Kategoriarkiv: Sverigedemokraterna

Lågt valdeltagande – ett sundhetstecken?

Publicerad den av
1

”Det är klart att det är en oerhörd besvikelse”, suckar demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP). ”Ett stort nederlag för svensk valdemokrati”, konstaterar statsvetarprofessorn Sören Holmberg. ”Ett demokratiskt fiasko”, skriver Aftonbladets Katrine Kielos.

Ja, som väntat var det relativt få som röstade vid omvalet i Västra Götaland. Endast 43 procent av drygt 1,2 miljoner röstberättigade axlade sitt – som det brukar heta – demokratiska ansvar. Men å andra sidan. Om inte politiken upplevs som relevant och angelägen, vem är det då fel på? Väljarkåren?

För övrigt är det som man i svensk debatt anser att högt valdeltagande vore något slags självändamål. Dock skulle vi i den mogna demokratin tvärtom kunna se lågt valdeltagande som ett sundhetstecken. Faktiskt. Heta och upprivande ideologiska konflikter har klingat av, det råder konsensus om den allmänna färdriktningen, skillnaderna mellan de etablerande partierna är små och teknokratiskt betingade, det mesta i samhället funkar i stort sett ganska hyfsat och vilket politiskt block som styr saknar existentiell betydelse. Egentligen inte så illa, va?

Då är det väl ändå svårt att peka finger åt människor som utnyttjar sin rätt att inte delta i partivalen? Demokrati är i grunden ett verktyg. Inget som per definition är gott i sig självt. Det avgörande måttet på ett anständigt samhälle handlar istället om hur den franska revolutionens klassiska ideal om frihet, jämlikhet och broderskap tillämpas. Och tiger hälsan still (någorlunda i alla fall) är det nog inte ologiskt att motivationen hos väljarna faller, och att de föredrar att engagera sig i något som för dem synes viktigare än traditionell partiröstning.

Nu resonerar jag förstås teoretiskt och principiellt här, eftersom ämnet är värt att problematisera då man ju bör skilja på mål och medel. Annars lär vi hamna ganska snett. Som att det började hojtas om införande av röstplikt (ett absurt och frihetsinskränkande instrument, som snarare undergräver medborgarskapet än stärker det). Jag tycker det är bra att rösta och har själv alltid gjort det.

Jag beklagar att inte partierna i Västra Götaland förmådde mobilisera väljarkåren i högre grad än de gjorde. Särskilt som det idag finns ett parti som mält sig ur de anständiga partiernas krets – Sverigedemokraterna. När den organiserade främlingsfientligheten är på frammarsch finns alla skäl i världen att utnyttja sin rösträtt. Detta givetvis för att stärka de goda krafterna på de ondas bekostnad. Uppenbarligen misslyckades man ånyo både från höger till vänster att höja medvetenheten om vilka värden som står på spel när SD vädrar morgonluft och intoleransen breder ut sig.

Detta är det verkligt allvarliga.

”Öppen dialog” med SD i Karlskrona?

Publicerad den av
1

I dagens Sydöstran förklarar Björn Gustavsson (MP), ordförande i Karlskronas idrotts- och fritidsnämnd, varför han släpper in det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna i nämndens arbetsutskott:

”En öppen dialog är något som är grundläggande för mig och Miljöpartiet är ett öppet parti.”

Det är inte första gången Miljöpartiet i Blekinge närmar sig Sverigedemokraterna. Inför valet förra året uttalade Sofia Bothorp, gruppledare för MP i Karlskrona, att hon gärna såg ett samarbete med SD:

”Vi kan ju inte frysa ut och stänga ute Sverigedemokraterna och de som vill vara med och påverka samhället i en riktning mot hållbarhet och ekonomisk hållbarhet” (Blekingenytt 28/4, 2010).

Bothorps frieri till SD fick stöd av Claes Jansson, gruppledare för MP i landstinget Blekinge och kommunpolitiker i Karlshamn. I Sydöstran den 29/4, 2010 deklarerade han:

”I Miljöpartiet har vi inga centrala påbud om att hålla Sverigedemokraterna utanför… Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att själv ha en dialog med folkvalda SD-representanter.”

Ingen som röstade på MP i Blekinge torde alltså ha blivit lurade av att få SD på köpet. Men nog är det beklämmande. Vad blir nu nästa steg i denna ”öppna dialog” med hatets och intoleransens företrädare? Jag är ledsen, men i en kommun där sådant sker har jag ingen större lust att bo.

Det är ju bara underhållning…

Publicerad den av
1

Till sommaren har huvudstaden begåvats med en syntfestival, kallad Stockholm Goes Alternative. Arrangörerna har bland annat bokat bandet Elegant Machinery. I Expressen dristade sig nyligen skribenten Johan Wirfält att kritisera detta, eftersom en av Elegant Machinerys medlemmar heter Richard Jomshof.

Han är riksdagsledamot för Sverigedemokraterna och sedan länge en av partiets frontfigurer, ingår i kärnan tillsammans med Jimmie Åkesson. Är detta ett problem? På festivalen ska ju Jomshof agera som musiker, inte som den inbitne islamofob och främlingsfientliga propagandist vilket annars är hans profession.

”SD:s kommunikationsstrategi handlar nästan uteslutande om en sak: att bli ‘rumsrena’. Därför går det inte betrakta deras företrädare som apolitiska i ett visst sammanhang. För SD har även en syntfestival ett symbolvärde”, skrev Wirfält som på goda grunder ifrågasatte omdömet hos festivalens ansvariga.

Wirfält fick mothugg DN:s nöjeskrönikör Fredrik Strage, som visserligen tog avstånd från SD:s främlingfientlighet, men samtidigt tyckte att Jomshof framstod ”som mer resonlig än den hycklande lynchmobb som gång på gång bekräftar Sverigedemokraternas prat om åsiktsförtryck”.

En intressant debatt. Jag kan inte låta bli att dra en parallell till Bert Karlsson. Ni vet, han som i början av 90-talet stod i spetsen för det främlingsfientliga populististpartiet Ny Demokrati. Som riksdagsledamot trumpetade han ut åsikter i den här stilen:

”Zigenare står för nittio procent av alla brott mot svenska pensionärer” (Almedalen 12/7 1992).

”Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter hiv-smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna, men han skulle bo ett tag i de gettona som de skapar” (Expressen 16/8 1992).

”Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går” (Expressen 16/8 1992).

I samma veva passade även Bert Karlsson på att lansera den rasistiska rockgruppen Ultima Thule. Man bör också tillägga – som inte helt oväsentligt faktum – att John Ausonius tyckte att han fått carte blanche av Bert Karlsson och Ny Demokrati för att skjuta invandrare, vilket Gellert Tamas skriver om i sin skakande bok Lasermannen.

Den iskalla vind av främlingsfientlighet och våldsam rasism som Bert Karlsson bidrog till piska fram i 90-talets Sverige, ska vi idag tydligen enbart glömma. Som om ingenting hade hänt dyker Bert Karlsson upp i alla möjliga glättiga TV-program och figurerar som glad nöjesfarbror.

Men varför skulle nöjesvärlden ta något ansvar, eller hålla sig med någon form av moral, om aldrig så basal? Det är ju bara underhållning, spex och glitter. Om clownen är rasist och hetsar mot muslimer, judar eller andra grupper när han inte sprattlar på scenen? Strunt samma. Bara han roar oss. Vi applåderar och skrattar lika gott oavsett.

Ursäkta. Jag mår faktiskt lite illa.

Sverigedemokraterna – rädslans och orons parti

Publicerad den av
3

Höstens val blev historiskt. Och tragiskt. För första gången tog ett utpräglat främlingsfientligt parti plats i Sveriges riksdag. Varför lade närmare 340 000 väljare sin röst på Sverigedemokraterna? Hur ska man förstå detta fenomen i tiden?

Det har skrivits flera böcker och otaliga tidningsartiklar om SD. Ofta med fokus på partiets rötter i nynazismen och Vit maktrörelsen. Det är förvisso en bakgrund som omöjligen går att bortse från. Men frågan är om inte alltför ensidig betoning på SD:s historiska syndakatalog leder tanken fel. Därmed blir även slutsatserna kring hur partiet ska begripas och bemötas missvisande.

Det menar i alla fall journalisterna Annika Hamrud och Elisabet Qvarford. De har under några månader i valrörelsen rest landet runt med SD, lyssnat, samlat intryck och intervjuat partiföreträdare från gräsrotsnivån till det absoluta toppskiktet. Resultatet är en ambitiös och inkännande reportagebok – Svensk, svenskare… (Optimal förlag) – som ger något annorlunda bild än den vi vanligen möter i media.

Visst har SD rasistiska drag. Men det handlar inte längre om antisemitism och rasbiologi som är nazismens bärande idé. Utan om kulturell rasism, där nationell konformitet betraktas som absolut nödvändigt för att rädda samhället från förfall och undergång.

I Sverigedemokraternas värld tycks vi leva i de yttersta dagarna, där normupplösning, kaos och gränsöverskridande rörlighet utgör ett akut hot mot allt som vi har gammalt och kärt. Utifrån väller ondskan in över oss med militanta muslimer, galopperande våldskriminalitet och ekonomiskt parasitära flyktingar som främsta uttryck. Detta är mångkulturens rätta ansikte, en ”sanning” som etablissemanget länge försökt dölja från medborgarna (ovisst dock varför).

Endast SD har en klar blick för vad som faktiskt sker och hur landet ska frälsas. Därigenom framstår partiet snarare som en politisk sekt, i grunden driven av rädsla och oro, vädjande till känslor av ett förlorat folkhem i en romantiserad Sörgårdsidyll. Dess forna trygghet har nu spolats bort i globaliseringens malströmmar, nationella murar är enda lösningen.

Så ser Sverigedemokraternas själ och budskap ut i Annika Hamruds och Elisabet Qvarfords skildring. En bok jag hoppas får många läsare. Särskilt bland dem som aktivt vill möta den utmaning mot vårt öppna samhälle som SD representerar.

Heder åt Transport!

Publicerad den av
Svara

Kan man vara medlem i facket och samtidigt aktiv Sverigedemokrat? Den delikata frågan försöker LO-förbunden hantera efter bästa förmåga.

Problemet har naturligtvis blivit än mer brännande efter SD:s framgångar i höstens val. Och inte blir det mindre känsligt av att många SD-väljare och sympatisörer kommer från den traditionella arbetarklassen.

Metall och Transport kan sägas representera varandras motsatser. Medan det förra förbundet valt en ganska tillåtande attityd, har det senare tagit strid och uteslutit Sverigedemokrater från sina led.

Det tycker jag att Transport gör rätt i. Den motbjudande ideologi som SD bygger hela sin existens på, är inte bara en flagrant utmaning mot det öppna samhällets fundament. Utan även mot fackets värdegrund och dess solidaritetsperspektiv.

Här gäller det att dra linjen i sanden och hålla färgen. Det kan inte vara rimligt att låta aktiva Sverigedemokrater fungera som trojanska hästar i en annan organisation, vars idéer dessa illa maskerade fascister ogenerat spottar på. Risken finns att lokala fackklubbar i praktiken kapas av SD.

LO är en del av arbetarrörelsen, som entydigt ska försvara demokratin och alla människors lika värde. Tolerans mot intoleransen har aldrig varit någon framkomlig väg och är det inte i detta fall heller. Transport reser motstånd och sänder i handling tydliga signaler om vad som är acceptabelt och inte.

Det ska Transport ha all heder av.

Mer att läsa:
Facket och Sverigedemokraterna, reportage i Dagens Arena 8/10.

FP-haveriet fullbordat i Olofström

Publicerad den av
Svara

”Våga vara svensk!”. Så stod det på den famösa disktrasa som Erika Nagy, FP-ordförande i Olofström, spred bland väljarna under sin lokala personvalskampanj. Symboliken var inte svår att tolka. Det som uppfattas som ”osvenskt” skulle alltså vara orent, smutsigt – nödvändigt att göra rent hus med.

Ingen tvekan kan råda om Nagys uppfattning i frågan. Hennes disktrasa sammanfattade tydligt det budskap som hon offentligt torgförde: Sverige tar emot för många utlänningar, asylrätten måste begränsas, inte ens ensamkommande flyktingbarn borde få fristad.

Som kronan på verket hävdade hon sedan att FP i Olofström kunde inleda samarbete med Sverigedemokraterna. Först då tog det skruv hos FP på länsnivå i Blekinge, som såg sig tvungna att markera distans från henne.

I Olofström kunde hon emellertid lugnt köra vidare. Nu har Erika Nagy dessutom valts till ny gruppledare för partiet efter Emanuel Norén (läs här och här). Det liberala haveriet får väl därmed anses fullbordat.

Vad väntar härnäst? Att FP går samman med SD som oppositionsblock mot de styrande Socialdemokraterna i kommunen?

Dock skulle det ytligt kunna ses som en slags högre rättvisa att Olofströms främlingsfientliga variant av FP ändå åkte på ett ordentligt bakslag i valet. Partiet halverades, från fyra till två mandat.

Men sannolikt var den förlusten till icke ringa del Sverigedemokraternas vinst. All erfarenhet, inte minst från Danmark, visar ju att när demokratiska partier börjar spela på rasisternas planhalva, så är det rasisterna som gynnas.

Ur det perspektivet blev FP och SD i Olofström som kommunicerande kärl. De bägge partierna bytte väljarstöd med varandra. SD fick fyra mandat efter att tidigare haft två. En lärdom att dra, för den som önskar.

En hoppets ljuspunkt är emellertid vännen Ted Bergdahl (V), som blivit ny ledamot i Olofströms fullmäktige. Ted är en stark, orädd röst för humanistiska grundvärderingar, och sådana kommer SD-länet Blekinge sannerligen behöva under mandatperioden.

Mer att läsa:
Olofström – Folkpartiets sorgebarn
Konsten att rasera ett parti
Ted Bergdahl: ”Hyckleri om SD-avbön i Folkpartiet”
Ted Bergdahl: ”Sparka ut Erika Nagy”

Blekinge – Sverigedemokraternas trädgård

Publicerad den av
Svara

Krönika i Sydöstran, publicerad 5/10:

Om valet finns åtskilligt att säga. Förstås. Inte minst det elände att Blekinge framstår som Sverigedemokraternas kärnland. Partiledaren Jimmie Åkesson är som bekant från Sölvesborg. Och en av hans viktigaste vapendragare, Richard Jomshof, har länge satt sin prägel på Karlskronapolitiken. Bägge är nu invalda i riksdagen. Med benäget bistånd från blekingeborna. Var tionde röst härifrån gick till SD.

I vad som brukar kallas Sveriges trädgård finns det uppenbarligen god (eller ond, snarare) jordmån för främlingsfientlighet, rasism och allmän kulturell inkrökthet. Tragiskt nog. Men det är ju faktiskt inga nyheter. Hur vore det om vi äntligen på allvar försökte ta itu med problemet? Förutsatt att SD:s triumftåg ses som ett problem, givetvis. Man kan undra.

Tendensen av anpassning från länets etablerade partier har redan varit märkbar under den gångna mandatperioden. I Karlskrona har borgerligheten komprometterat sig med både slutna och öppna försök till samverkan med SD. Minns hur kommunstyrelsens ordförande KG Svenson (M) sträckte ut handen till Richard Jomshof 2007. En hand som togs tillbaka först efter att Moderaternas partiledning i Stockholm slagit KG Svenson på fingrarna.

Och minns vittnesmålet från den avhoppade FP-kanslisten Mikael Lejdeby om hur femklövern efter valet 2006 spelade under täcket med SD i syfte att få bort Socialdemokraterna från makten. Oppositionsrådet Patrik Hansson (S) krävde nyligen en sanningskommission för att utreda skandalen. Vad hände med denna?

Eller minns hur kommunalrådet Tommy Olsson (KD) strax innan årets val offentligt ställde Socialdemokraterna mot SD, en jämförelse som entydigt utföll till det senare partiets förmån. ”Hederligare”, ”tydligare” och ”reko”, löd Olssons betyg på SD.

Jag skulle kunna rada upp ännu fler deprimerande exempel, också från andra Blekingekommuner. Poängen är att denna borgerliga fraternisering med hatets och intoleransens företrädare aktivt bidragit till att legitimera SD och ökat acceptansen för deras motbjudande budskap.

Även från Miljöpartiets sida har det funnits villighet att öppna famnen för dessa organiserade muslimhetsare. Kombinera detta med oförmågan/ovilligheten att med kraft försvara humanistiska grundvärderingar i debatten och resultatet talar för sig själv: Blekinge – Sverigedemokraternas trädgård. Som man sår, får man skörda. Är ni nöjda?

Fortsatt politisk cirkus i Karlskrona

Publicerad den av
Svara

Så blev det klart. Eländet i Karlskrona fortsätter fyra år till. En minoritetsstyrande borgerlig femklöver, inkluderat Miljöpartiet, ska försöka halta vidare. Med Sverigedemokraterna som ständig joker i leken.

Risken att rasisterna normaliseras på den borgerliga kanten blir nu än mer överhängande.Tendensen har redan varit tydlig under den förra mandatperioden (ämnet behandlas i min kommande krönika i Sydöstran).

Ytterligare en försvårande omständighet är att de lokala Moderaterna dras med bittra interna personrelaterade stridigheter, vilket knappast gör situationen bättre. Man kan bara beklaga att Socialdemokraterna inte lyckades få till stånd ett blocköverskridande majoritetssamarbete, som kunnat skapa efterlängtad stabilitet och göra slut på den förnedrande sandlådepolitiken.

Karlskronas framtid och utvecklingsmöjligheter känns inte särskilt lovande. Snarare har man god lust att instämma i denna klassiker med The Animals:

KD i Karlskrona om SD: ”Hederliga, tydliga och reko”

Publicerad den av
Svara

Tommy Olsson, kommunalråd (KD) i Karlskrona, har mitt under brinnande valrörelse tagit tillfället i akt att öppet prisa Sverigedemokraterna. Det främlingsfientliga partiet är kommunens tredje största och vågmästare i fullmäktige.

Men för Tommy Olsson är tydligen den socialdemokratiska oppositionen ett värre problem. Intervjuad i gårdagens BLT (6/9) förklarar han:

”Sverigedemokraterna har tydligare talat om vad de vill. Socialdemokraterna har oftare lagt krutet på att tala om att vi gör fel i tekniska frågor och inte så mycket vilken färdriktning de vill ta. Där har Sverigedemokraterna motiverat sig. De har bytt fot, men de har förklarat varför. Det har varit ett hederligare förhållningssätt.”

I dagens Sydöstran (7/9) fullföljer Tommy Olsson sin omfamning av SD genom att kalla partiet och dess gruppledare Richard Jomshof för ”reko”.

Är detta alltså Kristdemokraternas syn på hatets och intoleransens företrädare? ”Tydligare”, ”hederligare” och mera ”reko” än Socialdemokraterna?

Jag undrar om Tommy Olsson egentligen förstår vad han själv säger. Men eftersom han ändå är kommunalråd och en av Karlskronas tyngre politiker måste vi ta honom på allvar.

I praktiken bidrar Tommy Olsson till att legitimera SD och dess naket främlingsfientliga, islamofobiska budskap. Tyvärr är jag inte förvånad. Borgerligheten i Blekinge har genomgående haft notoriskt svårt att hålla rågången mot Sverigedemokraterna. Olssons utspel är bara ett deprimerande exempel i raden. Tendensen är dessvärre tydlig – från allianspartiernas sida har man successivt anpassat sig och riskerar snart bli ett slags medlöpare åt SD.

Varje anständig humanist och värderingsburen demokrat borde ha detta i åtanke inför valet den 19 september.

Ramadan, snart lika svenskt som julen

Publicerad den av
Svara

Ledare i Östgöta Correspondenten (12/8):

Förra hösten fick Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson publicera en brett uppslagen debattartikel i Aftonbladet (19/10, 2009), där han påstod att den muslimska invandringen till Europa representerade: ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”

Snarlikt, men hårdare, formulerade sig Richard Jomshof, tung SD-politiker och en av Åkessons närmaste förtrogna, på sin blogg några veckor tidigare. Jomshof drev tesen att muslimernas fortsatta närvaro ”oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism” (28/9, 2009).

Tydligare än så går det väl inte att uttrycka sig. Under senare år har SD omsorgsfullt putsat upp fasaden i syfte att bli aptitligare för bredare väljarskaror. Man vill sälja in sig som ett rumsrent, icke-stöveltrampande alternativ med en agenda av beska ”sanningar” som de etablerade partierna av olika skumma skäl skyr att tala om (främst invandringspolitiken). Taktiken har uppenbarligen fungerat ganska bra, eftersom SD idag surfar på spärren till riksdagen.

Men i Åkessons och Jomshofs formuleringar ovan blottas den råa kärnan i SD:s föreställningsvärld; avskyn för människor från andra kulturer än vår egen och islam i synnerhet. Observera hur grovt alla med muslimsk trosbekännelse klumpas samman och avhumaniseras. De utmålas som ett exempellöst ondskefullt kollektiv, som till och med överträffar Hitlers och Stalins barbari.

Sverige beräknas ha omkring 400 000 muslimer, alla är dock inte utövande och många är muslimer enbart till namnet. Vilket ”hot” mot vår nation utgör dessa människor i realiteten? Ramadan, den islamska fastmånaden som precis inletts, är ett belysande exempel.

Det är en högtid där muslimer avstår från föda mellan solens uppgång och nedgång, dels för att hedra Gud, men också för att visa solidaritet med fattiga. Att idka välgörenhetsarbete till utsatta gruppers förmån är därför vanligt.

När mörkret infaller brukar släkt och vänner samlas till en gemensam festmåltid, iftar. Lammkött är populärt att äta. Så populärt att slakteriföretaget Scan förra året inte kunde möta efterfrågan och därför betalar sina leverantörer extra för att öka produktionen.

Dessutom tenderar typiskt svenska inslag, som västerbottenost, att dyka upp på iftarbufférnas matbord. Ramadan innebär även ofta att man ger varandra påkostade presenter. Kommersen kring ramadan beräknas årligen värderas till en miljard kronor i ökad omsättning för handeln.

I praktiken håller alltihop på att bli en lika trivsam och naturlig svensk tradition som julaftonen är. Vilket i sig är ett slående bevis på hur mångfalden gör oss rikare, inte fattigare. Det visar också att SD:s budskap bara bygger på en serie inkrökta, vulgärnationella ramsor och besvärjelser.

Om ramadan ska vara uttryck för islams bottenlösa ondska, skulle man lika gärna kunna säga samma sak om jultomten.