Vi umgås med henne dagligen, tant Selma. Hon som i päls och överdådig hatt pryder våra 20-kronorssedlar.Men läser vi henne fortfarande? Tveklöst. Så länge det finns böcker kommer Selma Lagerlöf (1858-1940) med all säkerhet att behålla positionen som en av våra främsta berättare. Gösta Berlings saga, Jerusalem, Kejsarn av Portugallien och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige är och förblir odödliga klassiker. Inte endast i provinsiell mening, utan även internationellt.

Otaliga är de människor i fjärran länder som fått sin Sverigebild präglad av Nils Holgersson. Däribland den japanske författaren Kenzaburo Oe, som när han fick nobelpriset i litteratur 1994 passade på att vallfärda till Selma Lagerlöfs familjegård Mårbacka.

Historien om Nils Holgerssons äventyrliga flygfärd på gåsen Mårtens rygg har fått ett kulturellt inflytande som knappast går att överskatta. Som Göran Hägg noterar i sin fina översikt Den svenska litteraturhistorien (1996): ”Vi är från modern populärlitteratur vana vid talande djur. Idén kom från Rudyard Kiplings djungelberättelser, men Selma Lagerlöf gav det hela dess definitiva form. Disney vore otänkbar utan henne”. Onekligen något att tänka på nästa gång Kalle Anka kvackar i TV-rutan.

Tyvärr är det inte ovanligt att stora konstnärer också är politiska idioter. Vi har diktaturkramare som Harold Pinter, Jan Myrdal, Knut Hamsun, P O Enquist, Ezra Pound – för att bara nämna några i en lång och sorglig rad. Och Selma Lagerlöf? Ja, hon skulle platsat fint i sverigedemokraterna om hon levt idag. 

Det hävdade i alla fall partisekreteraren Björn Söder när han äntrade talarstolen på sverigedemokraternas riksårsmöte i Karlstad förra våren. Björn Söder är en av arkitekterna bakom senare tids strävan att snygga upp sverigedemokraternas fasad i syfte att göra partiets främlingsfientliga budskap mer aptitligt för väljarkåren.

Ett återkommande inslag i denna PR-offensiv är att försöka associera sverigedemokraterna med folkkära ikoner ur vårt gemensamma förflutna. Bland andra har den gamle landsfadern Per Albin Hansson fått ”förmånen” att byta parti dryga 60 år efter sin död. Hans vision om folkhemmet påstås rimma bättre med sverigedemokraternas ideal än med vad dagens socialdemokrater står för. 

Selma Lagerlöf är ytterligare ett exempel på samma slags postuma tvångsrekrytering. Enligt Björn Söder skulle den världsberömda författarinnan varit en god sverigedemokrat på grund av hennes ”betoning av hembygden och den folkliga kulturen”. 

Dylika omfamningar är givetvis lätta att göra när personerna i fråga sedan länge saknar egna möjligheter att värja sig. I Selma Lagerlöfs fall räknar sverigedemokraterna uppenbarligen även med att den breda allmänheten numera är gravt okunniga om hennes verkliga politiska övertygelser. Dessvärre kan partiet möjligen kalkylera rätt på den punkten. 

När Selma Lagerlöfs liv och verk skildras är det nämligen sällan, och då ofta bara marginellt, som hennes starka samhällsengagemang lyfts fram i ljuset. Förutom författarskapet tycks det mest som hennes sexuella läggning intresserar dagens levnadstecknare (tag bara tevedramat Selma med Helena Bergström i huvudrollen som SVT sände i julas). Med ett sådant skevt perspektiv lämnas fältet fritt för ideologiska kidnappningar av det slag som sverigedemokraterna med ogenerad fräckhet ägnar sig åt. Ty vilka är de att svepa sig i Selma Lagerlöfs mantel? 

Om något var hon snarare svuren motståndare till de unkna idéer som detta lilla otäcka parti baserar sin existens på. Inte minst vi liberaler bör höja rösten till hennes försvar. Selma Lagerlöf var ju en brinnande humanist, som mycket aktivt deltog i kampen för att påverka samhällsutvecklingen i socialliberal riktning. 

Hon stod på barrikaden för kvinnlig rösträtt i Sverige, slöt upp bakom Norge under unionskrisen och hävdade även Finlands rätt till nationellt oberoende. 1916 gick hon in som medlem i Frisinnade landsföreningen. Hemma i Värmland var hon ledamot av Östra Ämterviks kommunfullmäktige. När trycket från nazismens och kommunismens framgångar i början av 30-talet krävde en liberal kraftsamling, blev Selma Lagerlöf en av initiativtagarna till det moderna folkpartiets bildande. 

Vad som kan vara särskilt värt att påminna om ett år som detta med val till Europaparlamentet, är att Selma Lagerlöf även hann med att så ett frö till EU:s uppkomst. Efter det att kanonerna äntligen tystnat på första världskrigets slagfält i november 1918, försökte dåtidens statsmän förhindra nya katastrofer genom ett system av kollektiv säkerhet, vars hörnstenar utgjordes av fredstraktaten i Versailles och det nybildade Nationernas Förbund (FN:s föregångare).

Helt otillräckligt, ansåg en framsynt österrikisk greve vid namn Richard von Coudenhove-Kalergi. Som garant för fred och harmoni mellan folken behövdes radikalare grepp: en europeisk federation. 1923 gav Coudenhove-Kalergi ut boken Paneuropa, där han pläderade för ett demokratiskt enande av Europas länder. Tanken samlade många entusiastiska anhängare. En var Selma Lagerlöf, som menade att greven från Österrike var ett ”geni”.   

När den paneuropeiska rörelsen höll sin andra kongress i Berlin 1930 var Selma Lagerlöf inbjuden, men av hälsoskäl förhindrad att närvara. Istället telegraferade hon följde rader till deltagarna: ”Paneuropa, vilken grav för ångest, misstro, rivalskap, hat, fiendskap, intriger, förräderi! Vilken grundval för vänskap, förtroende, välvilja, försonlighet, lycka, ädelmod. Vilken vagga för nytt hopp!”

Tragiskt nog skulle det krävas ett ännu blodigare världskrig innan idén om ett slags Europas Förenta Stater bar frukt. Selma Lagerlöf hann inte uppleva födelsen av det som skulle bli våra dagars EU. Men visst är det ironiskt att de hätska EU-motståndarna i sverigedemokraterna vill göra anspråk på just henne – en profilerad europafederalistisk pionjär. Visst älskade hon sin svenska hembygd, precis som de flesta av oss. Inte blev hon någon inkrökt vulgärnationell flaggviftare för det. 

Ironiskt är förstås även att Selma Lagerlöfs ansikte pryder den svenska tjugolappen. Själv hade hon naturligtvis föredragit att handla med euro.

(Frisinnad Tidskrift nr 3/2009)