Kategoriarkiv: Sverigedemokraterna

Ett ovärdigt spel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/5:

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll överlevde tisdagens misstroendeomröstning i riksdagen. Men inte utan fläckar på sin heder. Detsamma gäller många inblandade politiker i denna trista affär, vilken ter sig som en deprimerande studie i solkigt partitaktiserande.

Allt började med att Strandhäll gjorde helt rätt. Det var den 27 augusti 2015. Som ansvarigt statsråd förklarade hon sig då vara ”glad” över att annonsera regeringens utnämning av Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler till ny myndighetschef för Försäkringskassan.

”En av våra största politiska utmaningar är de stigande ohälsotalen. Att bryta utvecklingen är en av regeringens mest prioriterade frågor”, deklarerade Strandhäll. Ingen tvekan kunde råda om Beglers uppdrag. Kostnaderna för sjukpenningen skenade, regelverken var bristfälliga, felaktiga utbetalningar och rena välfärdsbrott som fusk med assistentersättningen fick skattepengarna att rinna iväg.

Försäkringskassan måste styras upp, bedömningarna skärpas och verksamheten komma under bättre kontroll. Ann-Marie Begler levererade. Hon tycks skött sitt fögderi skickligt och kompetent.

Men den 27 april 2018 var Annika Strandhäll inte glad längre. Riksdagsvalet närmade sig. Socialdemokraterna plågades av kritiken mot Försäkringskassans stramare hållning. Regeringspartiets image som välfärdsstatens försvarare par préférence kunde lida skada. I synnerhet bidragsberoende väljare – en grupp som S är traditionellt starka bland – riskerade att skrämmas bort.

Begler sparkades. Själv hävdade generaldirektören att det var av snöda politiska skäl. Strandhäll lyckades heller inte ge någon vettig förklaring som förtog det intrycket.

Den 4 maj 2018 anmäldes hon till riksdagens konstitutionsutskott (KU) av Christer Nylander, Liberalernas gruppledare, för att petningen kunde skett i strid mot lagen om offentlig anställning. Under KU-förhören gjorde sedan Strandhäll en svag figur och anklagades för att fara med osanningar.

Nu stod dock vårens EU-val den 26 maj inför dörren. Moderaterna hade risiga opinionssiffror, Ulf Kristerssons ställning som oppositionsledare var skakig, framgångarna för såväl KD som SD knaprade vådligt på M:s väljarbas och undergrävde hans auktoritet.

Ytterligare ett val som slutade i en plattmatch vore förödande. Det gällde att återta initiativet, gå på offensiven, göra något dramatiskt. Varför inte förnedra regeringen med att kräva avsättning av den där hopplösa Strandhäll? Att sansat vuxet vänta på att KU skulle granska färdigt hade egentligen varit rimligt. Men det gick inte. Domen skulle falla först i juni.

Den 16 maj väckte M misstroendevotum mot Strandhäll. KD och SD hakade givetvis på utan att blinka. Det gjorde även de svårt krisande Liberalerna med desperat behov av att visa sig pålitliga inför borgerliga sympatisörer efter januariöverenskommelsen.

Regeringens andra avtalspart i den forna Alliansen, Centern, höll sig emellertid utstuderat kalla och vägrade säga varken bu eller bä förrän EU-valdagen tryggt passerat.

Att låta folket veta att C tänkte lägga ner sina röster i misstroendevoteringen den 28 maj, och därmed rädda Strandhäll från bilan, skulle ju annars kunnat leda till en obekväm debatt och få gamla Alliansväljare att dra öronen åt sig.

Ännu en taktikens triumf över saken. Med Herbert Tingstens formulering: detta spel är ett ovärdigt spel.

SD förnekar sig inte

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/5:

Personskandaler är sannerligen inget ovanligt inom SD. De är så ymnigt förekommande att partiet måste vara ohotad svensk rekordhållare i grenen. Samtidigt verkar SD hur stryktåligt som helst. Avslöjanden som skulle sänkt andra partiers väljarstöd till botten, blir hos SD knappt en märkbar repa i plåten.

Toleransnivån är annorlunda bland anhängare av etablissemangskritiska och främlingsfientliga populiströrelser, som det ju aldrig funnits anledning att ha några högre tankar om. Deras företrädare gör snarare en poäng av att ogenerat vädja till rakt motsatta känslor i sitt lika grumliga som tyvärr framgångsrika protestbudskap mot den liberala samhällsordningen.

Partier, som inte ens försöker framställa sig som drivna av demokratiskt godhjärtade motiv och humanistiskt oklanderliga ideal, förlorar näppeligen sympatisörer på att uppträda i enlighet med sin oborstade, varudeklarerade natur. Bör vi därför förvånas över att skandaler rinner av SD som partiet vore inlindat i teflon?

Beslutet att blott en vecka före valet till Europaparlamentet brutalt sparka Kristina Winberg från fjärdeplatsen på SD:s EU-lista är milt uttryckt uppseendeväckande. Den utlösande orsaken tycks ha varit att hon larmat partiledningen om att toppkandidaten Peter Lundgren tafsat på en kvinnlig partikollega under en blöt fest, något han också medgett i en Expressenintervju.

Då blir alltså konsekvensen att Winberg förklaras som en illojal smutskastare och bannlyses på stubben, medan Lundgren ges absolution och tillåts segla vidare med Jimmie Åkessons fulla förtroende som ingenting hade hänt. Magstarkt är bara förnamnet.

Agerandet förefaller direkt vettlöst och mer än en hund är säkert begravd i den här bisarra historien. Vore SD ett normalt parti hade taket fallit in och väggarna rämnat.

Men SD är inget normalt parti, vilket nu ännu en gång klart och tydligt illustrerats. Spelar det inträffade någon större roll för en organisation där svarta skandalrubriker är rutin?

Opinionsundersökningarna pekar på att SD väntas fördubbla sitt valresultat och sina mandat i Europaparlamentet jämfört med 2014. Väljarna kan åtminstone inte sväva i tvivelsmål om vad de får av SD: en politik baserad på garanterat ruttna värderingar. Men i SD-kretsar är väl ett sådant påstående en fjäder i hatten, om det kommer från liberalt håll.

Kristdemokrater på glid

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/3:

Den auktoritära utvecklingen i Ungern har gjort Victor Orbáns ultranationalistiska regeringsparti Fidesz omöjligt i Europaparlamentets borgerliga grupp EPP. Svenska kristdemokrater och moderater fick förra veckan gehör för sitt krav att Fidesz, åtminstone temporärt, kastas ut.

”Jag är glad över att EPP har enats om beslut om tillfällig avstängning, även om Kristdemokraterna sedan vi initierade denna process hade velat gå längre. En del värderingar är inte valbara och när partiet inte efterlever grundläggande värderingar om demokrati och rättsstatens principer måste vi markera”. Det förklarade KD:s partiledare Ebba Busch Thor i onsdags.

Dagen därpå meddelade hon att KD öppnade dörren för ett närmande till Sverigedemokraterna – vars omhuldade favoritland i EU är Victor Orbáns Ungern…

Så var det med den ideologiska kompassen. Bedrövligt.

Om KD är beredda att skamlöst sätta sig i förhandlingsbåten med SD, är det inte otänkbart att M snart kastar sina sista dubier åt sidan och ansluter. Rörelser i den riktningen har redan tidigare tydligt kunnat märkas.

Blir detta början till formeringen av Jimmie Åkessons drömda ”konservativa block” i någon mening, måste vi räkna hoppet om en återuppstånden Allians med Liberalerna och Centern till 2022 som släckt. Det är ingen liten sak att som KD att sträcka ut handen till ett reformerat nazistparti och legitimera det som samverkanspartner.

David Lega, kommunalråd i Göteborg och KD:s andranamn på listan till Europaparlamentet, skrev inför valrörelsen förra året en skarpt SD-kritisk artikel i Expressen:

”Kristdemokraterna grundades som en motkraft till de rasistiska och nazistiska krafter som verkade i det mörka Europa under 1930- och 40-talet. Den internationella kristdemokratin återuppbyggde ett sargat Europa och bidrog till den frihet och det framtidshopp som sedan präglade stora delar av Europa. Det är en historia som jag är stolt över. Och som vi kristdemokrater aldrig glömmer bort” (11/6 2018).

Nej, David Lega glömmer inte. Han tillhörde den minoritet i KD:s partistyrelse som röstade nej till SD-öppningen. Andra kristdemokrater har emellertid all anledning till att friska upp minnet.

Hur kom det sig att mörkret sänkte sig över Europa under 1930- och 40-talet? Tag och läs Herbert Tingstens klassiska pionjärverk Den nationella diktaturen: nazismens och fascismens idéer från 1936.

Boken tycks dessvärre inte förlorat i aktualitet. Ty, som Tingsten visade, var det på grund av konservativa och liberala partiers medgörlighet som högerextremisterna kunde tillskansa sig makten i Italien, Österrike och Tyskland.

Borgerligheten där och då begrep inte faran med att släppa ultranationalisterna över bron. Socialisterna, alltså inte enbart Moskvalojala kommunister utan hela vänstern, ansågs som ett större samhällshot.

Ytterkantshögerns gapiga gäng var det i jämförelse ingen match att tygla och kontrollera om de bjöds en smula inflytande – trodde man.

Hösten 2015 deklarerade SD:s partisekreterare Richard Jomshof: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget”.

Förstår Ebba Busch Thor vilken fälla hon går i?

Skamfläcken Ungern

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/3:

Ungern var en gång del i det mångetniska, hyggligt toleranta och kulturellt framstående habsburgska imperiet. Det upplöstes tragiskt som följd av nederlaget i första världskriget, innan dess påminde faktiskt den gamla dubbelmonarkin Österrike-Ungern om ett slags EU i miniatyr.

Arvet och traditionerna från den perioden märks dock inte mycket av i dagens Ungern. Det är symptomatiskt att det bland Sverigedemokraterna här hemma ofta hörts gillande tongångar om detta land.

De skandaliserade tidigare ledande SD-profilerna Kent Ekeroth och Erik Almqvist har till och med emigrerat dit. Partiledaren Jimmie Åkesson har i valet mellan Tysklands Angela Merkel och Ungerns Viktor Orbán sagt sig föredra den senare.

I den SD-närstående tidskriften Samtiden hyllas och försvaras Ungern återkommande. Ni kan ju dra era egna slutsatser om vilka visioner SD har för Sverige med en sådan förebild.

I den ansedda amerikanska tankesmedjan Freedom House ranking över friheten i Europa klassificerades Ungern nyligen som bara ”delvis fritt” – ett hittills unikt underbetyg för en EU-medlem (Sverige tog full pott i frihetspoäng tillsammans med Finland och Norge).

Freedom House motiverar Ungerns sänkta status ”på grund av återkommande attacker på landets demokratiska institutioner av premiärminister Viktor Orbáns Fidesz-parti som använt sin supermajoritet i parlamentet för att införa begränsningar på eller kontroll över oppositionen, media, religiösa grupper, akademi, icke-statliga organisationer, domstolar, asylsökande och den privata sektorn sedan 2010”.

I snart ett decennium har alltså nu Orbán och hans främlingsfientligt högernationalistiska gäng suttit vid makten. Orbán har lyft fram Rysslands Putin och Turkiets Erdoğan som ledstjärnor.

Orbán har påstått sig vilja göra Ungern till en ”illiberal demokrati”, ett mål som rimligen är på väg att nå sin fullbordan. Orbán har regelmässigt förbannat EU, trots att Ungern ironiskt nog är en av unionens största ekonomiska bidragsmottagare.

Orbán har spelat på konspiratoriska antisemitiska strängar i kampanjer mot den judiske finansmannen och filantropen George Soros (född i Budapest, numera amerikansk medborgare) som gjorts till sinister syndabock för allt möjligt.

Inför vårens val till Europaparlamentet har Moderaterna och Kristdemokraterna krävt att Orbáns Fidesz äntligen ska sparkas ut från deras gemensamma europeiska borgerliga partigrupp EPP. Det vore sannerligen inte en dag för tidigt.

Men hur har SD-favoriten Fidesz kunnat välkomnats i detta respektabla liberalkonservativa sällskap från början och tolererats så länge?

Ohållbart biståndsregn

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/12:

Nästa vecka röstar riksdagen om övergångsregeringens avskalade budget och det kan bli spännande. Moderaterna utmanar nämligen med en egen budgetvariant i samarbete med Kristdemokraterna och i förhoppningen att Sverigedemokraterna sluter upp vid voteringsknapparna.

Anar vi här början till formeringen av det ”konservativa block” som Jimmie Åkesson drömmer om att bilda? En återsamling av borgerligheten inför valet 2022 vore då omöjlig och det liberala kraftfältet i svensk politik hade försvagats betänkligt. Det skulle förvåna om Ulf Kristersson lät något sådant hända.

Icke minst riskerar han annars att undergräva Moderaternas egen ställning, byggd på Gösta Bohmans frihetliga legeringsrecept av liberala och konservativa idéer som varit avgörande för partiets framgångar sedan 1970-talet.

Graviterar Moderaterna i SD:s auktoritära, uttalat anti-liberala riktning vore partiet slut som den breda kyrkan för allmänborgerliga väljare och har sannolikt en marginaliserad framtid att möta på högerkanten.

Men låt oss lämna dylika dystra spekulationer därhän tills vidare. Sakligt sett är Moderaternas aktuella budgetalternativ i stora drag ett prima aktstycke, som bland annat utlovar sänkta skatter och ökade försvarsanslag.

Dock uppstod en fnurra på tråden angående biståndet, som KD vill ha kvar i nivå med dagens enprocentsmål. Dit nådde inte Moderaternas förslag riktigt. Men för KD är det en hjärtefråga att 1 procent av BNI (bruttonationalinkomsten) ograverat ska fortsätta satsas i bistånd 2019.

Det håller även övergångsregeringen, samt Liberalerna och Centern, fast vid. Moderaterna vek sig till slut för KD:s krav och föll in i ledet.

Nog kan det låta toppen och berömvärd solidariskt. I statsbudgeten för 2018 resulterade enprocentsmålet i den största svenska biståndsbudgeten någonsin: totalt 49 miljarder skattekronor, varav 43 miljarder gick till den internationella biståndsverksamheten. Ett enormt belopp.

Tyvärr är det sällan partierna kritiskt och seriöst orkar diskutera den principiella rimligheten i enprocentsmålets konstruktion, som är ett barn av 60-talets radikala vindar. Inte för att statligt bistånd nödvändigtvis måste vara fel – även om forskning visar att frihandel och privata insatser har mycket större betydelse för fattiga länders välståndsutveckling.

Problemet med vår gällande biståndspolitik är att antalet kronor ensidigt tenderar att hamna i blickpunkten. Ett imponerande spenderande i sig blir viktigare än vilken faktisk nyttoeffekt pengarna får.

Guldregnet över biståndsorganet Sida är illustrativt. De höga anslagen gör att deras byråkrater kan dra igång massor av olika projekt. Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) har nyligen studerat hur många projekt som sedan överlever när Sida upphört med finansieringen. Svaret är blott 2 av 10.

”Vi ville granska hållbarheten eftersom bistånd ges för att skapa någonting bestående, men vad vi fann var bristande hållbarhet”, sa EBA:s kanslichef Jan Petterson till SVT Nyheter i somras (27/8).

När det lugnat ner sig i riksdagen borde M, KD och övriga riksdagspartier ta en allvarlig funderare på biståndspolitikens reformering. Enprocentsmålet kan inte vara någon helig ko.

SD hotar rättssäkerheten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/9:

Ingen är så ledsen som en ledsen folkpartist, lyder ett gammalt politiskt djungelordspråk. Ingen är så besviken som en besviken som sverigedemokrat, lyder ett rykande färskt. Sitt tydligaste uttryck fick det i SD-ideologen Mattias Karlssons famösa Facebookinlägg förra veckan.

”Det finns ingen tid att vila eller att sörja brustna illusioner och förhoppningar”, förkunnande han bittert och manade sina anhängare till ”en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död”. Så kan man också fira en framgång som gav SD 17,5 procent i riksdagsvalet. Men partiet hade ju hoppats nå ett så mycket högre mål.

När Mattias Karlsson lugnat ner sig lite torde han ändå ha anledning att korka upp champagneflaskan. SD har trots allt befäst sin ställning, sprängt sönder blockpolitiken och erövrat problemformuleringsinitiativet i debatten.

Det är SD:s agenda som dominerat under de senaste åren med strängare migrationspolitik, hårdare tag mot brottslingar, hyllande av svenska värderingar, snålare syn på mångkultur, et cetera.

”Sverige är numera hemland för ett av Europas starkaste nationalistiska partier”, konstaterade den Timbroanknutne statsvetaren Andreas Johansson Heinö i fredagens DN och korade Jimmie Åkesson som valets vinnare.

Sammantaget är det ingen dålig prestation av ett parti som till skillnad från sina högerpopulistiska motsvarigheter i andra länder, närmast Norge och Danmark, har sitt ursprung i den värsta av ideologier: nazismen.

Att en sådan rörelse sätter sitt märke på vårt samhälle är förskräckande. Fundera bara över vad SD:s tillväxt betyder för rättsväsendet. Ännu är inte kommunvalen färdigräknade. Men preliminärt pekar resultatet mot att SD får drygt 1800 lokala mandat, 500 fler än 2014.

Det är från partierna i kommunfullmäktigeförsamlingarna som nämndemännen till landets tingsrätter hämtas. Amatördomarna är att tänkta att balansera proffsjuridiken med ett slags folkligt bondförnuft. Vetenskapliga studier visar emellertid att nämndemännens partipolitiska hemvist riskerar att färga utslagen.

Åtalade med arabisk bakgrund fälls exempelvis oftare om SD-medlemmar bedömer bevisningen. I migrationsdomstolarna (där landstingen utser nämndemännen) minskar chansen att få asyl om SD är representerade vid domarskranket.

Fler SD-mandat ger alltså ett ökat antal SD-domare möjligheten att föra partiets ”existentiella kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad” in i rättssalarna. Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson borde gnugga händer av förtjusning. Vi andra har skäl till akut illamående.

Frihetens blå toner

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/9:

Det är hundra år sedan första världskriget tog slut, demokratin fick sitt genombrott och jazzen kom till Sverige. Den svängiga musiken, sprungen ur den afroamerikanska kulturen i New Orleans, markerade ingången till en ny liberal, emancipatorisk tidsålder.

Jazz var modernitet, livsglädje, improvisation, spontanitet, individualism. Vilken revolution i vårt knarriga, valsmalsgråa konungarike!

Historien om jazzens epokgörande svenska segertåg skildras i en precis utkommen, synnerligen läsvärd bok av journalisten Göran Jonsson med den välfunna titeln Frihetens blå toner (Carlsson). Men som Jonsson skriver i de inledande kapitlen tog det ett tag innan musiken blev rumsren utanför ungdomens diggarkretsar.

Som alltid låg moralpaniken på lur, i detta fall även blandat med utbredda vulgärnationalistiska, rasbiologiska förvillelser. ”Jazz är en hemsk infektionssjukdom, som med stora steg närmar sig våra friska kuster”, slog kapellmästaren och dirigenten Hjalmar Meissner fast i en famös debattartikel 1921.

När världsstjärnan Louis Armstrong spelade i Sverige 1933 möttes han med avsky från åtskilliga recensenter vilka frossade i rasistiska invektiv. Värst var Aftonbladet som liknade honom vid en odefinierbart bölande apa. Inte för inte var Aftonbladet, då konservativ, mycket sympatiskt inställd till Hitler.

Jazzen, denna till Europa importerade stökigt vitala produkt från smältdegelns USA, förknippades inte bara med svarta människor. Åtskilliga jazzmusiker var judar. För nazisterna var giftstämpeln solklar. Kunde det bli mer depraverat?

Som ett belysande exempel på extremhögerns propaganda citerar Göran Jonsson ur Erik Walles beryktade hatskrift Jazzen anfaller (1946): ”Man kan inte förstå jazzen utan att taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst. Den har skapats av negrer. Den har skapats av berusade negrer. Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö”.

Skrattretande formuleringar idag kanske, men Erik Walles var sannerligen ingen skrattretande figur.

Under 30- och 40-talen var han aktiv i nazistiska Svensk Socialistisk Samling, en central ideolog i rörelsen och ställföreträdande ”führer” under ledaren Sven-Olof Lindholm, även utsedd som personlig kontaktman till den norske landsförrädaren Vidkun Quisling.

Erik Walles upprättade listor över tusentals svenska judar, ett register (det finns bevarat) färdigt att överlämnas till de tyska SS-bödlarna om Hitler ockuperade Sverige.

Walles dog i början av 90-talet, men ångrade aldrig någonting och avslutade sin politiska bana som medlem och en slags äldre beundrad nestor i Sverigedemokraterna.

I partiorganet Sverige-Kuriren nr 7/8 1989 redogjorde han ingående för sina nazistiska kampår i Lindholmsrörelsen. När Walles avlidit hyllades han av samma SD-tidning 1992 för ”sin klokhet” som givit partiet ”många tankeställare”.

Det var detta parti som Jimmie Åkesson tre år senare anslöt sig till och nu byggt upp till en utmanare som satt den gamla blockpolitiken ur funktion och dränerat både Moderaterna och Socialdemokraterna på väljare.

Hundra år efter demokratins genombrott och jazzens ankomst är jag rädd för att det inte längre är frihetens blåa toner vi hör. Snarare det mörka ekot av intoleransens stöveltramp.

”Det var något tryggt med dom som tyckte om jazz, dom var aldrig nazister”, sa författaren Pär Rådström.

Sakpolitikens triumf

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/8:

Med sitt växande opinionsstöd drömmer Sverigedemokraterna inte bara om att få makt och inflytande i regeringsställning. Dessa främlingsfientliga vulgärpopulister siktar även på ett islossningens genombrott i den lokala politiken.

Efter valet räknar SD med att bli vågmästare i 155 av landets 290 kommuner och hoppas kunna pressa andra partier till att inleda samarbete. Ett krav är, enligt partisekretaren Richard Jomshof, att varje kommun där SD ingår i styret ska upprätta ett ”mångkulturellt bokslut” i syfte blottlägga ”kostnaderna för massinvandringen” (SR 28/8).

Något annat egentligt intresse än att hetsa mot människor från annat etniskt och kulturellt ursprung har ju SD som bekant inte. Därför är det knappast konstigt att alla anständiga politiker från vänster till höger betackar sig för att ha med Jimmie Åkessons järnrörsgäng att göra.

SD:s framgångar har förvisso tvingat fram en ökad samarbetsvilja på åtskilliga håll i Sverige. Men inte på det vis som SD önskar. Utan mellan de etablerade partierna över den traditionella blockgränsen.

Valet 2014 kom att rita om den politiska kartan rejält när SD kammade hem sina succésiffror. Konsekvensen blev att vi fick blocköverskridande styren i varje tredje kommun, fler än någonsin tidigare.

Johan Wänström, forskare på Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet, har i en färsk rapport studerat erfarenheterna av denna utveckling. Resultaten är intressanta.

Att bilda nya, ovana koalitioner är besvärligt och tidsödande. Men gamla inbitna politiska meningsmotståndare har kunnat lösa upp knutarna genom öppet sinne, arbete, ambition och tillit.

De måste vara mer pragmatiska och lyhörda i förhandlingarna, vilket inte minst medborgarna tycks vinna på, ty som Wänström konstaterar: ”förr var det bara fokus på vilket parti som ska styra vilken nämnd, nu blir det istället sakpolitiken som är viktigast”.

Således har blocköverskridande samarbeten också fungerat mycket bättre än vad många skeptiker trott. Säga vad man vill om exemplet Linköping med sitt S/MP/L-styre, men någon katastrof har det ju inte varit. Tvärtom har det i den praktiska politiken rullat på ganska hyggligt, även om det gnisslat en del med Liberalerna.

Att Linköpings socialdemokrater till slut tröttnade på L-tjafset om Kungsbergsskolans framtid och valde att göra upp med Moderaterna i frågan är måhända talande. Av alla blocköverskridande kommunala konstellationer är det nämligen dessa bägge ärkerivaler som klarar bäst av att samarbeta – och håller ihop längst. Se på Åtvidaberg där S/M-styret är inne på sin tredje mandatperiod.

Det kan synas förvånande. Men stora partier brukar vara – och måste vara – mer ansvarstagande än små. I den handfasta kommunpolitiska verkligheten har ideologiska skiljelinjer heller inte samma uppskruvade betydelse som på den rikspolitiska arenan.

Moderatledaren Ulf Kristersson har efterlyst ”fler vuxna i rummet”. Han borde inte behöva leta länge. När det gäller, då är det bland kommunernas jordnära, resultatorienterade förtroendevalda som den demokratiska mogenhetsreserven finns.

Attentat mot demokratin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/8:

Tre dagar. Längre än så fick inte Sverigedemokraterna i Linköping ha sin valstuga på Trädgårdstorget i fred. Efter natten till tisdagen återstår endast eldhärjade rester.

Polisen misstänker brott och har inlett en förundersökning gällande skadegörelse genom brand. Kan detta fastställas är gärningen mycket allvarligare än blott en fråga om materiell åverkan. Det är ett politiskt attentat, riktat inte bara mot Sverigedemokraterna utan i vidare mening mot den demokratiska processen.

Någon eller några har försökt sabotera ett partis möjligheter att verka och bilda opinion genom att göra våld på fundamentala spelregler och skaffa sig otillbörligt inflytande över valets utgång. Det är vad saken handlar om.

Denna ledarsida hyser ett grundmurat ogillande av Sverigedemokraterna såsom varande ett parti i motsatsställning till ett liberalt, pluralistiskt, dynamiskt, öppet, frihetligt, framstegsbejakande Sverige. Det har vi många gånger givit uttryck för och kommer att fortsätta ge uttryck för.

Märk väl att det inte är människorna bakom SD:s åsikter och värderingar vi bekämpar. Det är åsikterna och värderingarna. Och i det bekämpandet är det inget annat än debatt, argument, samtal och personlig anständighet meningsmotståndare emellan som ska råda.

Attacker från mobben får aldrig accepteras eller ursäktas i ett demokratiskt samhälle. Ett gatans parlament á la Weimarrepubliken för att hindra, tysta och kväsa människor med andra politiska uppfattningar än man själv omfattar leder bara ner i mörkret.

”Ta med dina polare, eventuella megafoner, och din kampvilja. Let’s crash this party”, lyder budskapet som Vänsterpartiets ungdomsförbund sprider på nätet i syfte att störa ut ett stundande SD-torgmöte med Jimmie Åkesson i Göteborg. Intervjuad i P1 under måndagen kunde inte V-ledaren Jonas Sjöstedt samla sig till något rakt avståndstagande från denna uppvigling, utan förklarade att det var polisen på plats som fick ta ansvar för ordningen.

Bedrövligt. Den som sår vind, skördar storm. Vad har Sjöstedt att säga om det nästa gång är han och hans kamrater som drabbas?

Sverigedemokraterna har samma rätt som övriga partier att bedriva valrörelse på civiliserade villkor och göra sina röster hörda inför väljarna. Att bränna ner SD:s valstuga i Linköping är att vägra godta denna rätt. Att hetsa till upplopp mot SD:s torgmöten är att vägra godta denna rätt. I bägge fall är det liktydigt med att egenmäktigt sätta sig över demokratin.

Sådana handlingar måste därför, vad man än tycker om SD, entydigt fördömas.

”Judar är inte svenskar”

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/6:

I Simon Wiesenthalcentrets rapport över de tio värsta antisemitiska händelserna i världen 2014 figurerade Sverige på skamlistans sjätteplats. Anledningen var att Björn Söder (SD), då nyss utsedd till riksdagens vice talman, i en DN-intervju (15/12 2014) inte ansåg att minoriteter som judar och samer tillhörde den svenska nationen.

På den direkta frågan om det gick att vara jude och svensk samtidigt, svarade Söder: ”Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet”.

Uttalandet mötte en storm av kritik och fick även uppmärksamhet i internationell media. I brittiska The Guardian förklarade Lena Posner Körösi, ordförande för Judiska centralrådet i Sverige, att Söders resonemang kändes igen från 30-talets Tyskland.

Men Björn Söder, fortfarande kvar på positionen som förtroendevald bärare av ett av vårt lands finaste ämbeten, ger sig inte. Åter dömer han ut minoritetsgruppers svenskhet. Åter är det samer och judar som han vägrar erkänna som värdiga att ingå i folkgemenskapen.

I ett inlägg på Centerpartiets Facebooksida under fredagen skrev han: ”Annie Lööf förringar judars och samers ställning i Sverige när hon indirekt hävdar att de är svenskar. Dessa grupper har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar. Skäms Annie Lööf för din rasistiska hållning”.

Ett bisarrt, otäckt yttrande som många reagerat med berättigad avsky emot. Björn Söder har försvarat sig med en rad krumbuktande utläggningar – precis som förra gången – men inget ordvrängeri kan dölja vad det är fråga om.

Sverigedemokraterna går av allt att döma mot ett succéval den 9 september och är i opinionsundersökningarna nästan jämstarka med Moderaterna och Socialdemokraterna. Väljarna som vill ge etablissemanget en kollektiv missnöjesspark i ändan bör dock vara medvetna om vilka krafter de gynnar.

SD representerar en hårdhudad, exkluderande nationalism. Deras mål är ett etniskt och kulturellt homogent Sverige, där avvikare utgör ett söndrande hot mot den ”harmoniska renhet” i samhället som är partiets ideal.

I bottensatsen av SD:s särskiljande av muslimer, samer och andra minoriteter från den svenska identiteten, finns föreställningen om ”den kosmopolitiske juden” som ett främmande, förgiftande inslag i ”folkkroppen”.

Denna gamla bärande ideologiska tankefigur inom extremhögern är vad Björn Söders drapor återspeglar – han, den vice talmannen i det högsta organet för offentlig makt i Sverige 2018 som alltså hävdar att judar inte är svenskar.

Varje anständig medborgare borde få kalla kårar.