset att förnuftet har goda chanser att segra ändå. Den medborgerliga förankringen för storregionreformen är dessutom obefintlig.  Regeringen gör nog klokast i börja fundera på reträtten.

Var glad för Ostlänken

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/9:Corren.

Beskedet föreföll tydligt. Infrastrukturminister Anna Johansson (S) meddelade under torsdagen att regeringen står fast. Det kommer att bli ett nytt stambanenät för höghastighetståg genom Sverige. Och den första etappen, med byggstart nästa år, blir Ostlänken mellan Linköping och Järna. Klart som korvspad? Icke.

Någon preciserad kostnadskalkyl presenterades inte. Ej heller någon plan för när hela systemet ska vara färdigt. Istället fick vi höra svävande prat om att Trafikverket får utreda vilka fortsatta etapper som kan vara aktuella, att utbyggnaden ska ske i takt med vad ekonomin tillåter, och att inga skattehöjningar är i korten för att finansiera den väldiga satsningen.

Statsrådet Johansson sa också att en ”bred överenskommelse behövs”, vilket är rimligt eftersom hela projektet kan gå loss på så mycket som 320 miljarder kronor och sträcker sig över flera mandatperioder.

Lägg till detta reservationen från finansmarknadsminister Per Bolund (MP): ”Vi skriver i budgetpropositionen att vi ser fördelar med att bygga höghastighetsbanor, men att vi självklart också måste titta på kostnadsutvecklingen och se om den kan begränsas”. Alltså är regeringen egentligen inte på fast mark överhuvudtaget när det gäller det grandiosa höghastighetsnätet.

Ingen färdig projektplan existerar, pengarna är bara en from förhoppning, och någon bred politisk överenskommelse tvingas regeringen titta i månen efter. Liberalerna har redan sagt nej, SD likaså och i onsdags deklarerade även Moderaterna sitt motstånd.

Det betyder av allt att döma att höghastighetsdrömmen i praktiken är över och förbi.

I Linköping, där våra lokalpolitiker varit rörande överens om att vägra se några andra alternativ för Ostlänkens standard, säger sig kommunalrådet Christian Gustavsson (M) nu vara totalt överraskad av sitt partis omsvängning. Det kanske han inte borde varit, ty det är inte precis en hemlighet att det inom M hela tiden funnits en stark tveksamhet till höghastighetstågen.

”Robust olönsamt” kallade länge dåvarande finansminister Anders Borg alltsammans för. Tunga remissinstanser (Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet) har sedan dess instämt i Borgs uppfattning. Särskilt förvånande att M återvänt till den gamla Borglinjen är det inte, snarare tämligen väntat vid en ogrumlad blick.

Positivt är i alla fall att det befintliga järnvägsnätet äntligen rustas upp och Ostlänken verkligen byggs, även om det realistiskt sett blir i nedgraderad version.

Orimligt bussbeslut?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/9:Corren.

Närmare 30 landsbygdslinjer har upphört och flera andra har fått ett minskat antal turer. Det är inte konstigt att många boende utanför tätorten är besvikna och arga över detta tuffa bussbeslut från makthavarna i Region Östergötland.

Ännu en oroande neddragning av samhällsservicen. Butiker försvinner, postutdelningen försämras, et cetera. Och så nu detta slag mot kollektivtrafiken.

Vad hände med parollen om att hela landet ska leva? Är det bara en politisk floskel? Den aktuella ”stora bussmassakern” är ett utmärkt tillfälle till debatt kring just detta. Låt ”pamparna” förklara sig!

Vilket också Göran Gunnarsson (C), ordförande i Region Östergötlands trafik- och samhällsplaneringsnämnd har gjort. Därtill på ett tydligt, öppet sätt i tidningar, på sociala medier, och vid landsbygdsträffar som i Björkfors tidigare under veckan.

Han har lagt fakta på bordet och redovisat grunderna för regionens ställningstagande, som för linje 666 mellan Fornåsa och Mantorp. Tre turer varje dag. Genomsnittligt antal påstigande per tur: 1,2 personer. Summa biljettintäkter under ett år: 9485 kronor. Årlig trafikkostnad: 587 802 kronor.

Även med den bästa vilja i världen är det faktiskt svårt att se hur en sådan busslinje (det finns flera liknande exempel) kan anses försvarbar.

Således vore det knappast korrekt att anklaga de styrande i Region Östergötland för någon slags nonchalant landsbygdsfientlighet. Skattekollektivets resurser är inte oändliga. Våra förtroendevalda har en skyldighet gentemot sina uppdragsgivare – väljarna – att göra prioriteringar och avvägningar, det är ett bistert faktum.

Förutsättningarna att bo landsbygden är också oundvikligen annorlunda än att bo i en stad. Är inte det själva poängen med att välja att leva på landet eller i tätorten?

Den heta diskussionen kring nedskärningen av busslinjerna bottnar nog till icke ringa grad i en generell känsla av att landsbygden missgynnas, den känslan ska respekteras och tas på allvar.

En god början är att klargöra en rimlig ansvarsfördelning mellan civilsamhället och den offentliga sfären gällande landsbygdsvillkoren. Det hedrar Göran Gunnarsson att han med utgångspunkt från kollektivtrafiken är inne på det spåret, samtidigt som han bidrar med konstruktiva förslag och är villig till en rak medborgardialog i frågan.

Så låt oss alla intresserade ta den kastade handsken i ett fortsatt engagerat samtal.

Satsa på tåget istället

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/9:Corren.

En byråkratipolitisk omorganisering i jätteformat ligger på regeringens bord. Vad ska den vara bra för? Vi talar givetvis om den nya Sverigekartan på mellannivå.

Sex storregionala revir föreslås ersätta den gamla läns- och landstingsuppdelningen. Kommer detta att lösa sjukvårdens kroniska problem med fallande produktivitet, ständigt ökade kostnader och bristande tillgänglighet?

Då får man nog ha en väldigt stark tro på den välsignelsebringande effekten av storskaliga offentliga planeringssystem. Hur har det receptet fungerat hittills?

Törs någon slå vad, med pengar ur den egna plånboken, att det blir markant bättre om flera Babels hus (för att apostrofera PC Jersilds kritiska sjukvårdsroman) byggs ihop till en ännu voluminösare apparat på den medborgerligt suddiga skvadernivån mellan stat och kommun?

Sedan kan man ju fråga sig vad Östergötland mer allmänt har att vinna på att fösas ihop i ett regionalt samboskap med Småland. Det skulle olyckligt lägga stenar i vägen på det vitala tillväxt- och näringslivstråk som löper ut från Stockholm genom östra Sörmland till områdena kring Linköping och Norrköping.

Det är ytterst märkligt ingen hänsyn till detta tagits av den ansvariga Indelningskommitténs kartritare. Eller, som det verkar, av den regering vilken nu försöker sälja in förslaget med civilminister Ardalan Shekarabi som turnerade regionpredikare.

På besök hos Östsvenska Handelskammaren i veckan fick han dock verklighetsupplysande mothugg av Lars Stjernkvist, Norrköpings habile kommunalråd.

”Jag är ingen vän av storregioner. Norrköping har alltmer blivit en del av Stockholm och staten är beredd att investera miljarder i en järnväg som gör att vi blir en lika viktig pendlingsort som Uppsala eller Knivsta”, förklarade Stjernkvist frankt (Corren 8/9).

Och istället för att kludda till det med underliga regionuppdelningar utan ett spån av folklig förankring, kunde väl regeringen fokusera skarpare på att ge klart snabbspår för just detta lovande Ostlänkenprojekt.

Att vår landshövding Elisabeth Nilsson tvingas avbryta samarbetet med Trafikverket eftersom Länsstyrelsen – alltså regeringens eget företrädande organ i Östergötland! – inte fått resurser till att handlägga mångmiljardinvesteringen framstår som en fantastisk, närmast tragikomisk, blamage. Hur kan detta hända? (Apropå offentliga planeringssystem, hm…)

Ge Elisabeth Nilsson krångelfritt pengarna bara! Ty Ostlänken, till skillnad mot Indelningskommitténs fyrkantigt tillyxade regioner, är en satsning som vi har ett faktiskt behov av.

Parkeringar åt folket!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/9:Corren.

Det är krångligt att köra bil i Linköping och det är krångligt att parkera. Det är väl ingen fjäder i hatten för en av Sveriges största städer? (Om man nu inte tycker ideologiskt illa om den individuella folkliga frihetsmaskin som bilen är, förstås). Ett känt sorgebarn i sammanhanget är parkeringseländet vid Universitetssjukhuset.

Patienter och personal kan irriterat få snurra runt länge i väntan på att en ledig plats ska uppenbara sig. Nu ska dessutom vårdpersonalen på US – liksom i övriga regionen – tvingas betala för att parkera medan de jobbar. Det har regionens politiker bestämt.

Fast själva undviker politikerna att smaka samma beska medicin och hävdar rätten att gratisparkera för sitt eget skrå. Ska vi köpa Marie Morells resonemang, hon är andre vice ordförande i regionstyrelsen (M), är detta nödvändigt utifrån demokratisk synpunkt. Tja, vad säger man? Alla ska vara jämlika i vårt system. Men några måste liksom vara lite jämlikare.

Bakgrunden till avgiftsbeläggandet är, som Corren tidigare rapporterat, att Skatteverket ogillar att vårdpersonalen får parkera fritt när inte allmänheten får det. De sjukhusanställda ska förmånsbeskattas i den heliga statsrättvisans namn, lyder budet.

Därför väljer regionpolitikerna, som alltså ersätter sig själva för alla bilrese- och parkeringskostnader i tjänsten (demokratin ni vet), att kräva betalt för de sjukhusanställdas parkeringar i tjänsten. Det tycker inte regionledningen att någon bör sucka över.

Ty blir det dyrare att använda bilen (för andra, nota bene) är det ju bra för miljön, folket ska helst cykla eller åka kollektivt.

Det är dock inte en orimlig invändning som Maria Ljung från Vårdförbundet i Östergötland uttrycker från sitt mer jordnära perspektiv: ”Så länge inte kollektivtrafiken är utbyggd utanför städerna – eller på nätterna – är det många som är helt beroende av bil för att ta sig till jobbet. Många av våra medlemmar har låg lön och för dem handlar det här om mycket pengar” (Corren 31/8).

Det är tufft nog att arbeta i vården och sjukhuspersonalens insatser är bokstavligen livsviktiga. Är det ändå inte fel människor att försura tillvaron för?

Här är ett tips. Låt demokratin på p-platsområdet gälla alla. Är parkeringsutrymmet för snålt, lös det och utvidga. Inga avgifter för någon, inför P-skiva enligt Vadstenas modell.

Vips, problemen är ur världen och regionledningen får tillfälle att visa konkret uppskattning för dem som tar hand om oss när vi är sjuka.

Olycksbådande plåtspioner

Publicerad den av
Svara

Fartkamera

Statens böjelse för fartkameror längs vägarna är inte bara medborgerligt förnedrande. Trafiksäkerheten hotas. Kamerorna gör många bilister till blott ögontjänare för stunden. Ty hastighetsgränser har egentligen ringa effekt på hur fort vi kör, enligt forskaren Stephen Boyles vid University of Texas.

Den stora faran är de frustrerande, aggressionsskapande störningarna i bilisternas egen spontana trafikrytm. Boyles slutsats: ”Låt oss lita på förarna. De flesta av oss kan själva hitta en hastighet som är säker att köra även utan hastighetsbegränsningar”. Hear, hear!

Låt alla parkera gratis i Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/7:Corren.

Passa på och höj rösten, medborgare! Till den 30 september har Linköpings kommun samråd om sin översiktsplan gällande det offentliga rummets arkitektur och mötesplatser.

Det är viktiga inslag i – som kommunen uttrycker det – arbetet för att ”skapa mer och bättre innerstad” och för hur Linköping ska ”växa hållbart”. Dessa mål är kloka och goda.

Just därför är det av kritisk betydelse att bilperspektivet vägs in när vi diskuterar olika aspekter på Linköpings utveckling. Vi har ju glädjen att bo i en dynamisk, expansiv kommun som tar sikte mot att bli en verklig, urban storstad som sjuder av liv och rörelse. Då måste förstås centrumkärnans fortsatta och ökande vitalitet värnas.

Skapandet av en bättre innerstad som kan växa hållbart förutsätter en stark cityhandel. Utan denna ekonomiska bas riskerar Linköpings centrum att utarmas, bli en plats för allt förre möten och oattraktivt för folk i farten.

Ett myller av butiker och annan näringsverksamhet är helt enkelt nödvändigt om innerstaden ska överleva som ett pulserande hjärta. Och en stark cityhandel kräver ett stort kundflöde.

Och människor som handlar föredrar att åka bil. Ja, oavsett vilka aktiviteter det gäller till vardag eller helg är ofta bilåkande inblandat på något sätt. Sådan är den breda allmänhetens vana, sådant är den breda allmänhetens val.

Tyvärr är Linköpings tillgänglighet för privatbilism inte vad den borde vara ur den synpunkten. Stadskärnans vägnät är påfallande krångelkört. Gatorna är inte sällan fulla av hinder, till och med ibland rakt av spärrade. Möjligheterna att parkera smidigt, lätt och billigt är inte heller optimala, milt sagt.

Denna problematik får inte längre nonchaleras, såvida vi inte föredrar en ödsligare och fattigare innerstad – och det gör väl ingen? Faktiskt skulle en särskild översiktsplan behövas för hur Linköping kan bli bilvänligare och därmed mer inbjudande och konkurrenskraftigt.

En bra början vore att slopa parkeringsavgifterna, som i sig missgynnar centrumhandeln och näringslivet. Vackra Vadstena, detta Vätterns svar på Marstrand, är ett utmärkt exempel att följa. Där har man gratisparkering under ett visst antal timmar med p-skiva istället.

Bara en sådan åtgärd skulle sannolikt gynna Linköpings kommersiella potential väsentligt. Avskräckningseffekten att köra in till centrum för att handla minskar, butikerna får fler kunder, turister och andra besökare känner sig mer välkomna. Innerstaden får en stabilare ekonomisk grund för framtiden, vilket också gör att kommunpolitikerna kan räkna hem fint klirr i skattekassan.

Så vad väntar vi på?

Vadstena p-skiva

Såsom i Vadstena, så ock i Linköping!