Kategoriarkiv: Trafik och kommunikationer

Far och flyg, flygskatt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/6:

Är Miljöpartiet nöjda? Flygskatten som infördes av den rödgröna regeringen i april har redan fått skarp effekt. Norwegian lägger ner två linjer mellan Stockholm och USA (Oakland-San Francisco samt Las Vegas). Samma bolag uppges också överväga att lägga ner sin flygtrafik mellan huvudstaden och Skellefteå.

Med de låga marginalerna i en hårt konkurrensutsatt bransch slår flygskatten mot lönsamheten. Även SAS, sedan tidigare pressad av förluster, kommer att se över sina destinationer i ljuset av den nya pålagan.

Överhuvudtaget artar sig vårt land nu till en marknad som flygbolagen inte finner det lika värt att satsa på, menar Sydbanks flyganalytiker Jacob Pedersen: ”Skatten innebär att det blir mindre attraktivt att flyga till och från Sverige och den riskerar att leda till att vissa verksamheter som annars skulle kommit till Sverige inte gör det” (DN 31/5).

Själv spår han att Danmark, utan flygskatt, tar över många rutter. Med Miljöpartiets vallöfte om att höja flygskatten ännu mer är väl då danskarna bara att gratulera. För vår del är konsekvenserna för vanliga människors rörlighet, för turismen och näringslivet inte så roliga dock. Ett pris som emellertid måste betalas när det handlar om att rädda jordens klimat.

Så lyder motargumentet. Det är populärt i debatten att skuldbelägga flygresandet som en farlig växthusbov. Inget snack om att vi ska ta klimatfrågan på allvar. Men bullrande alarmism i förening med kostsamma symbolåtgärder tjänar föga till, utan tenderar snarare att bli kontraproduktivt för det aldrig så goda syftet.

Att Miljöpartiet förlorat mycket av sitt förtroendekapital i väljarkårens ögon kan ses som ett tecken på det. Går det ens med den bästa vilja att ta flygskatten som ett seriöst exempel på meningsfull miljöpolitik?

Sverige har bland de lägsta koldioxidutsläppen per capita i den industrialiserade världen, detta tack vare att vår energisektor med kärnkraft och vattenkraft i stort sett är helt fri från växthusgaser. Sveriges andel av de globala koldioxidutsläppen är 0,1 procent.

Av den siffran svarar det svenska flygets utsläpp för cirka 5 procent, i det vidare perspektivet knappt mätbart alltså. Lägg till detta en teknikutveckling som i likhet med bilarna gör flygplanen allt bränslesnålare och miljövänligare.

Är det konstigt att expertinstanser som Konjunkturinstitutet konstaterat flygskattens miljönytta som obefintlig? Ändå har Miljöpartiet drivit igenom den. Vilket bidrag ger det, annat till att försämra kommunikationsmöjligheterna i ett land med långa avstånd, beläget i norra Europas utkant.

Sluta straffa landsorten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/5:

Den som i fredags stannade för att tanka vid OKQ8 eller Preem i Ödeshög fick uppleva en historisk smäll mot plånboken. En liter 95-oktanig bensin kostade 16,16 kronor. Aldrig tidigare har det svenska riktpriset varit så högt.

För tunnelbanefolket i Stockholms innerstad hade det kanske inte särskilt stor betydelse. Men för alla människor utanför tätorterna, där bilen är en vardaglig nödvändighet, spelade rekordnoteringen definitivt roll.

Förklaringen till sprängningen av 16-kronorsvallen är dels att råvarupriset på olja stigit, dels att kronan tappat så skandalöst mycket i värde, dels att Socialdemokraterna svikit vallöftet från 2014 att inte förvärra drivmedelsskatterna ytterligare.

Istället fick koalitionspartnern Miljöpartiet sin bilfientliga vilja fram och kunde glädjas åt att riksdagen, trots icke-socialistisk majoritet, släppte igenom den rödgröna regeringens idé om en självgående ökning av skattepålagorna vid pumpen.

Denna modell betyder i praktiken, ganska häpnadsväckande egentligen, att riksdagen frivilligt satt sig ur funktion. Nya beslut av våra valda ombud i det högsta organet för offentlig makt i Sverige har gjorts överflödiga.

Drivmedelsskatterna räknas årligen upp helt automatiskt enligt konsumentprisindex plus två procent, i princip för evigt. På detta vis fördyrades bensinen förra året med 24 öre, detta år med 30 öre till och så kommer det bara att fortsätta.

Konsekvensen blir en ränta-på-räntaeffekt som med tiden bokstavligen gör det till rena rånet att fylla tanken. Redan motsvarar skatten totalt nästan 10 kronor, eller 60 procent, av literpriset.

I Ödeshög bor Betty Malmberg, moderat riksdagsledamot. Hon är inte förtjust över situationen. Indexuppräkningen har hon kallat för ett ”slag mot demokratin” och vill nu ställa finansminister Magdalena Andersson mot väggen för hur drivmedelsskatten drabbar i synnerhet bilberoende människor på landsbygden (Expressen 18/5).

Det är en utmärkt och viktig markering. Ska hela Sverige leva kan inte bilåkandet straffbeskattas in i absurdum. På landsbygden finns ett jäsande missnöje med, som många uppfattar det, etablissemangets ensidiga urbana fokus vilket bidrar till en accelererande utveckling av växande regionala klyftor.

Känslan av styvmoderlig behandling lär inte minska med drakoniska drivmedelsskatter som ännu ett uttryck av oförståelse för landsortens livsvillkor. Även i Ödeshög måste man ju kunna transportera sig.

Stig på Sydostexpressen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/11:

Förra veckan hölls ett samregionalt seminarium i Linköping om Stångådals- och Tjustbanans framtid. Ljus eller mörk? Det beror givetvis på. 2016 tog mer än 665 000 personer tåget på sträckorna, en ökning med 10 procent på ett år. Den positiva resandeutvecklingen, om den står sig, är ett prima argument för dem som vill rusta upp banorna. Här finns potential.

Enligt en ny rapport, framtagen av järnvägskonsulten Per Corshammar på uppdrag av de sju kommunerna längs Stångådalsbanan, skulle en helrenovering kosta 4 miljarder kronor. Inte billigt, men sannolikt en vettig investering. Modern banstandard ger snabbare tåg och restiderna kan kortas substantiellt.

I jämförelse med idag skulle vi kunna börja tala om en ”Sydostexpress” mellan Linköping och Kalmar. Regionerna knyts fastare ihop och förstoras. Pendlingsmöjligheterna blir väsentligt bättre, smidigare transporter gynnar näringslivet och de mindre kommunerna får attraktivare villkor.

Politiker och företag från Kalmarsidan är angelägna om en upprustning. Det var förstås ingen slump att seminariet om Stångådals- och Tjustbanan därför förlades till Linköping, eftersom Östergötlands makthavare behöver väckas. De har hittills visat klent intresse och satsar hellre sitt krut på Ostlänken.

Men två tankar, eller spår, borde rimligen gå att hålla i huvudet samtidigt. Den hägrande vinsten med vassare kommunikationer till Stockholmsregionen bör inte fördunkla tillväxtchanserna som även uppgraderingen av Stångådals- och Tjustbanan ruvar på.

Det existerar ingen motsättning, tvärtom. Som Per Corshammar säger: ”Då har man ett större upptagningsområde och det betyder att ju fler järnvägar man kan få till sin stad, desto mer betyder det för arbetsmarknaden och lönsamheten i Linköping” (SVT 1/11).

En mörkare framtid för järnvägsförbindelserna till Västervik och Kalmar lär det dock bli om våra bägge regioner inte kan samarbeta. Som bekant kammar Stångådals- och Tjustbanan noll i Trafikverkets förslag till nationell transportsystemplan perioden 2018-2029.

Utan enad Kalmar-Östergötlandsfront är utsikten nog minimal att ändring i statens anslagsprioriteringar kommer till stånd. Det vore tråkigt. Förfaller banorna och ”Sydostexpressen” blev en dröm blott, gjorde vi oss själva en otjänst.

Bilen utmanar makten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/10:

Med modernismen kom bilen. Men när den blev var mans egendom anmälde sig ett problem hos folkhemselitens sociala ingenjörer. Förr hade vanligt folk levt tämligen stationärt, då medlen till individuell rörelse i rummet inte medgav någon större vardaglig aktionsradie. Utvecklingen av massbilism under 1900-talets senare hälft sprängde begränsningarna på ett direkt revolutionerande sätt.

Hos överheten har det i alla tider funnits en tendens till ogillande av fria rörelsemönster bland populasen. Sådant är en existentiell utmaning mot maktens behov av kontroll och styrning. De som i paternalistisk anda vill forma och ordna samhället efter en bestämd ideologisk vision, kan av nödvändighet inte godta en alltför tillåtande grad av spontanitet och gränsöverskridande i systemet.

Frihetspotentialen som fanns i den växande bilismen kunde rubba det kollektivistiska politiska projektets ramar i Sverige.

Författaren Lena Andersson har skrivit om hur folkhemsingenjörerna medvetet strävade efter att bygga miljonprogrammets förorter så att bilen skulle slås ur sinnet på invånarna: ”Den planlagda frånvaron av biltrafik motiverades med att det var hälsosamt. Men egentligen handlade det om privatbilismen som omoralisk, irrationell och egoistisk” (DN Kultur 6/7).

Den attityden till individuellt folkligt bilåkande präglar ännu politiken, trots att Sverige rent allmänt blivit mycket liberalare idag – eller kanske just därför. Praktiskt taget råder konsensus i partipolitiken om att försvåra, fördyra och hindra privatbilism. Att moderna bilar blivit allt säkrare, miljövänligare och bränslesnålare spelar ingen roll.

I städerna ska bilarna motas bort, folket ska cykla eller åka buss. Beskattningen hårdnar ständigt, riksdagen har till och med uppfunnit en automatiskt beslutad årlig höjning av pålagorna på drivmedel.

Nu skymtar dock slutet på bensin- och dieselepoken, en fullskalig elektrifiering väntar runt hörnet. Det kan man tycka är enbart utmärkt, men symptomatiskt nog oroar det makthavarna i statsapparaten.

Ett skäl är, föga förvånade, pengar. Det blir ett skattebortfall på många, många miljarder om medborgarna upphör att tanka fossilbränsle vid macken. Energimyndigheten laddar därför med att undersöka införandet av en kilometerskatt på personbilar som ny kassako. IVL Svenska Miljöinstitutet och Chalmers tekniska högskola har fått uppdraget skissa på ett förslag.

I ett pressmeddelande förkunnar Anders Roth, projektledare och expert på hållbar mobilitet vid IVL Svenska Miljöinstitutet, följande intressanta ord: ”Vi går mot en allt mer automatiserad och elektrifierad fordonsflotta, vilket i grunden är positivt, men när den fossildrivna biltrafiken minskar och vi tankar mindre bensin och diesel kan skatteintäkterna minska. Samtidigt finns också en risk att körsträckorna ökar, i takt med att självkörande fordon blir lättillgängliga och billiga”.

Läs den sista meningen en gång till. Ni ser, ränderna går aldrig ur. En framtid där vi vanliga dödliga susar omkring kors och tvärs i billiga, lättgängliga och självkörande elektriska bilar – vilken mardröm!

Fri folklig rörlighet har alltid uppfattas som något subversivt.

Håll järnvägen igång

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/9:

Han har fått nog. Måttet är rågat. På DN Kultur häromdagen uttryckte journalisten och författaren Johan Hilton sin frustration över hur omöjligt det blivit att åka tåg i Sverige: ”Jag skissar just nu på ett plattitydbingo i pocketformat över de fel som ständigt drabbar tågtrafiken och Trafikverket och som jag tänker sälja i vagnarna. Det skulle göra toksuccé bland resenärerna i störtskuren av ursäkter från högtalarna: Nedriven kontaktledning, check. Kabelbrand, check. Signalfel, check. Mötande tåg, check. Vagnfel, BINGO för helvete!”.

Någon som inte känner igen sig? Till saken hör att Johan Hilton verkligen gillar att åka tåg, eller snarare, vill gilla. Han är knappast ensam om det. Tåg är ett populärt kommunikationsmedel bland svenska folket. Men tålamodet prövas onekligen av den bristande pålitligheten.

Hör min enkla bön, kära politiker som begär vårt förtroende att styra och ställa i samhället. Kan ni inte bara fokusera på ett enda mål för ett tag? Att grundläggande verksamheter ska funka. Som polisen. Som sjukvården. Som tågen. Ni måste inte nödvändigtvis bygga futuristiska höghastighetsbanor för en astronomisk summa skattemiljarder. Det finns redan befintligt dragna järnvägar som era väljare gärna använder, men som lider av svåra kapacitets- och underhållsproblem.

Är det inte kapitalförstöring att låta det existerande nätet falla i bitar? Tänk om det rustades upp, och vanliga tåg faktiskt gick som tåget, prickfritt och i tid. Det hade varit attraktivt nog. Ni talar gärna om att människor borde köra mindre bil, för miljöns skull. Ni talar gärna om att hela landet ska leva, för landsbygdens skull. Vill ni göra konkretion av orden? Ge Stångådalsbanan en chans!

Modernisera, helsvetsa spåren, elektrifiera. Med snabbare och tätare turer för person- och godstrafik mellan Linköping och Kalmar hade villkoren i den sydöstra delen av Sverige kunnat bli betydligt bättre. En öppning för regionförstoring med potential.

Må regeringen därför ompröva Trafikverkets beslut att vända ryggen åt Stångådalsbanan. Varken den, eller anslutande Tjustbanan till Västervik, är förklarad som aktuell för renovering i myndighetens senaste investeringsplan. Sotdöden nästa?

Vill man underblåsa avfolkningen av mindre orter är ett säkert sätt att lämna infrastrukturen till förfall. Skulle det bli Stångådalsbanans framtid drabbas även – nota bene – Linköping och Kalmar, riskerar att bli likt öar i allt ödsligare omkringliggande trakter. Hur skulle det gynna utvecklingen av våra respektive län? Urbanisering är positivt ur många aspekter, men utan ett syresättande samspel mellan stad och landsbygd går något väsentligt förlorat, vi blir fattigare.

Goda skäl finns alltså att värna Stångådalsbanan. Fast ska regeringen väckas till en satsning bör åtminstone berörda kommuner längs sträckan hålla ihop. Olyckligtvis har Linköping nu valt att överge samarbetsorganisationen Infrastrukturkansliet som lobbar för Stångådals- och Tjustbanan. Majoriteten i Linköpings kommunstyrelse vill hellre koncentrera sig på Ostlänken. Som om det fanns en motsättning!

Det tycker i vilket fall inte kommunalrådet Sara Skyttedal (KD) som är kritisk till avhoppet: ”Jag tror att man har lite av ett storstadskomplex och inte förstår att vi måste också se till att stärka landsbygden för att se till att både regionen ska fungera – men också att Linköping ska stärkas som stad” (P4 Östergötland 20/9).

Precis.

En pulsåder i sydost

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/9:

Att åka tåg är mer än prosaisk kommunikation. Det är, i sina bästa stunder, en kulturupplevelse. Den som färdats längs Stångådalsbanan förstår vad jag menar. Tveklöst är det en av Sveriges vackraste järnvägssträckor, så skönt inbäddad i det sydöstra naturlandskapet att resandet får en närmast poetisk dimension.

Bara känslan att en tidig, frostbiten morgon stiga på Kustpilen i östgötaslättens Linköping och kliva av vid slutstationen Kalmar, mötas av Östersjöns friska havsvindar och solen över det väldiga medeltida slottet – ja, vederkvickande är nog ordet.

Jag hoppas att Jan Björklund får samma härliga intryck när han gör just den tågresan nu på fredag. Det är Liberalerna i Östergötland som med att bjuda in sin partiledare till kupén vill få upp Stångådalsbanans framtid – och dess inte mindre intagande systerspår Tjustbanan mot Åtvidaberg och Västervik – högre på den politiska agendan.

Även Kristdemokraterna i länet är aktiva i frågan. Det är bra, det behövs verkligen.

Region Östergötland har nämligen brytt sig föga om denna järnväg, idag sliten och eftersatt. Trafikverket är direkt kallsinnigt. Enligt myndighetens nyligen presenterade förslag till nationell transportplan för perioden 2018-2029 får varken Stångådals- eller Tjustbanan en ringaste investeringskrona. Det förefaller som en dumhet, ett sorgesamt misstag.

De senaste åren har det talats mycket om nya höghastighetsbanor mellan storstäderna, men den astronomiska mångmiljardsatsningen tror egentligen inget riksdagsparti mer än MP längre på. Gott så, förnuftsmässigt är det betydligt vettigare resursanvändning att modernisera den befintliga järnvägsrälsen och få vanliga hederliga tåg att komma och gå i tid. Men glöm då icke Stångådalsbanan!

Att rusta upp och hålla liv i den, är att hålla liv i sydöstra Sveriges landsbygd och värna dess mindre orters villkor – som Rimforsa, Kisa, Vimmerby, Hultsfred, Berga, Högsby, Blomstermåla. Kalla det gärna kulturpolitik i vid bemärkelse. Eller närings- och tillväxtpolitik.

Med Stångådals- och Tjustbanorna i renoverat skick kan tågen köras snabbare och oftare, regionerna Kalmar och Östergötland knyts närmare varandra, pendlingsmöjligheterna ökar, arbetsmarknanden gynnas, den kommande Ostlänken till Stockholm får större utväxling genom högre volymer i matartrafiken, etc.

I Kalmar är man klart på spåret. Här, bakom vår sida länsgränsen, är intresset klenare. Måtte Liberalerna och Kristdemokraterna kunna ändra på det. Annars lär knappast statsmakterna ge Stångådalsbanan en rimligare chans på prioriteringslistan.

Håll i nu, Alliansen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/8:

Stefan Löfven kryssar vidare med sin bräckliga skuta mellan hotande grund och skär. I S/MP-regeringens budgetförhandlingar med Vänsterpartiet under helgen nåddes, enligt Expressens uppgifter, enighet om att delvis tillmötesgå Alliansen. Den borgerliga oppositionen har ju tuffat till sig en del på sistone.

I juni utlovade Allianspartierna misstroendevotum mot några av Löfvens skattehungriga ministrar, såvida inte regeringens tre skadliga förslag om förvärrade bördor på jobb och företagande drogs tillbaka. Det rörde försämring av brytpunkten för statlig inkomstskatt, försämring av skattevillkoren för småföretagare (3:12-reglerna) och försämring av den luftburna transportsektorns möjligheter genom införande av flygskatt.

Regeringen backar nu från de två förstnämnda förslagen.

Notera att Löfven parerar på samma sätt som när Alliansen nyligen krävde misstroendevotum mot de tre inblandade statsråden i IT-skandalen på Transportstyrelsen.

Löfven lät infrastrukturminister Anna Johansson och inrikesminister Anders Ygeman gå, men behöll försvarsminister Peter Hultqvist. Med det försökte Löfven, som i söndags påstod sig vara ”så less på det politiska spelet”, framstå som resonlig (under galgen, nota bene) i förhoppningen att Alliansen i sin tur skulle framstå som grälsjukt oresonlig om borgerligheten vidhöll att med SD osäkra misstroendevapnet mot Hultqvist i riksdagen och därför vika sig av hänsyn till opinionen. Skickligt taktiserat, onekligen.

Löfvens tanke är uppenbarligen att köra ett identiskt chickenrace i misstroendespelet om skattehöjningarna. Men det handlar förstås även om att hålla MP lugn i båten. S är själva inte överdrivet pigga på att straffbeskatta resor i skyn. Men för den lilla gröna koalitionspartnern är flygskatten en viktig ideologisk symbolfråga. Och mörbultad av allt stryk som MP hittills tagit i regeringsställning, måste ju partiet få något köttben att gnaga på inför valet. Det påminner om samarbetsspelet med Vänsterpartiet.

Deras ideologiska flaggskeppsfråga är att stoppa ”vinstjakten” i välfärden. Priset som Löfven tvingas betala för regeringsstödet från Jonas Sjöstedts gamla kommunistparti har blivit den utskällda Reepaluutredningen, vilken nu tydligen håller på att bearbetas till ett skarpt förslag som ska föreläggas riksdagen i höst. S gläds knappast helhjärtat åt det heller, inte minst för utsikten till att verkligen lyckas försämra de enskilda välfärdsföretagarnas villkor är allt annat än kassaskåpssäker.

Voteringsnederlaget är redan så gott som intecknat, av det enkla skälet att riksdagsmajoriteten är emot. Men å andra sidan lär frågan överleva som blockpolariserande slagträ i valrörelsens spel om regeringsmakten 2018 och en sån grej är ju alltid mycket tacksam i den existentiellt konfliktbaserade partipoliska branschen.

Bör då Alliansen nöja sig med den partiella framgången på skatteområdet?

Nej, lika lite som gällande Transportstyrelseskandalen. Vi kan inte ha en försvarsminister som schabblar bort bollen i skyddet av riket säkerhet (även om det yttersta ansvaret för IT-härvans Watergateartade hantering faller på regeringschefen, rimligen är det Löfven som främst förtjänar riksdagens misstroende). Vi kan heller inte ha en flygskatt som vingklipper en vital del av Sveriges kommunikativa infrastruktur, bara för att det skulle glädja MP:s glesande skaror.

Dessutom skulle en hejdad offensiv av Alliansen se fåraktig ut och ge nytt demoraliserande bränsle till kritiken av den borgerliga opposition som tvekande och skotträdd när allt kommer till kritan.

Höj rösten, Linköping!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/6:

Det är Linköping som gett Sverige vingar. Vi är landets flygstad. Vad skulle nationens flygindustri vara utan oss? Är det någon kommun som borde värna luftfarten är det vi. Vore det således för mycket begärt om Linköping officiellt uppvaktade regeringen med en vädjan om att slopa flygskatten?

Det beryktade förslaget att vingklippa flyget med en särskild punktskatt på resor har väckt upprörd och berättigad kritik från start. Men Stefan Löfvens rödgröna minoritetskonstellation har ändå envist framhärdat och visar hittills inga tecken på att backa, tvärtom.

”Vi tror samlat att det här är skadligt för svenskt näringsliv och på sikt minskar tillgängligheten för Sverige liksom gör det svårare att bedriva ett livskraftigt näringsliv i hela Sverige”, säger SAS-vd:n Richard Gustafsson. Under måndagen förenade han sig med konkurrentbolagen Norwegian och BRA i en gemensam protest mot regeringens hot att fördyra biljettpriserna och därmed minska marginalerna i redan hårt konkurrensutsatt bransch.

Det är långa avstånd i Sverige, vi ligger därtill i Europas norra utkant. Vikten av en välutvecklad, smidigt fungerande infrastruktur för lufttransporter såväl inrikes som utrikes kan därför av uppenbara skäl inte nog betonas. Att driva bort människor från flyget och göra dem mindre rörliga genom politiska straffpålagor vore mycket olyckligt, vilket konsekvenserna i andra länder tydligt visat.

Exempelvis har Irland och Nederländerna infört flygskatt, fått skrämselhicka av resultatet när ekonomin dök, insett misstaget och avskaffat skatten. Varför ska då Sverige låta reprisera samma dumhet?

Regeringen anför miljöomsorg och klimatnytta som motiv. Men måste i sak argumentera mot bättre vetande. Bland remissinstanserna som sågat flygskattens påstådda välsignelsebringande gröna effekter finns tunga expertgranskare som Riksrevisionen, Statskontoret och Konjunkturinstitutet.

Men för det lilla krisande Miljöpartiet är flygskatten en viktig ideologisk symbolfråga, som statsminister Löfven känner sig nödgad att bjuda sin juniorpartner i regeringen på. Det kan emellertid inte vara godtagbart att det interna politiska schackrandet i Rosenbad ska gå ut över allmänintresset, försämra tillvaron för vanligt oskyldigt folk och slå mot den hela produktiva sektorns näringsvillkor.

Tidigare har den ansedda Linköpingspolitikern Lena Micko (S) haft det prestigefyllda uppdraget som ordförande i föreningen Svenskt flyg. Vid tillträdet på posten deklarerade hon som sin uppgift ”att visa den stora betydelsen flyg har för landets regioner och näringsliv och att flyget har betydelse för tillväxten” (Corren 15/6 2007). Snudd på dagen är det exakt 10 år sedan dessa ord fälldes.

I ljuset av regeringens flygfientliga agerande känns uppgiften än mer brännande aktuell och nödvändig. Det skulle definitivt inte skada om Linköpings kommun tog ett initiativ i frågan och förklarade för makthavarna i Stockholm vad som står på spel.

Om Sveriges flygstad höjer rösten i debatten lär det knappast gå obemärkt förbi.

Slutstationen närmar sig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/3:Corren.

Är det lönt att välja tåget? Svar ja! Det är predikotexten från Sverigeförhandlingen, som på regeringens uppdrag leds av HG Wessberg och Catharina Håkansson Bohman. Han har tidigare varit statssekreterare åt Moderaterna, hon har en bakgrund som kanslichef åt Centern.

De utsågs när Sverigeförhandlingen ännu hette Sverigebygget och var Alliansens stora infrastruktursatsning för att ha något rejält att bjuda väljarna på i förra valrörelsen. HG Wessberg och Catharina Håkansson Bohman är på ständig resande fot i landet med syfte att övertyga om höghastighetstågens välsignelser.

Det handlar mer om att ”bara” anlägga ett nytt futuristiskt järnvägsnät för minst 230 miljarder kronor mellan Sveriges tre storstadsregioner.

I förhandlingspaketet ingår även åtgärder för ökat lokalt bostadsbyggande, få fart på arbetsmarknaden, utveckla stadskärnorna med bättre möjligheter för kollektivpendling till stationerna, främja cyklingen förstås (alltid lika politiskt populärt), utreda utsikterna av ytterligare en fast förbindelse till Danmark, och så vidare. Mastiga grejer, alltså.

Sverigeförhandlingens kringkuskande duo ska vara klara vid detta års utgång. Sedan ska höghastighetsnätet vara fixat, färdigt och fullt åkbart 2035. Men det verkar mindre realistiskt, då stödet håller på att vittra bort i riksdagen och kritiken tilltar.

Är det lönt att välja tåget? Den frågan är också titeln på en färsk rapport av nationalekonomen Åsa Hansson, som skrivits på uppdrag av den gröna, liberala tankesmedjan Fores. Slutsatsen om det väldiga infrastrukturprojektet, det största som planerats i riket sedan de gamla stambanorna byggdes, är motsatt Sverigeförhandlingens.

Åsa Hansson pekar på att den återkommande tendensen av samhällsekonomiska glädjekalkyler från politiskt håll i dessa sammanhang slagit igenom även här. Trafikverkets egen dom att kostnaderna överskrider nyttan är till och med för mild beräknad.

Sannolikt är projektet mer samhällsekonomiskt olönsamt än vad tidigare siffror visat, bland annat därför att diskonteringsräntan (avkastningskravet på investerat kapital) satts för lågt i internationell jämförelse.

Höghastighetstågen är ett riskprojekt, vilket betyder att denna risk bör återspeglas i en högre räntesats för att man ska kunna göra en någorlunda korrekt värdering av satsningen. Nu har istället den framtida nyttoeffekten blivit i rosigaste laget och kostnaderna av investeringen underskattats.

Förnuftsmässigt är det dags att lysa frid över Sverigeförhandlingen och välja ett för skattebetalarna klokare spår genom att rusta upp det befintliga järnvägsnätet. Som Jessica Rosencrantz, Moderaternas trafikpolitiska talesperson, sagt: ”Det vi behöver är vanliga hederliga tåg som kommer och går i tid”. Fokusera på det i fortsättningen.

Klart spår till Stockholm?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/1:Corren.

Vilket är det säkraste sättet att resa från Linköping till Stockholm, eller tvärtom? Utan tvekan: att ta den egna bilen. Då har man bäst kontroll över situationen, i synnerhet när handlar om viktiga möten, exempelvis i jobbet.

Tåget borde vara ett smidigt alternativ som har attraktiva konkurrensfördelar. Man stiger på vid den ena stationen inne i stadens centrum och kan kliva av på den andra stationen mitt i city. Inget strulande med dyra parkeringsplatser. Restiden kan utnyttjas för arbete, samtal, läsande, avkoppling.

Problemet är att denna restid erfarenhetsmässigt kan utsträckas till att bli betydligt längre än beräknat. Det är besvärande ofta som det inte är raka spåret och tåget går som tåget. Förseningar, lok och vagnar som går sönder, krånglande växlar, turer som plötsligen ställs in, irrande mellan perronger på jakt efter nästa hänvisande tåg, svävande besked, irriterande väntan.

Många är vi som vill älska att åka tåg, men den kärleken ställs på hårda prov i dagens Sverige.

När infrastrukturminister Anna Johansson bevistade Transportforum i Linköping, som ägde rum i veckan, talade hon om vikten av förbättrad kvalitet och ökade satsningar på underhåll i det befintliga järnvägsnätet. Det är bra. Och definitivt på tiden.

Hon slog också fast att Ostlänken måste byggas. Jättebra! Fast behöver det sägas? Projektet har väl redan fått grönt ljus?

Kanske är det jag som är lite dum, men vad händer egentligen med Ostlänken?

Byggstarten skulle ju vara fastställd till 2017. Det är nu det. Men om spaden ska sättas i backen, vet någon vilken banstandard det blir? Är inte det ganska väsentligt att det är klara papper på vid det här laget?

Den tidigare idén om höghastighetståg genom Sverige för hundratals miljarder skattekronor är det väl endast Miljöpartiet som varmt och ivrigt omhuldar numera (pengar existerar ändå inte).

Rimligen vore det alltså ekonomiskt vansinne och helt poänglöst att anlägga höghastighetsspår på Ostlänkens blotta femton mil mellan Järna och Linköping, om fortsättningen löper ut i luft och intet?

Apropå Linköping så vore det också fint att veta vilken lösning man tänker sig för dragningen genom vår stad. Eller blir den utanför, både och? Tunneln ska vi tydligen glömma, ty den har infrastrukturministern avskrivit som för dyr. Så vad är det som gäller?

Själv är jag nöjd och glad bara vi får snabba, trygga, pålitliga tåg till Stockholm. Det vore faktiskt ganska skönt att slippa ta bilen varenda gång.